Rara odjuret

När jag var litet visste jag precis var trollen bodde i Enskedeskogan, i berget nästan längst ned mot korsningen mellan Herrgårdsvägen och Bägerstavägen. Vi gick förbi det här berget på väg till och från parken och stallet. Det var farligt, så vi var alltid väldigt tysta just när vi passerade trollens berg. I alla fall på kvällarna eller om det bara hade börjat bli skumt ute. Var jag riktigt rädd kunde jag krypa ned i någon av de ihåliga ekarna på andra sidan vägen och gömma mig där.

Några år senare handlade det om mindre troll, som inte var farliga. De bodde under en stor flat sten som låg litet på snedden i skogen bakom vårt sommarställe. Den här vägen gick jag ofta när det var så mörkt att jag nästan måste känna mig fram med fötterna, för att inte komma bort från stigen som gick alldeles förbi stenen.

Ibland såg jag det svaga ljus som sipprade ut under stenen, som om de små trollen inte hade stängt ytterdörren ordentligt. Vi kallade trollen lyktgubbar, men vi såg dem aldrig utanför hålan där de bodde.

Nu har jag blivit stor och jag tror inte på troll längre. Inte i våra vanliga och snälla svenska skogar. Dessutom har jag lärt mig vad lyktgubbarnas ljus var: Honungsskivlingar skapar rötved och denna kan lysa med ett svagt fosforsken.

Det är litet synd – det var roligare förr, när ljuset sipprade ut genom lyktgubbarnas dörrspringa under stenen.

Men kanske är det dags att tänka om? Ty vem annan än trollmor kan det vara som gömmer det här odjuret, som Kjell råkade på under en skogspromenad i dag?

Jag tror inte att det är farligt. Det bara låg där, utan att röra sig det allra minsta.

Kanske var Rara odjuret lika förvånat som Kjell. Kanske tänkte det att om jag bara håller mig alldeles stilla, syns jag nog inte. Sedan, när den fula människan har gått sin väg, kan jag ringla hem till trollmor igen. Och kanske skall jag göra som trollmor säger, och hålla mig inne i berget så länge solen är uppe. Nätterna är inte lika farliga; då är det ingen som ser mig.