En mutation i rabatten

Fingerborgsblomman, Digitalis purpurea, producerar många stora blommor på en lång stängel. Blommorna börjar normalt slå ut nedifrån, och när det blir de översta blommornas tur har de nedersta redan vissnat och fallit av.

De normala, hängande blommorna är rörlika med vid mynning och 4-5 centimeter långa, med fläckig insida och och korta, trubbiga kronflikar. De båda första bilderna visar ganska tydligt i vilken ordning blommorna slår ut och vilken form de skall ha.

Men det händer att den översta blomman på stängeln slår ut först och har ett helt annorlunda utseende. Den missbildade blomman är brett vidöppen som en uppåtvänd blåklocka, och den har många kronbladsflikar.

Det här fenomenet kallas peloria och är en mutation. En förändring sker i en gen som reglerar blomknopparnas oregelbundna (bilateralsymmetriska) tillväxt, och blomman som utvecklas blir regelbunden (radiärsymmetrisk). För att peloria skall utvecklas måste genen finnas i dubbel uppsättning (genen är recessiv).

Namnet Peloria kommer från Linné, som observerade fenomenet på gulsporre, Linaria vulgaris, men trodde att det exemplar han studerade var en hybrid mellan gulsporren och någon annan växt. Linné hade tidigare ansett att arter var något stabilt som inte kunde förändras. Men om fröet från "hybriden" kunde ge plantor med likadana blommor, måste man dra en för Linnés tid otänkbar och "vidunderlig slutsats, nämligen att det kan inträffa att nya arter uppstå inom växtvärlden".

Linné var i sitt tänkande långt före sin tid, men i dag vet vi att en ny art kan uppstå om en hybrid fördubblar sin arvsmassa. Den dubbla arvsmassan gör att hybriden och dess avkommor inte kan korsa sig med någon av ursprungsarterna. Hybriden med dess avkomma blir genetiskt isolerad och därmed har en ny art uppstått.

Både gulsporren och fingerborgsblomman hör till familjen lejongapsväxter (Scrophulariaceae), och även andra arter inom familjen uppvisar den här mutationen.