Kajor och kubbar

När jag var mycket yngre läste jag Konrad Lorenz' I samspråk med djuren. Jag visste då ingenting om hans rashygienåsikter, eller hans medlemskap i nazistpartiet – det här var innan han fick nobelpriset och blev så berömd att tidningarna skrev om honom. Men boken blev jag mycket förtjust i och den väckte ett etologiintresse som levat kvar sedan dess. Djur är helt enkelt skojiga och extra roligt är det att försöka förstå varför de gör som de gör.

Under de år då jag levde ensam fylldes min lägenhet med allehanda djur: fiskar, fåglar, katt, hund, diverse insekter, en och annan orm... Och jag menar verkligen "fylldes". Det handlade om stora akvarier och fågelburar av voljärmodell! Och alla fanns hos mig för att jag ville se hur de bar sig åt. Därav de stora akvarierna, eftersom fiskar inte beter sig naturligt i "syltburkar". Min bassetthund och jag läste för övrigt Människan och hunden tillsammans. Det var rätt kul, även om Lorenz faktiskt inte hade rätt i allt.

Senare, när jag inte bodde ensam längre, fick jag lov att avveckla det mesta av djurhållningen. Det är svårt att samordna ett parförhållande med odling av mygglarver i badrummet och mjölmaskar i kylskåpet, hur hygieniskt det än görs. Kjell, min nuvarande, skulle säkert inte invända, men nu har vi å andra sidan inte plats. Dock har jag gråsuggor i ett terrarium i köket, och vi är mycket varsamma med husets spindlar.

Ett av de djur som Konrad Lorenz berättade mycket om är kajan. Många tycker illa om de stora skränande flockarna, men kajan är en intelligent, mycket nyfiken och synnerligen social fågel. Så här års har ungfåglarna kommit så långt i utvecklingen att de kan samlas i små grupper och ge sig ut på äventyr. Oftast handlar det om att skaffa mat, även om föräldrarna fortfarande matar dem.

Kajor är opportunister – de tar för sig av maten överallt där den finns. I städer på sommaren flockas människor kring diverse matställen utomhus, och där samlas även kajorna. I vår närmaste stad, Nora, är det främst Noraglass, den intilliggande pizzerian och Statoil som drar. Där spatserar kajorna omkring och inväntar den där smulan som säkert kommer att falla från den rike mannens bord: sista biten av glasstruten, några pommes frites, en pizzakant eller en bit av det tråkiga korvbrödet.

Ungkajorna på macken bryr sig inte om bilar som just har kommit dit. Men när någon kommer ut från macken, bärande på något som kan tolkas som ätbart, blir kajungarna uppmärksamma. De som sätter sig vid matbordet utanför macken får genast sällskap av förväntansfulla fåglar.

Och har man en påse med sig in i bilen, landar fåglarna genast på backspegeln eller motorhuven. Eller med en liten duns på taket. Det låter roligt när de går där uppe. De tittar intresserat in i bilen, som för att utröna om det var något ätbart i påsen och om man möjligen kan tänka sig att dela med sig.

Och det kan man ju, eller många kan det i alla fall. Det är trots allt rätt mysigt med vilda fåglar som äter ur ens hand.

Vi kom ut från macken med en påse mandelkubbar, tänkta till fotbollsmatchen på kvällen (den där Zlatan gjorde ett så vackert mål). Vi uppvaktades genast av fem unga kajor. En av kubbarna blev kajmat och samtidigt fick vi några skojiga bilder.