Kaprifoler och nattfjärilar

Äkta kaprifol och eldkaprifol – de samexisterar mer än gärna kring verandan. Båda har sina speciella fördelar som trädgårdsboende.

Äkta kaprifol, Lonicera caprifolium, har en relativt kort blomningstid under maj och juni, ibland med en extra blomning sent på sommaren. Blommorna i vitt, rosa och gult doftar nattetid berusande ljuvligt och lockar till sig allehanda intressanta flygfän, som större snabelsvärmare (Deilephila elpenor), brun björnspinnare (Arctia caja) och ligustersvärmare (Sphinx ligustri).

Blommorna doftar inte påtagligt under dagen, vilket är vettigt eftersom de pollinerande fjärilarna inte flyger då. Fjärilarna är i stället aktiva från skymningen till gryningen. Man träffar sällan på dem ute i naturen, men i ljuset från lampan inne på verandan ser jag dem ofta.

Det här är stora fjärilar, med vingspann på upp till sju centimeter för de båda förstnämnda arterna, och de hörs när de kommer. Ett intensivt brumsurrande nattetid kring kaprifolerna betyder nästan alltid att fjärilarna är på besök.

Ligustersvärmaren är vår största nattfjäril. Hanen kan ha ett vingspann på elva centimeter och honan blir ännu större. De hovrar likt kolibrier framför kaprifolerna medan de suger nektar ur blommorna. Den jämförelsen är befogad; faktum är att det finns kolibrier som är mindre än de här fjärilarna.

Larverna är också imponerande. Den här är drygt tio centimeter lång, en storlek som den når på fem-sex veckor medan den äter av den växt som honan lagt sina ägg i. Bland annat är syren och ask populära värdväxter (och liguster, men sådana har vi inte här), men ligustersvärmaren är inte så artbunden som vissa andra fjärilar. Så småningom, alldeles innan det är dags för larven att bli puppa, kommer den att ömsa färg. Först blir den rödaktig och senare brun. Den övervintrar som puppa, i en jordhåla som den invändigt fodrar med fina silkestrådar.

Äkta kaprifol, eller trädgårdskaprifol, har en blomställning som ofta byggs upp i flera våningar och under varje våning sitter ett bladpar som är sammanvuxet till en skål. Blommorna sitter i en enda krans alldeles intill bladskålen.

De här sammanväxta bladen utvecklas först när blomställningarna kommer. Därför är det lätt hänt att man före blomningen förväxlar äkta kaprifol med vildkaprifol, Lonicera periclymenum, som saknar denna sammanvuxna bladskål. Vildkaprifolen är alltså en egen art, inte en trädgårdskaprifol på rymmen. Den har en mer sydvästlig utbredning än äkta kaprifol och blommar något senare än denna. Vildkaprifolen trivs vid kusten och är Bohusläns landskapsblomma.

Det sammanväxta bladparet finns vanligen hos eldkaprifolen, Lonicera x brownii 'Dropmore Scarlet', också men blommorna bildar oftast flera kransar kring ett gemensamt blomskaft ovanför det sista bladparet, och ofta kommer flera sådana blomställningar från ett och samma bladpar.

Eldkaprifolens blommor saknar för oss märkbar doft, men de lockar till sig humlor och getingar i mängd. När insekterna har kommit i gång på allvar får de flesta blommorna små hål vid basen, där insekterna har bitit hål för att komma åt godiset inuti. Blomtratten är så smal att insekter utan sugsnabel inte når in från blommans öppning.

Det eldkaprifolen saknar i doft kompenserar den emellertid med en oerhört generös och långdragen blomning! Den sista blomställningen förra året slog ut sina eldröda blommor på julaftonen, och det verkar som om de sent anlagda knopparna helt enkelt vaknar ur vintersömnen och fortsätter sin tillväxt när våren kommer.

Så blomningen pågår i stort sett året om, men tillfälliga avbrott när det blir för kallt. Det är som om eldkaprifolen tror sig bo i ett betydligt mildare klimat, och ser vintern som ett kortvarigt bakslag, något den kan rycka på axlarna åt.