Venus' flugfälla kommer inte från Venus

Första gången jag läste om venusflugfällan (eller Venus' flugfälla), Dionaea muscipula, var i en tidningsannons. Där påstods att den här märkliga växten hade kommit som spor till Jorden, som passagerare på en meteorit från Venus. Meteoriten hade slagit ned i USA (var annars?) och sporen kastades då upp på kraterkanten, varpå det allra första jordiska exemplaret av den underbara växten utvecklades.

Det är en fantasieggande historia som bara kunde skapas i en tid då man fortfarande inte visste något om den mycket höga yttemperatur som råder på Venus. Närmare 500°C är trots allt i häftigaste laget för en växt som för sin levnad är beroende av vatten, även om det likaledes mycket höga atmosfärstrycket höjer vattnets kokpunkt en hel del. Men det finns ändå ett korn av sanning i beskrivningen: Växten kommer verkligen från USA. Venus' flugfälla växer vild i kvävefattiga blötmarker i sydöstra delen av North Carolina och skaffar sig näring i den näringsfattiga miljön genom att vara köttätande.

Venus' flugfälla fångar främst små insekter och spindeldjur; det behöver inte alls vara just flugor. Inne i det halvt stängda bladet på bilden syns några små, röda hår – tre i vardera bladhalvan. Det är när bytet rör vid dessa hår som bladet stänger sig. Bytesdjuret fastnar där inne och har efter några dagar lösts upp av de proteinnedbrytande enzymer som bladen producerar. De lösta näringsämnena tas sedan upp av bladet.

Men det räcker inte med en enstaka beröring av håren – minst två skall det vara och inom så kort tidrymd att det är troligt att bytet är tillräckligt stort för att vara värt besväret. Varje enskilt blad orkar nämligen bara med ett begränsat antal av dessa energikrävande stängningar – omkring att tiotal. Sedan dör det. Att stänga bladfällorna om futtigt små byten, vore synnerligen oekonomiskt och naturen slösar inte med surt förvärvad energi. Individer som slösar överlever inte så länge att de hinner fortplanta sig och kan därmed inte lämna den "slösaktiga egenskapen" vidare till avkomman.

Det går bra att odla Venus' flugfälla som krukväxt – gärna i en rejält fuktig miljö. Den behöver vila på vintern, på en sval, ljus och mindre fuktig plats, men den tål inte uttorkning. Bladen kan vissna under vintern, men det kommer nya under den tidiga våren. Venus' flugfälla lär till och med kunna övervintra utomhus på mycket skyddade växtplatser i sydligaste delarna av Sverige.

En växt med så här spännande beteende är fascinerande att studera, inte minst för barnen. Men man bör lära dem att inte av nyfikenhet pilla i bladen för att få dem att stängas. Det kan döda plantan.