Skönheten bor i betraktarens öga

Jag känner inget behov av att ta hunden med mig in i himlen, men om färden efter döden går någonstans alls, skulle jag gärna vilja ha sällskap av den här lilla varelsen. Sir James Edward Smith (1759-1828), den engelske botanist som grundade Linnean Society of London, beskrev min älsklingsblomma som "one of the most picturesque of our native plants".

Andra kallar den ogräs. Man kan definiera ogräs som "sådant som växer där man inte har planterat det, men däremot har planterat något annat". Och då får jag ju hålla med. Humleblomster, Geum rivale, växer litet överallt i trädgården: i gräsmattan, i rabatterna och kring dammen.

Men att betrakta allt som man inte själv har sått eller planterat som ogräs är litet småsint, tycker jag. Bättre då med en trädgård som fungerar i samklang med den vilda växtligheten, ty då har mina kära humleblomster en funktion att fylla.

Traditionellt vackra "tamväxter", som rosor och orkidéer, har sin skönhet i de stora och nästan vräkigt skyltande blommorna. Humleblomstret är litet och de nedböjda blommorna är små och nästan gömda under de rödbruna och litet håriga foderbladen. Men böjer man sig och tittar in på de först gulvita och sedan blekrosa kronbladen med sina mörkare ådror – då upptäcker man något som kan få betydelse för hela livet: Man kan bli kär i en blomma!