Gungplan

Begagnade bildäck innehåller högaromatiska oljor. I dessa finns kemiska ämnen som är cancerframkallande. Flera kan dessutom ansamlas i levande organismer. Det här har fått Kemikalieinspektionen att reagera.

Begagnade bildäck hör inte hemma på lekplatser, säger man. De är inte lämpliga som gungor. Barn som bara sitter i gungorna utsätts sannolikt inte för fara. Men småbarn som biter och suger på däcken kan eventuellt få i sig de giftiga ämnena. Man bör då följa "försiktighetsprincipen" och överväga att välja andra typer av material till gungorna, som trä eller plast.

Tvärs över gatan där vi bodde i Enskede gård hade vi "Gungplan". Den bestod av en stor sandplan, omgiven på alla sidor av en ungefär två meter bred gräsmatta. Utanför denna växte på tre sidor en hög häck och bakom häcken fanns en smal stig där man kunde smyga. Längs gatan fanns ingen häck. Där växte i stället några stora syrenbuskar.

Gungplan var vår främsta lekplats, tills vi var gamla nog att våga oss upp i den stora skogen på Enskedeberget. På Gungplan fanns en sandlåda närmast gatan och en gungställning i andra änden. Det fanns andra lekplatser i trakten, med gungor, plaskdammar, gungbräden och klätterställningar, men ingen hade så underbara gungor som vi.

Våra gungor var nämligen inte moderniserade. Själva gungställningen var byggd av höga och kraftiga, tjärade bjälkar och gungorna var gjorda av trä. De hängde i tjocka kättingar där man kunde fastna med fingrarna om man inte var försiktig. Kättingarna var inte delade nedtill som kedjorna på modernare gungor; det fanns bara en fästpunkt i vardera änden av gungan. Det gjorde att gungorna hade mycket bättre sving än modernare gungor.

Under gungorna låg trädäck av rejäla plankor. Dessa hade med tiden blivit hårt slitna och var fulla av gropar med uppstickande spikskallar. Man lärde sig att aldrig bromsa med fötterna, framför allt inte barfota.

Vi tävlade om vem som kunde gunga högst och hoppa längst från gungan, både framlänges och baklänges. Jag vann nästan alltid, eftersom jag var starkast och modigast (eller kanske dumdristigast, men jag slog mig aldrig) och måste leva upp till att vara pojkflicka.

Det behövdes nog ingen "försiktighetsprincip" för att inse att de här gungorna var farliga, och så småningom kom parkförvaltningen och ersatte dem med moderna gungor. Dessutom sattes det upp ett skyddsräcke runt gungorna, så att det inte gick att hoppa. Men det spelade inte så stor roll; de nya och moderna gungorna hade fyrpunktsfästa kedjor och svängde inte tillräckligt för att duga till hoppning. Försökte man hoppa bakåt från en sådan gunga, fick man alltid gungan i bakhuvudet. Vi slutade gunga.

I stället spelade vi brännboll. Jag och min näst yngste bror ledde alltid var sitt lag, eftersom det hade varit orättvist om vi spelade i samma lag. Han var visserligen tre år yngre än jag, men väldigt bra på brännboll. Han och jag slog bollen hårdast och längst, en gång ned i grannens skorsten på andra sidan gatan.

Så småningom kom TV och tog över en del av barndomens tankevärld. Då flyttade vi upp i skogen på Enskedeberget och lekte Robin Hood i stället.

Foto: GA Lindelöf

Läs även andra bloggares inlägg om 1950-talet, barndom, Enskede gård