Haiku till en mullsork

Min nos känner dig,
sork, där nere i jorden,
jag fångar dig snart!



Vattensorken eller mullsorken, Arvicola terrestris, bygger komplicerade gångsystem i jorden och livnär sig av rötter och andra växtdelar.

Den är ett skadedjur, som kan gå mycket hårt åt odlade växter. I nyodlingar kan uppemot hälften av alla plantor skadas av sorkar. Sorken äter även insekter och små blötdjur.

I områden där sorkens naturliga predatorer – räv, vessla, ugglor och rovfåglar – minskar i antal kan sorkpopulationerna växa explosionsartat.

Vattensorken kan bilda stora kolonier där många individer har ett sammansatt socialt beteende. I andra grupper har varje enskild individ ett eget revir som markeras med avföring. Gångsystemet innehåller oftast ett större förrådsrum och en eller flera grottor där sorken sover.

Sorkjakt hör till hundens absoluta favoritsysselsättningar. Hon kan sitta länge vid gångmynningen och tåligt vänta på att sorken skall komma inom bithåll, ungefär som när en isbjörn väntar vid sälens andningshål. Plötsligt försvinner halva hundhuvudet ned i marken och ofta nog får hon napp. Klökmagad som jag är vill jag sedan helst inte se vad hon gör med sorken – då tittar jag hellre bort.

Foto: Johan Andersson

Haiku för en dum kaprifol

Eldkaprifol väx!
Strunta i blommorna nu
Bilda rötter först

För ett par månader sedan tog jag in en pinne eldkaprifol och satte den i vatten, för att undersöka om det skulle gå att föröka med en halvförvedad stickling. Under mer än en månad hände absolut ingenting. Sticklingen vissnade inte, men den gjorde inget annat heller.

Ynka rot

Sedan fick den plötsligt ett ryck och tillverkade två skott med blomknoppar. Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig. I och för sig vet jag ju att eldkaprifoler "alltid" blommar, men rimligen borde den arma pinnen begripa att det är viktigare med rötter.

Icke då – blomskotten växte vidare och blommorna slog ut, och jag var på väg att ge upp. Men plötsligt sade pinnen "Aha!" och ut poppade en liten, liten rot.

Nu har jag klappat sticklingen på (blom)huvudet och sagt "Dutti liten pinne", samt berättat för pinnens mamma att barn är på väg. Men nästa gång jag skall föröka eldkaprifol väljer jag nog avläggare i stället.

Haiku för knorrfågeln

Knorrfågeln

Knorrfågeln knorrar
Jag vet inte vem det är
Som knorrar var natt

Det var i våras som jag hörde honom för första gången.

Jag är tämligen säker på att han är en fågel. När jag hade lokaliserat ljudet till ett torrt plommonträd, och försökte närma mig i skumrasket, flyttade han tyst men snabbt först till eken och sedan några meter längre bort till björkdungen. Men när jag gick tillbaka till verandan återvände han till plommonträdet.

Han knorrar alltså. Inte som en kuttrande duva, utan mer som en riktigt stor, njutningsfull katt som spinner med öppen mun. Ett tiotal knorrar i snabb följd, ett uppehåll och sedan en knorrserie igen.

Och varför skulle för övrigt en dagaktiv duva tillbringa nätterna med att knorra, och riskera att avslöja sitt tillhåll? Om inte annat skulle det väl få hustrun att knorra, mer än ett helt härke av dalabönder över Gustav Vasa.

Vi har många ugglearter alldeles omkring oss, men vilken av dem kan tänkas knorra? Oavbrutet, natten igenom? Han skulle svälta ihjäl. Samma sak med fladdermöss. De kan flyga tyst och snabbt, men har inte tid att ägna nätterna åt knorr.

Knorrandet fortsatte långt in i sommaren, men under de dygnet runt-ljusa veckorna blev det tyst. Nu har han börjat igen, och jag vet fortfarande inte vem det är.

Haiku för Hasse

Hasse begravs av sin
matte på djurens gravplats

Hasse i kistan

av Ida Lindelöf

Liten nymf är kall
på den frusna vintersnö
ville komma in.

Ömsint känsla väcks:
"Rädda nymfen den lilla!"
In till värmen nu.

Liten nymf i burk
simmar så långsamt framåt.
"Vakna lilla du!"

Nymfen piggnar till
i vattenfyllda burken,
ser så ensam ut.

Ida ropar bums:
"Hasse får nymfen heta!"
I min kyl han bor.

Hasse tuggar lax.
Annars han oftast sover,
kallt i burken sin.

Dagar, veckor går.
Hasse sover vidare.
Inget annat sker.

Kylig dag kommer
Ida hem så utmattad.
Smörgås tänker ta.

Öppnar kylskåpsdörr,
säger som hon oftast gör:
"Hej du lilla vän."

Stillhet möts i kyl.
Nymfen så stilla sitter.
Inget ben den rör.

Ida tystnar nu,
stirrar på burk med fasa;
Hasse vilar nu.

Vintersömn det är,
den långa kalla sorten,
väntar på en vår.

Drömmer om ett ljus,
med värme, blommor, solsken.
Vingar sträckas ut.

Liten Hasse nu
flyger genom skyarna.
Drömmar vingar bär.

R.I.P. Hasse

Haiku för kanadagäss

Gässen flyger bort
De som häckat på vallen
Nere vid Vikern



Hur ogärna jag än vill erkänna det, måste jag böja mig för fakta: Hösten närmar sig och kanadagässen ligger i träning inför flyttningen. I kvällningen kommer de i grupper upp från sjön, flyger runt i en vid båge och återvänder till sjön.

De här övningsflygningarna hörs – de genomförs under stort tutande och trumpetande. I Nordamerika, där gåsen har sitt ursprung, kallas den "honker". De första utsättningarna i Sverige gjordes på 1930-talet i Kalmarsund och i Lillfjärden vid Hudiksvall, och i dag finns det omkring 10 000 häckande par i landet.

Än är det minst en och kanske två månader kvar innan de flyttar på allvar, men sedan försvinner de till övervintringsplatserna i Skåne, Danmark, Tyskland och Holland.

I april kommer de tillbaka och ett av paren slår sig ned på grannens slåttervall, alldeles ovanför sjön. Där kan de häcka i trygghet; vallen slås inte förrän föräldrafåglarna har tagit med sig ungarna ut på sjön.

Haiku till en kvällsflygare

Morkullan knispar
När han flyger i kvällen
Över vår åker



Att fånga en flygande morkulla på bild – utan tele och utan stativ – är inte helt lätt. Det blir inte lättare av att han flyger mest i kvällningen eller av att Kjell – som tog bilden – måste lita på kamerans autofokus. Ser man det så, blev resultatet ganska bra!

Haiku för en sädesärla

Sädesärlan flög
Han kom till oss med våren
Artonde april