Om en skrinda

Jag vet inte vem som tog den här bilden.

Det kan ha varit Kjells farfar, järnvägsarbetaren, slaktaren, hemmansägaren och biodlaren Johan Andersson. Den prydligt klädde pojken under oxeln är Kjells pappa Åke och den fina leksakshästen i förgrunden är hans.

Bilden kan vara tagen på försommaren 1929, säkert före midsommar eftersom hässjestörarna fortfarande står lutade mot huset i bakgrunden. Längre in i sommaren skulle de användas i höskörden.

Oxeln är borta numera. I stubben efter den slog sig ett ekollon ned och oxeln har nu ersatts av en ek. Leksakshästen är också borta, liksom pojken, men skrindan finns kvar. Skrindan är hemgjord, men i dag finns ingen kvar som kan berätta vem som snickrade den. Det kan ha varit Åkes pappa, som levde tills Åke var 11 år fyllda. Han avled några dagar efter sin 46-årsdag 1936, i blindtarmsinflammation. Den senaste lille pojken som åkte i skrindan föddes 83 år efter Kjells pappa och är den fjärde generationen skrindåkare.

Det långa men mycket smala huset till vänster är det hus vi nu bor i. Huset har dock förändrats en del sedan dess. En glasad veranda har tillkommit framför stora ingången och den bortre dörren har blivit ett köksfönster. Rummet innanför var sommarkök när bilden togs och hade fortfarande jordgolv. En av skorstenarna, den som hörde till spisen i den gamla storstugan, revs på 1950-talet. Samtidigt förändrades fasaden en del och tyvärr ersattes de spröjsade fönstren med lösa innanfönster av moderna kopplade. De gamla spröjsade fönsterbågarna finns lyckligtvis kvar på gården, liksom den gamla glasade ytterdörren.

Bortom trädet med delad stam i bakgrunden till höger syns bikuporna. Kuporna står sedan länge i magasinet; ingen här odlar bin numera.

Vänster: Det grästorvstäckta, knuttimrade huset i bakgrunden, med hängränna av trä, är borta. I dess ställe byggde Kjells farfar det nuvarande magasinet i två våningar. Sett till markytan är magasinet minst dubbelt så stort som boningshuset.