Gångar i björk och ryssolja

De här bilderna tog jag vid en björk som brutits i en storm. Halva trädet står fortfarande upprätt. Det finns en del grönska kvar i toppen, men trädet är svårt angripet av både björkticka och fnöskticka. Alla bilderna är tagna på barken.

Mest ser det ut som
en nyplöjd åker

Björksplintborren, Scolytus ratzeburgi, är en skalbagge som är vanlig i hela landet och den angriper medelålders och äldre björkar som är döda eller döende men fortfarande står upp. Det händer dock i undantagsfall att äggen läggs i redan liggande träd.

Splintved är den yttre delen av veden i en trädstam, mellan tillväxtzonen under barken och kärnveden. Kärnvedens celler är döda, liksom de flesta av splintvedens celler.

Gångarna går sida vid
sida tvärs över fibrerna

Men i splintveden finns en del levande celler som sköter transporten av vatten och mineraler från rot till blad. Splintveden har ofta mindre motståndskraft än kärnan mot insekter och svampar, men på ett växande träd angrips kärnveden lättare än splintveden, därför att splintvedens levande celler kan aktivera ett försvar.

Från utsidan ser man raden
av hål in till modergången

Björksplintborrehonan placerar ett hundratal ägg utefter en modergång som anläggs längs med fibrerna i veden. Över denna ser man rader med utgångshål. När äggen kläckts äter larverna fram mer eller mindre slingrande gångar som utgår vinkelrätt från modergången och delvis går ned i splintveden.

Modergången sedd inifrån

Larverna övervintrar i gångarna och förpuppar sig på försommaren. De nykläckta skalbaggarna äter sig sedan ut genom ett flyghål, varpå de söker sig till tunna, levande kvistar där de gnager i sig föda.

Under vintern är det ganska lätt att se angreppen av björksplintborre, eftersom hackspettar kan hacka bort mycket bark för att komma åt de övervintrande larverna innanför.

Man tror att björkar som är utsatta för någon form av stress, som vatten- eller syrebrist, eller av kalätande insekter, lättare blir angripna av björksplintborre. Man kan också utgå från att björksplintborren gynnas av värme, som i sig kan medföra torka för björkarna.

Ryssolja av björknäver Ryssolja är en lättflytande olja som utvinns genom torrdestillering ur björkbark. Historiskt har den använts som lädersmorning på bland annat skor och seldon till hästar.

Här återger jag den finlandsvenske botanikern, prästen och ekonomiske publicisten Pehr Kalms (1716-1779) redogörelse för hur oljan utvanns, som han beskrev det i sin Wästgötha och Bahusländska resa Förrättad År 1742. Denna resa genomförde han på uppdrag av Carl von Linne och som dennes lärjunge.

"Ryssoljans tilverkande hade jag tilfälle at inhämta af Herr Landtmätaren LINDBERG som sade sig först fått veta det på det sätt; at han uti Gefle gifvit en Rysse ät dricka så mycket bränvin han någonsin behagat, då han i fylnaden uppenbarat for honom det samma. Landtmätaren Lindberg har sedermera försökt och proberat det samma, och bekommit en olja, som skal haft just samma lukt, som den, hvilken är på Ryska lädret, samt med den samma smort såväl all sin Sadel- och åkedon, som stöflar och dylikt, hvartil denne olja skal vara mycket skön; hon sades göras på detta sätt: man tager gammal näfver, ju äldre, ju bättre, skär den i stycken, och sätter samma stycken på kant ned i en grytbotten det ena stycket brede vid det andra, samt så tätt man någonsin kan plugga och drifva dem tilhopa, öfver hela grytbotten, öfver grytan lägges sedan et bräde, som täcker den samma jämt; midt uppå samma bräde bör vara et hål, hvarigenom oljan skal rinna ut; derefter gräfves en grop i jorden, deri en stenskål eller annat käril sättes; deröfver stjelper man grytan, så at brädet eller låcket är nederst, men botten af grytan up åt; smetar sedan och stryker med ler rundt omkring grytbrädden emellan samma brädd och brädet eller låcket at intet väder eller luft på något sätt må komma derigenom, ty der det sker, gör man sig fåfängt hopp om, at bekomma någon olja, och är det gemenligen et tecken, at om man icke får någon olja; det hål eller öpning då varit någorstäds för väder emellan brädet och grytbrädden. När man nu så har smörgt med ler emellan brädet och grytbotten, och fortfar dermed 5 eller flere timmar, då oljan flyter utur näfren ned igenom hålet uti skålen, som är derunder, hvilken sedan kan tagas up och förvaras. Herr Landtmätaren Lindberg sade sig fått efter en bränning et stop olja, som varit hel skön. Ny eller ung näfver skal icke duga härtil, emedan man deraf väl skal få en olja, men den sades nästan vara som bara vatten, och skal man knapt kunna känna, at den har den lukt som den ordinaira hafver. Grytorne skola icke fara särdeles väl af detta brännande, derföre brukas hälst sådana, som äro gamla, och utaf hvilka man ej mera gör stort värde."

Kalm nämner inte var elden skall anläggas, men den traditionella metoden för torrdestillering var att anlägga eld runt och på själva grytan. Jag tänker pröva det här nästa sommar, men innan dess skall jag göra ett mindre försök. Jag misstänker att man kan ersätta järngrytan med en kakburk (typ pepparkakor) av plåt och stoppa den i vedspisen.

Läs även andra bloggares inlägg om djur, insekter, träd, växter