Våren har landat

I dag landade våren på gräsmattan. Jag hade börjat oroa mig för att den hade råkat ut för något otäckt under vintern, eftersom den var åtta dagar försenad. Men i morse gick herr sädesärla omkring där, vickade på stjärten, letade godis i det nyspirande gräset och lockade på hustrun, som för ovanlighetens skull kom samtidigt. Annars brukar hon dröja några dagar.

Det fick mig att tänka på omöjliga uppgifter. Om "mina" sädesärlor inte hade kommit tillbaka, skulle jag förstås ha velat veta varför. Men även om jag hade haft tillgång till alla pengar i världen, och alla den mänskliga klokskapens resurser, hade jag aldrig kunnat få ett säkert svar. Så är det med fria sädesärlor.

Jag får inte ens veta var de befinner sig under vintern. Kanske stannar de någonstans i Mellersta Östern, kanske fortsätter de till Egypten. Sädesärlor är ortstrogna. De tar vintersemester på samma plats år efter år och återvänder sedan till hemlandet, till platsen där de boade året innan. Våra sädesärlor har ungar varje år, men jag vet inte vart ungarna sedan tar vägen. I vår trädgård finns bara detta enda par.

Sädesärlor är dessutom monogama. Paret håller ihop livet igenom – upp till tolv år.

På en Statoil-mack där jag ofta tankade häckade under en lång följd av år ett sädesärlepar där hanen hade råkat illa ut. Han hade bara ett ben. Av allt att döma gjorde det honom inte så mycket; han verkade lika förnöjd ändå. Kunderna på macken brukade prata vänligt med honom medan de tankade. Och just så skall man göra. Möter man en ärla på åkern skall man tala med den. Då får man ett gott år. Det gäller säkert för sädesärlor som man möter på macken också.