Våtmark på burk

I ett litet akvarium, bara 20 x 36 cm och 20 cm djupt, lade vi ett enkelt lager lecakulor. Med detta som underlag för växter, kan man vattna till strax under översidan av lecakulorna och ge växterna fuktighet utan att de behöver kvävas av stående vatten. På lecakulorna har vi lagt mossa som Kjell tog hem från bäckstranden under granarna.

I mossan har vi sedan satt några plantor av typiska våtmarksväxter: en småkrypsätande flugtrumpet, Sarracenia purpurea, en fågelbobräken, Asplenium nidus, en tills vidare oidentifiread bräken (eventuellt en skuggbräken, Polystichum braunii) och en liten pilspetsranka, Syngonium podophyllum. Särskilt pilspetsrankan kommer nog att kräva en del beskärning och den vill ha det något torrare om fötterna än de övriga.

Hela akvariet har vi sedan ställt i norrfönstret vid matbordet. Trots litenheten blir det hela fint att titta på och växterna får lagom mycket ljus – det vill säga inget direkt solljus.

Mossan är tagen i sammanhängande sjok och så artvarierad som naturen har tänkt sig det hela. En mycket dekorativ art är liten bräkenmossa, Plagiochila asplenioides ssp. porelloides (ovan till höger), som i formen verkligen påminner om en bräkenväxt (svartbräken eller bergspring, Asplenium trichomanes) men är en bladlevermossa. Den är vanlig på fuktig skogsmark, särskilt på kalkrik grund, men man får lov att huka sig för att se den i detalj och upptäcka hur fin den faktiskt är.

Så här års är bananflugorna hopplöst envisa. Bananflugorna gillar flugtrumpeten och uppskattningen är ömsesidig. Från bådas sida sett handlar det om att skaffa mat, men här är flugtrumpeten given vinnare och för bananflugan blir besöket i flugtrumpeten det sista den gör. För att förstärka bananflugornas lust att söka upp flugtrumpeten, har jag lagt en liten äppelbit under trumpeterna. Ondsint, kanske, men jag tror inte att bananflugor har tillräckliga hjärnfunktioner för att lida av det. Hoppas jag...