Vårtecken

Isen ligger fortfarande på sjön och än är den tillräckligt stark för vinterfiske. Men i strandkanten märks det att det håller på att hända saker. Isen mullrar och knakar; den spricker upp i flak som likt tektoniska plattor skjuts upp över varandra. Oväsendet är betydande – det är kanske tur for fiskarna att de redan från början hör dåligt. Annars skulle de nog bli hörselskadade.

Berghällen under isen är alldeles slät, bortsett från en del långa repor. En tanke tillbaka till istiden gör att man förstår varför. Ett istäcke som inte var någon decimeter tjockt utan upp emot kilometern bör ha slitit ganska rejält på berghällen.

Det har blåst ganska hårt några dagar. Det tillsammans med värmen har tagit bort snön, och fortsätter vädret på det här sättet har vi haft vår kortaste vinter någonsin, från början av januari till slutet av februari.

Men blåsten har vräkt omkull en del träd också. Den här granen har upplevt sin sista vinter. Av årsringarna att döma växte den ganska kraftigt de första decennierna, men sedan blev tillväxten jämförelsevis mager. Kanske berodde det på någon skada och den i sin tur kan ha varit anledningen till att granen inte kunde stå emot vinden.

Jag har tittat efter dem varje dag senaste veckan och nu är de plötsligt här – den lilla gruppen av snödroppar under eken.

Nu spanar jag efter blåsipporna. Om jag har litet tur kommer de till min födelsedag om knappt två veckor. Det har bara hänt två gånger tidigare – när jag fyllde 25 och när jag fyllde 60.