Det här är jag
Eller snarare "var" jag för ungefär sextio år sedan. Förändringarna sitter dock mest på utsidan. Inuti är jag nog fortfarande samma ganska nyfikna och vetgiriga unge som då. Eller pojkflicka, som det hette i en tid då det bara var grannens odrägliga avkomma som kallades ungar.Början av 1950-talet var en tid då hustrur var hemmafruar och små flickor fostrades till att bli hustrur. Deras mål i livet skulle vara att bli gifta och därmed försörjda. Kvinnor hade inte särskilt stort egenvärde och flickor som hade andra drömmar om framtiden än att laga mat, städa, fostra små barn och möjligen virka betraktades som egendomliga. Annonsernas idealkvinna var vidjesmal, välfriserad och bonade golv iförd högklackade skor!
Kvinnor som inte gifte sig var udda, på överblivna kartan. Fick de dessutom barn utan att vara gifta – ve och fasa! – ingrep barnavårdsnämnden och det arma barnet stämplades som uä, fött utom äktenskapet. Det var på den tiden då det fortfarande annonserades ut hyresrum och hushållsplatser för "obemärkta", det vill säga för gravida, ogifta kvinnor som behövde hålla sig undan allmänhetens fördömande blickar.
Jag har fått både hyresrum och anställning via sådana annonser; jag var nämligen en av dessa udda, egendomliga flickor. Men det förstod jag aldrig på den tiden, antagligen helt enkelt därför att jag aldrig hade kunnat förstå att den sortens människosyn kunde existera och aldrig hade tid att fundera över det.
Nyfiken och vetgirig
Jag hade så mycket annat att tänka på, som att förstå hur växter fungerar. Hur man mäter avståndet till stjärnorna. Varför ett ben blir just ett ben och inte till exempel ett öra. Vad som gör att en parasitstekel kan lägga sitt ägg inne i en larv som kryper inne i en trädstam. Hur det kan se ut utanför universums gräns. Varför lönnens blad blir röda på hösten. Hur djur som lever i evigt grottmörker hittar en partner av sin egen sort. Världen var alldeles full av gåtor som pockade på lösningar.
Det är den fortfarande. En del av barndomens frågor har fått svar, men det dyker hela tiden upp nya frågor, nya gåtor som i sin tur vill ha sin lösning.
Träna på att bli gammal
Och det här, att aktivt hålla kvar barndomens nyfikenhet och vetgirighet, tror jag är en viktig del i det jag menar med att "ambitiöst träna på att bli gammal". Jag har visserligen uppnått det som kallas pensionsåldern, men det känns inte så inuti. Jag vill inte sätta mig tillrätta med händerna ljuvt vilande i knäet och invänta gråa hår och döden.
När jag skulle fylla fyrtionio år, slogs jag plötsligt av insikten att jag höll på att bli gammal. Tanken var förskräcklig, i flera dagar, tills jag råkade hitta ett motmedel: Jag bestämde att jag i fortsättningen bara skulle fylla åttionio år, varje år, ända tills jag blev det på riktigt. Vid åttionio är man gammal på riktigt. Om jag då kunde träna på att vara åttionio, och göra det i fyrtio år skulle jag, när det verkligen blev så dags, redan ha vant mig vid att vara gammal.
Så fick det alltså bli. Vid det här laget har jag haft arton 89-årsdagar. Det har fungerat – jag känner mig inte gammal längre utan snarare tidlös.
Det här är bloggen
Min man Kjell är född och uppvuxen på en liten gård i Bergslagen och där bor vi nu, tillsammans med yngste sonen Johan. Huset är pyttelitet: ett kök, en kammare och ett rum som är aningen större. Men det fungerar och vi stortrivs. Härifrån tänker jag flytta tidigast om tjugofyra år, när Apophis har passerat Jorden (förhoppningsvis) för andra gången.
På utsidan har vi desto mer utrymme – förutom åkrar och skog har vi kanske ett hektar trädgårdsmark. Så tills det blir dags att flytta för gott skall jag ägna mig åt sådant som jag tycker är roligt: Att skapa en trädgård – ofta med hjälp av Kjell, som är starkare än jag. Att hitta de nya frågor som söker ett svar. Att njuta av storslagenheten i de vackra solnedgångarna över sjön. Att upptäcka storheten i det lilla – i blommorna, bland insekterna, i trädens sätt att växa och i regnet som smattrar mot taket.
Och inte minst vill jag fotografera det jag ser, och skriva om hur jag tänker kring det. Båda har fördelar för mig själv. I bilderna ser jag ofta mer än jag såg i verkligheten – det kan bli så när synen inte längre är riktigt så bra som när man var betydligt yngre. Och när jag skriver om det jag fotograferar uppkommer ofta ännu fler frågor, som också vill ha svar.
Under de allra senaste månaderna har det tillkommit ett nytt skäl att söka efter det vackra i tillvaron och njuta av det. Jag har fått bröstcancer. De flesta blir friska numera. Men om det nu skulle råka vara så att jag inte hör till dem, har jag ju desto större anledning att utnyttja den tid jag har kvar till sådant som gör mig glad.
Slutligen hoppas jag förstås att mina bilder och mitt skrivande kan bli till glädje för andra, och ibland väcka både nyfikenhet och vetgirighet hos människor som kanske sällan tänker på hur roligt det kan vara att fundera.
