Hav och kratrar

I går natt skulle jag ha fotograferat månen, när den stod mellan Venus oc Jupiter. Men vädret ville annorlunda. Himlen var klar tills solen gick ned, men sedan kom molnen. Inget foto, alltså.

I kväll prövade dock Johan några olika inställningar, med kameran på stativ.

Ovan: Man ser delar av de sydligare "haven". Månhaven är de stora mörka fälten på månen. Förr trodde man att dessa var vattenfyllda hav, ungefär som på Jorden. I själva verket har de uppstått genom vulkanutbrott under den tid då månen var vulkaniskt aktiv. Basaltlava vällde då fram och fyllde sänkor och bassänger som uppstått genom nedslag på månen. Cirka 16 procent av månytan är täckt av sådana hav och de allra flesta finns på månens framsida.

Men månen saknar inte vatten, som man tidigare trodde. Den indiska sonden Chandrayaan-1 kunde 2009 visa att det finns både väte och syre på månen. I november 2009 kunde sedan Nasas LCROSS-expedition bekräfta att det verkligen finns vatten på månen. Intressant nog hittade man vatten redan i de prover som togs under Apollo-programmet på 1970-talet. Den gången trodde man dock att de mycket små vattenspåren var föroreningar på proven, från astronauterna.

Alldeles i gränsen mellan solljus och skugga faller solljuset, sett från oss, maximalt snett över månytan. Där syns en del kratrar – man kan studera dem med en bra kikare och de syns bäst just när solljuset faller så här. De bildades när asteroider och kometer kolliderde med månen. Solljuset stryker över kraterranden, men når inte ned i själva kratern. Där ser man skuggorna från kraterkanten och får en uppfattning om hur djupa kratrarna är. Vid fullmåne ser man kratrarna som ringar och får ingen känsla för djupet.

Höger: Den andra bilden är oskarp, men den visar tydligt jordskenet. Det gör att man kan se även den icke solbelysta delen av månskivan, och det uppkommer när solens ljus reflekteras från jorden mot månytan.

Foto: Johan Andersson