Harkrank med evolutionär fördel

Det här är en harkranksherre som bor i växthuset. Att det är just en hane ser man på den tvärt avslutade bakkroppen. Hos honan är bakkroppen utdragen till en spets, som hon använder för att kunna lägga sina ägg i annars svåråtkomliga skrymslen.

Däremot vet jag inte säkert vilken art just det här är – det finns cirka 350 arter att välja mellan bara i Sverige. Catalogue of the Crane Flies of the World förtecknar 17625 arter (22 maj 2012) över hela världen och sannolikheten är stor för att många arter inte är beskrivna än, eller inte ens upptäckta. Av utseendet att döma skulle det här dock kunna vara en Nephrotoma crocata crocata.

Harkrankarna räknas som myggor, men till skillnad från de insekter vi vanligen kallar mygg har de en V-formad fåra på thorax (mellankroppen) mellan vingfästena. Fåran syns relativt tydligt på bilden. De har dessutom ett karakteristiskt ribbnät i vingarna.

På bilden syns även den ena svängkolven. Harkrankar hör till tvåvingarna; det ena (bakre) vingparet är ombildat till svängkolvar eller halterer. Dessa består av en liten "knopp" som sitter längst ut på ett skaft. När insekten flyger rör sig dessa knoppar mycket snabbt och skapar ett vibrerande gyroskop. Det bidrar till att stabilisera insektens kropp under flygningen.

Harkrankar finns i många format, från 2 till 100 mm i längd. Harkrankar i vårt tempererade klimat blir dock högst 60 mm långa.

Harkrankar är ofarliga; de varken bits eller suger blod. I själva verket lever de fullbildade djuren bara en kort tid och de äter knappast alls under sitt "vuxna" liv.

Däremot söker de sig gärna mot ljuset och ett öppet fönster under sommarkvällarna kan vara helt oemotståndligt för en fåkunnig harkrank. Då uppstår lätt den där situationen som är det enda jag har emot harkrankar: De tappar ben på min kudde! Men å andra sidan förstår jag ju nyttan med det här självstympande beteendet. Det är ju bättre att förlora ett eller ett par ben än hela sig!

Just den här herrn uppvisar mimikry. Arten är inte giftig, men den svartgula tvärrandningen signalerar giftighet som hos getingar och bin. Den biologiska fördelen är att djuren ratas av rovlevande djur som gärna äter upp släktingar som inte har denna giftsignal.

Mimikry är mycket vanligt, framför allt bland insekter. Hos insekter och andra djur med snabb generationsväxling kan den här typen av adaptiv evolutionär färgteckning ganska fort leda till att nya arter utvecklas. Djuren som inte har denna färgteckning överlever inte i samma utsträckning som de djur som har den, och kan alltså inte ge lika stor avkomma. Djuren som har färgteckningen i sina gener får en större avkomma som i sin tur för egenskapen vidare.

Foto: Kjell Andersson