Det här är en misslyckad bild, men jag tar med den ändå tills jag får chansen att ta en bättre. Trots allt var det roligt att få med alla fyra djuren på samma bild och med deras odelade uppmärksamhet.
När jag stannade på uppfartsvägen stod rådjuren på åkern, högst tio meter från mig. Men när jag hade hunnit få upp kameran, sprang de undan bortom björkdungen. Så det fick bli en bild på håll i stället, i det ganska svaga ljuset.
Den här rågeten är en flitig barnaföderska. Hon hade tre killingar förra året också, och klarade alla tre till långt fram på vårvintern. Så småningom försvann två av killingarna, förmodligen i lodjursmagar.
Spindeln hade tur – eller bladlössen otur. Det beror på vems synvinkel man ser det ur. Den vingade bladlusgenerationen gick in för landning i kaprifolen och den lilla spindeln fick mat så att det räcker lång tid framöver.
Bladlöss i allmänhet har inte vingar. Men när det börjar bli trångt där bladlössen äter växtsaft, så att bladlöss måste skickas ut till nya matplatser, och inför värdväxlingen som många arter genomför vår och höst, föds ungar som när de är fullbildade har flygdugliga vingar.
Höger: Till och med för en bladlus borde det vara svårt att se de tunna spindeltrådarna. Alla vi trädgårdsgrävare som känner en något begränsad kärlek till bladlöss, borde säga som Antonio Magliabechi på sin tid: "Var rädd om mina spindlar!"
Ännu en av trädgårdens många rudbeckior: Strålrudbeckia, Rudbeckia fulgida 'Goldsturm'.
Rudbeckia är ett släkte i familjen korgblommiga växter, Asteraceae, och just den här halvt utslagna blomman med sina flätade strålblommeblad ger en helt ny förklaring till namnet "korgblommiga".
Eldkaprifolen får i allmänhet två – ibland bara en och ibland hela fyra – sextaliga kransar av blommor längst ut på varje skottspets. Vanligen är det bara ett fåtal av dessa blommor som blir befruktade. En stor del av bortfallet beror troligen på att korttungade humlor, som inte kommer åt maten i blomman den normala vägen, biter hål vid blommans bas och äter den vägen i stället. Dessa humlor vidrör aldrig varken ståndarna eller pistillen, och då sker ingen befruktning.
Men där långtungade humlor har varit i farten blir det befruktning. Däremot utvecklas fortfarande inte särskilt många frön. Normalt ser det ut som på bilden.
I de två blomkransarna har sammanlagt tre frön bildats – resterande nio fröanlag är tomma. De tre frön som faktiskt har bildats sitter tätt intill varandra. Av dem är det bara det mellersta som utvecklas vidare.
Varför blir det så? Har kaprifolen nytta av att bara vidareutveckla ett frö av tolv möjliga – eller ett enda av de tre fröanlag som uppenbarligen är på gång? Är i så fall detta enda frö genetiskt starkare än de andra?
Egentligen tycker jag nog att alla fröer på plantan borde vara lika livs- och fortplantningsdugliga. Det finns inga andra eldkaprifoler inom rimligt avstånd, och då kan det ju inte ske något genetiskt utbyte med andra individer. Så var finns vinsten i det här?
Eller ligger förklaringen just i att det inte finns andra eldkaprifoler i närheten? Krävs det korsbefruktning för en bra fröutveckling?
Tydligen förstår kaprifolen något som jag inte har begripit. Alla frön på hela kaprifolen gör på det här sättet, och inte bara i år utan förra och förrförra sommaren också. Jag önskar att jag kunde fråga den om anledningen. Kanske skulle den be mig att skaffa fram en partner?
Ljug: Uppifrån bergssidan där vi befann oss kunde vi normalt se förbi träden och ut över havet. Men vulkanutbrottet, som hade skapat en ny ö nedanför oss, fortsatte att spy ut lava. Havet och den nya ön kunde nätt och jämnt anas genom diset och röken.
Sant: Solen går ned mot väster, i moln som lovade en åska som aldrig kom. I stället fortsatte det enormt kvava vädret med otäckt hög temperatur, och solljuset flöt som lavaströmmar över molnen.
Kvällen följdes av en tropisk natt; just nu klockan nästan två på morgonen är det fortfarande 23 grader varmt ute. Det varma vädret har kläckt fram stora svärmar svidknott. De tar sig med lätthet igenom myggnäten så att det blir nästan omöjligt att låta sovrumsfönstret stå öppet. Och här inne är det fem grader varmare än ute.
Det finns en rad olika strategier för sambyggare – meningen med dem alla är att honblommorna inte skall befruktas av hanblommor på samma planta.
Kalebass eller flaskkurbits, Lagenaria siceraria, är sambyggare. Den har hanliga och honliga blommor på en och samma planta, men de kommer vid olika tidpunkter. Eftersom varje enskild blomma bara håller ett dygn, minskar sannolikheten för att befruktning skall ske inom en och samma individ.
Kalebassens honblomma utvecklas på ett helt annat sätt än hanblomman. Blomskaftet är kort och kraftigt – det skall kunna bära en frukt som lätt blir ett kilo tung eller mer (ovan, bara några dagar efter befruktningen, är frukten redan 7 cm lång). Dessutom utvecklas ett stort virrvarr av klängen som kommer att hjälpa till med att bära upp frukten.
Honblomman måste alltså vara aningen restriktiv. Hanblomman (höger) däremot kan skylta rejält för att locka till sig pollinerare. Den utvecklas på ett mycket längre och smalare blomskaft än honblomman – blomskaftet kan som här bli mer än 30 cm långt.
Kalebassen har odlats i tusentals år och anses ha sitt ursprung i norra Indien eller Västafrika – den förekommer som vildväxande i Zimbabwe. De omogna frukterna och färska skotten äts som grönsaker och de mogna, torkade fruktskalen kan förvandlas till husgeråd, lampor, skålar, temuggar, vattenflaskor, fågelholkar, leksaker, musikinstrument och mycket annat.
Bilden till vänster visar en maraca från Peru. Mönstret har ristats och färgats på den oöppnade, torkade frukten och instrumentet får sitt ljud genom fröna som finns kvar inuti.
Kalebass odlas i dag i många länder i Asien, Afrika och Sydamerika. Den är ettårig och kan odlas även hos oss, om man kan ge den plats i ett växthus eller i till exempel ett väl skyddat hörn inne vid huset. Jag har mina plantor på verandan, mest för att de skall slippa trängas med vinrankor, bägarrankor och passionsblomma.
Hanblommor (höger) och honblommor är mycket lika sedda framifrån. Ändå är det lätt att skilja dem åt, på honblommans korta skaft och tydliga fruktanlag och hanblommans mycket långa skaft. På bilden ser man blomskaftet som går uppåt mot höger.
Eftersom hanblommor och honblommor inte kommer samtidigt, behöver man flera plantor. Visserligen kan man ha turen att få till några frukter i "skarven" mellan hanar och honor, men det är synd att chansa. Det kan vara klokt att hjälpa till med att överföra pollen från hanblomman till honblomman. En liten akvarellpensel är då ett bra verktyg. Slutligen rekommenderas det att man knipsar av toppskottet på rankan efter 3-4 frukter, för att främja mognaden på de frukter som redan har utvecklats.
Efter 2-3 år som nymf har trollsländan lämnat sin sista nymfhud och gett sig ut för att söka en partner och börja om fortplantningscykeln. Under nymftillvaron i dammen har den ätit sig stor – på grodyngel och alla vattenlevande varelser den har lyckats övermanna, inte minst andra sländnymfer. Säkert har den lyckats sätta i sig en och annan liten guppy också. Den tomma och ihoptorkade nymfhuden är drygt 4 cm lång.
Vi har samlat in massor av sländnymfer och burit ned dem till sjön. Under den korta stunden i hinken brukar ett stort antal nymfer bli dödade av sina större syskon och kusiner. Tio levande nymfer i hinken resulterar i att ungefär tre fortfarande är i livet när de läggs ut i sjön.
Förra hösten när vi tog in guppisarna, råkade en stor sländnymf följa med. När vi upptäckte nymfen, kastade jag helt sonika ut den på gården. Min dotter, som var på besök just då, tyckte att jag var grym och sprang ut och räddade nymfen. Den hamnade i en glasburk i hennes kylskåp, döptes till Hasse och matades med sådant som nymfer gärna äter.
Men livet är hårt: Hasse avled. Nu finns han i en kista (tändsticksask), på en bomullsbädd tillsammans med fina blommor, i hennes frys. Vi skall begrava honom på gårdens egen gravplats för hundar, katter och andra sällskapsdjur. Han blir den första trollsländan som begravs där.
Gässen flyger bort
De som häckat på vallen
Nere vid Vikern
Hur ogärna jag än vill erkänna det, måste jag böja mig för fakta: Hösten närmar sig och kanadagässen ligger i träning inför flyttningen. I kvällningen kommer de i grupper upp från sjön, flyger runt i en vid båge och återvänder till sjön.
De här övningsflygningarna hörs – de genomförs under stort tutande och trumpetande. I Nordamerika, där gåsen har sitt ursprung, kallas den "honker". De första utsättningarna i Sverige gjordes på 1930-talet i Kalmarsund och i Lillfjärden vid Hudiksvall, och i dag finns det omkring 10 000 häckande par i landet.
Än är det minst en och kanske två månader kvar innan de flyttar på allvar, men sedan försvinner de till övervintringsplatserna i Skåne, Danmark, Tyskland och Holland.
I april kommer de tillbaka och ett av paren slår sig ned på grannens slåttervall, alldeles ovanför sjön. Där kan de häcka i trygghet; vallen slås inte förrän föräldrafåglarna har tagit med sig ungarna ut på sjön.
Jag vet inte vad det här är. Konstruktionen hänger i flera trådar från undersidan av en bänk på en av kryddlådorna. Den omges av flera andra trådar, som dock inte har någon typisk regelbundenhet som i en spindelväv. Hela konstruktionen har en form som påminner litet om en uppochnedvänd glasstrut och hålls ihop av trådar. Inuti kan jag urskilja en del mycket små snäckskal (diameter ungefär 2-3 mm), insektsvingar och flera till synes urätna skalbaggar. På utsidan sitter resterna av en harkrank inbäddad i väggen.
Allt detta är sådant som en spindel kan ha ätit, men struten innehåller en del oväntade delar också, som små stenflagor, blomstjälkar och gräsfrön. Om det nu är en rovlevande spindel som har byggt struten, vad hade den i så fall för nytta av stenarna och fröna? Och, inte minst, hur bar den sig åt för att flytta stenarna från marken 30 cm längre ned? Stenbitarna syns tydligast längst ned, men fler finns i hela struten.
Det finns en rad vattenlevande organismer som bygger egendomliga rör och strutar. Men vem är det som gör det på torra land och mitt i det gassande solskenet?
En tanke: Var det här ursprungligen ett spindelnät som kollapsade under tyngden av fastsittande bytesrester, och föll ihop till den här formen? Ja, kanske – gräsfröna och de andra små växtdelarna kan ha blåsts in i nätet av vinden och bidragit till tyngden. Men det förklarar inte de små flagorna av skiffer och inte heller de mycket tätt konstruerade ytterväggarna.
Runt växthuset har jag hembyggda kryddlådor där det bland annat växer olika sorters mynta. Just det här är en pepparmynta, Mentha × piperita. Myntor är synnerligen livskraftiga och sprider sig mer än gärna på bekostnad av allt annat. Därför är det bra att odla dem i ett avgränsat utrymme, där de inte kan lägga beslag på hela rabatter. Samtidigt är det fint att ha myntorna på beröringshåll. De doftar så gott när man rör vid dem.
Myntorna blommar nu och blommorna är mycket omtyckta av framför allt humlor och fjärilar. Det här är ytterligare ett skäl att odla myntor i kryddlådor: Jag kan sitta på kanten – de har en stabil inbyggd bänk i vardera änden – och titta på alla skojiga insekter som kommer på besök.
Den här humlan är kanske en trädgårdshumla eller kanske en ljunghumla. Eller en ängshumla? Jag vet inte säkert – det finns ett fyrtiotal humlearter i Sverige, även om det i varje del bara finns omkring femton arter. Men det spelar inte så stor roll vilken sort det är. Det viktiga är ju att de är både trevliga att titta på och duktiga trädgårdsmästare.
Bränns eller sticks?
Humlor hör till samma familj som bin (Apidae) och liksom bina har de en gadd. Den har bildats av äggläggningsröret, som dock inte har kvar sin ursprungliga funktion; äggen kommer ut vid gaddens bas. Eftersom humlans bakkropp är så luden, är det svårt att se gadden. Att gadden är ett ombildat äggläggningsrör, innebär också att hanarna saknar gadd.
Bistick Det finns dock en viktig skillnad mellan humlans och biets gadd. Bigadden är hullingförsedd och när biet sticker fastnar gadden. Gadden tillsammans med giftkörteln och vissa inälvor dras ut ur biets kropp. Det gäller när biet sticker mjukhudade djur som oss, men inte när det sticker till exempel andra insekter. Det sålunda stympade biet dör. Även bidrottningen – visen – har gadd och giftkörtel, men den är endast avsedd för strid mot rivaler om ställningen som drottning.
Humlestick Humlegadden har inga hullingar och fastnar inte. Humlan kan alltså sticka flera gånger, men giftet är så svagt att det mer känns som om man blir bränd. Svaret på frågan är således att humlan både sticks och bränns.
Humlor är dock tämligen fridsamma varelser – man får provocera dem en hel del för att de skall gå till angrepp. Om en humla har hamnat i en prekär situation som man vill rädda den ur, brukar det gå bra att ta den i handen och flytta den. Å andra sidan får man inte glömma att människor och humlor sannolikt har helt skilda åsikter om vad som är provocerande.
Rosenflockeln, Eutrochium purpureum, lockar till sig fjärilar, humlor och bin i stora mängder. Bland fjärilarna är det så här års mest nässelfjärilen som kommer, men ibland får vi storfrämmande. Här (till höger) är det en amiral, Vanessa atalanta, som har kläckts under sommaren - troligen på en brännässla. Det är en riktigt stor fjäril, vars vingspann kan vara över sex centimeter.
Föräldrarna kommer hit från medelhavsområdet i juni. Honan lägger ägg på brännässlor, och larverna stannar på nässlorna tills det är dags att förpuppa sig.
Amiralen är ofta den fjäril man ser längst in på hösten, innan de sista exemplaren ger sig av söderut för att övervintra. De fullbildade fjärilar som försöker övervintra i Sverige dör oftast under vintern.
Nässelfjärilen, Nymphalis urticae eller Aglais urticae (vänster), är en av våra vanligaste fjärilar och en av de få dagfjärilar man faktiskt kan höra. Under parningsflygningen följer hanen efter honan och försöker "trumma" med antennerna mot hennes vingar. Lyckas man komma tillräckligt nära kan man höra detta trummande.
De fullbildade fjärilarna övervintrar i Sverige och man hittar dem ofta i stora mängder på vindar och i uthus.
Det är inte lätt att fånga en fjäril på bild och få riktig skärpa. Bilden till höger är tagen i makroläge och skärpedjupet är litet, men det jag ville visa är den fantastiska "pälsen" av färgskimrande hår på mellankroppens ryggsida.
Vad kom först – spindeln eller vattnet? Man skulle kunna tro att spindeln byggde sitt hjulnät först och att vattnet sedan slog hål i mitten. Men i själva verket var det troligen tvärtom.
Spindeln började antagligen med att dra den yttersta tråden, den som hela nätet sedan skulle hänga i. Den tråden löper på tryggt avstånd från vattenfallet. Sedan drog spindeln radietrådarna tvärs över, genom att krypa längs undersidan av yttertråden samtidigt som den spann radietråden, och sedan spänna och fästa tråden när den kommit halvvägs runt. Slutligen byggde den spiralen inifrån och ut – spiralen måste gå inifrån för att spindeln skall ha något att krypa på när avståndet mellan radietrådarna ökar – med början en bit från själva navet så som hjulnätsspindlar har för vana. Det gjorde samtidigt att spindeln kom lagom långt ut från det rinnande vattnet.
I en av mina bilder ser man faktiskt en radietråd som går in mot navet. Om vattnet hade träffat nätet med sådan kraft att det slogs sönder, skulle skadorna vara betydligt större. I stället är nätet helt och fint sammanhållet där det borde vara det.
Spindeltråd har mycket hög draghållfasthet och elasticitet. Den är starkare än ståltråd i samma tjocklek och har högre töjbarhet än nylon. Det gör att tråden faktiskt borde hålla för det rinnande vattnet. Vattendropparna i nätet stör troligen inte nämnvärt. Man ser ofta spindelnät som är översållade av regn- eller daggdroppar, medan nätets ägare jagar i godan ro med hjälp av nätet.
I ett litet akvarium, bara 20 x 36 cm och 20 cm djupt, lade vi ett enkelt lager lecakulor. Med detta som underlag för växter, kan man vattna till strax under översidan av lecakulorna och ge växterna fuktighet utan att de behöver kvävas av stående vatten. På lecakulorna har vi lagt mossa som Kjell tog hem från bäckstranden under granarna.
I mossan har vi sedan satt några plantor av typiska våtmarksväxter: en småkrypsätande flugtrumpet, Sarracenia purpurea, en fågelbobräken, Asplenium nidus, en tills vidare oidentifiread bräken (eventuellt en skuggbräken, Polystichum braunii) och en liten pilspetsranka, Syngonium podophyllum. Särskilt pilspetsrankan kommer nog att kräva en del beskärning och den vill ha det något torrare om fötterna än de övriga.
Hela akvariet har vi sedan ställt i norrfönstret vid matbordet. Trots litenheten blir det hela fint att titta på och växterna får lagom mycket ljus – det vill säga inget direkt solljus.
Mossan är tagen i sammanhängande sjok och så artvarierad som naturen har tänkt sig det hela. En mycket dekorativ art är liten bräkenmossa, Plagiochila asplenioides ssp. porelloides (ovan till höger), som i formen verkligen påminner om en bräkenväxt (svartbräken eller bergspring, Asplenium trichomanes) men är en bladlevermossa. Den är vanlig på fuktig skogsmark, särskilt på kalkrik grund, men man får lov att huka sig för att se den i detalj och upptäcka hur fin den faktiskt är.
Så här års är bananflugorna hopplöst envisa. Bananflugorna gillar flugtrumpeten och uppskattningen är ömsesidig. Från bådas sida sett handlar det om att skaffa mat, men här är flugtrumpeten given vinnare och för bananflugan blir besöket i flugtrumpeten det sista den gör. För att förstärka bananflugornas lust att söka upp flugtrumpeten, har jag lagt en liten äppelbit under trumpeterna. Ondsint, kanske, men jag tror inte att bananflugor har tillräckliga hjärnfunktioner för att lida av det. Hoppas jag...
Väldigt förtjust blev jag när jag hittade två småbarn under ginnalalönnen (Acer tataricum ssp. ginnala); jag vill gärna ha fler av den. Föräldraplantan skulle bli träd men är en ganska stor buske – på grund av ett missöde med snöplogen för ett par vintrar sedan – men det går bra att dra upp lönnarna till små träd också, kanske sex meter höga.
Ginnalalönnen blir fantastiskt flammande röd på hösten, men näsorna börjar få färg redan på sensommaren. Såväl de som de röda bladskaften och årsskotten kontrasterar vackert mot de gröna bladen. Men höstfärgen tycks vara ärftlig – färgen varierar mellan individerna från ljusgul till mörkröd. Vår föräldraplanta har mycket starka höstfärger i lysande rött som förstås förstärks när solen lyser på den. Med kvällssolens ljus genom busken ser den ut som en stor eldsflamma.
Jag har försökt föröka lönnen från frö tidigare, men inte lyckats. Därför är det uppmuntrande att den nu har klarat det alldeles på egen hand. Nu vågar jag nog pröva en gång till och i år har befruktningen gått bra, så det finns gott om frö att experimentera med. Att köpa fler plantor i plantskolan är inte roligt. Dels är de attans dyra, dels är det alltså osäkert hur höstfärgen blir.
En långfredag i tidiga tonåren gick jag på bio och såg "De tio budorden", sannolikt på Vinterpalatset i Stockholm. Filmvalet berodde just på att det var långfredag. På den tiden fick man nöja sig med religiösa nöjen på långfredagar och "De tio budorden", med Cecil B. DeMilles presentation, betraktades naturligtvis som religiös film.
Men någonstans i bedömningen måste det ha gått snett; en sida av saken kom helt enkelt inte med i tänket. Det här var på den tiden då "491" inte hade haft premiär, då novellantologin "Kärlek 1" inte hade publicerats och då Per Oscarsson inte hade klätt av sig i Hylands hörna. "Sex" var just det: heltalet mellan fem och sju. Allt annat var otänkbart, särskilt för småflickor i yngre tonåren, ty på den tiden var flickor i den åldern verkligen småflickor.
Så kom "De tio budorden" och in i handlingen trädde Yul Brynner. Oh my God!!! Han träffade som ett knytnävsslag i maggropen, hakan föll, ett kvidande letade sig upp genom strupen och tungan rullades ut ungefär till tårna. På ett enda ögonblick hade jag lärt mig ett helt nytt begrepp, nämligen vad "sexig" betyder. Han var helt makalös; så överjordiskt snygg, så ... ja, sexig. Gud, vilken vacker karl! I precis det ögonblicket fick jag min allra första idol.
Sedan har åren gått - ett helt halvt århundrade faktiskt - men jag har aldrig ändrat uppfattning. Yul Brynner, i "De tio budorden" och i "Kungen och jag" som jag såg flera år senare, är fortfarande det allra sexigaste i karlväg jag ens kan föreställa mig. Utstrålningen är makalös, särskilt där han sveper jackan åt sidan och visar upp hela sexpacken (magmusklerna alltså, ingenting annat).
Men sedan kommer det konstiga: Han är inte åtråvärd! Aldrig någon gång under dessa dryga femtio år har jag tänkt "Honom vill jag ha" eller "Min, bara min", som jag ju borde ha gjort om han vore åtråvärd.
Hur kan det vara så? Borde inte den mest sexiga person man känner till också vara den man vill ha? Eller skulle uppfyllandet av en sådan önskedröm vara motverkande? Om ens partner i vardagslivet vore det sexigaste som fanns, skulle det kanske bli svårt att få något vettigt gjort. Så där till vardags...
So let it be written, so it shall be done.
Näckrosen har blommat ihärdigt sedan i april, strax efter att isen släppte taget om dammen. För det mesta är tre blommor utslagna och fortfarande kommer det upp många nya knoppar.
Tyvärr minns jag inte vilken sort det är. Med tanke på att blomfärgen har blivit mer rosa än rent vit sedan jag planterade den, skulle det kunna vara en Nymphaea 'Marliacea Rosea', men jag är inte alls säker. Den står på ungefär 70 cm djup.
Mitt i näckrosen har en svalting, Alisma plantago-aquatica, slagit sig ned. Moderplantan står på betydligt grundare vatten i dammkanten, där jag planterade den lika djupt som den ursprungligen stod i Hovmanstorpasjön på Bofors skjutfält. Men den växer inte lika bra; växter mår ju oftast bäst när de får välja själva.
De rödbladiga klippståndsen, Ligularia dentata 'Desdemona', har börjat blomma och skapar med sina rödaktiga blad och de varmgula blommorna en vacker kontrast mot fackelblomstren, Lythrum salicaria. Klippståndsen är odlade, men fackelblomstren växte ursprungligen vilda vid Skylsjön i Sörmland.
Här står de på dammkanten, invid ett kraftigt bestånd av septembersolros, Helianthus 'Lemon Queen'. Alla tre uppskattar kapillärvattnet från dammen.
Kapillärvatten är det vatten som sugs upp från dammen och släpps någonstans utanför, till exempel via rötter som går ned i dammen från växter som växer utanför.
Det här bör man normalt undvika, men i vår damm har jag avsiktligt ordnat med sådan vattenöverföring. På dammduken har jag lagt ett grovt kokosfibernät som går över dammkanten och ned i rabattjorden utanför. Detta nät är primärt till för att skydda dammduken, men samtidigt suger det upp vatten från dammen, ungefär som de där snörena man använder för att semestervattna krukväxter. Vattnet hamnar i rabattjorden, som blir alldeles lagom fuktig samtidigt som den förblir väldränerad.
Visserligen måste vi fylla på en del vatten i dammen, men vi slipper helt att vattna rabatterna. Och växterna, som främst är arter som vill ha fuktig jord, stortrivs och växer alldeles utmärkt.
Den skirt rosa drakmyntan, Physostegia virginiana, kallas i England "Obedient Plant", den lydiga växten – blomman vänder sig inte efter solen utan blir kvar i det läge den ursprungligen har. De ganska stora blommorna, som har viss likhet med fingerborgsblomma och fingerborgshatt, sitter i täta och perfekt symmetriska ax och just regelbundenheten ger blomställningen en speciell skönhet redan innan blommorna börjar slå ut.
Drakmyntan är en härdig perenn och blir cirka 60 cm hög. Den kan förökas med frö, men fröet måste stratifieras (köldbehandlas). Själv tänker jag pröva med naturlig köldbehandling, det vill säga så i någon av mina odlingsbänkar före vintern.
Den gröna vårtbitaren, Tettigonia viridissima, är allätare; den äter både småkryp och växter. Men trots folktron som gett den dess namn, biter den inte bort vårtor. För övrigt förstår jag inte hur man skulle kunna förmå den att göra det. Det här är en inte särskilt samarbetsvillig varelse, som knappt ens vill låta sig fotograferas.
Vårtbitarhanen spelar på sensommaren, men spelandet kan vara omöjligt att höra för människor med nedsatt hörsel i de högre frekvenserna.
Gurkörten, Borago officinalis, självsår sig snällt och kommer igen år efter år. Den ger vackra blommor som är ätbara och kan användas som dekoration i sallader, eller kanderade på kakor. Unga blad och stjälkar kan också användas i sallad, och de har en fin gurksmak.
I frösådder dyker det då och då upp vit- eller lilablommiga plantor, och det finns såväl vit som rosa gurkört att köpa, men den blå ursprungsfärgen är absolut vackrast.
Artnamnet officinalis syftar på att växten har använts som medicinalväxt. Ända sedan medeltiden har man utnyttjat blad och blommor som febernedsättande medel. Om gurkörtsblad fick dra i vin kunde vinet sedan drickas som botemedel mot svårmod och melankoli.
Det svenska namnet gurkört är känt sedan 1877. Ett äldre namn på växten är stofférblomma, vilket kommer sig av att man enligt Linné "plägar med des blomor utstoffera kötfat etc". Andra äldre namn är gurksallad, borag, hjulkrona och wälsk oxetunga. I det sistnämnda, känt sedan 1638 och ett av de namn Linné själv använde, betyder "wälsk" helt enkelt "främmande" eller "utländsk".
Blomstjälkarna kan bli nästan meterhöga och arten odlas både som prydnadsväxt och som kryddväxt. Dessutom är det här godis för bin och humlor. Arten kommer ursprungligen från Sydeuropa, men numera finns den förvildad särskilt i sydligaste delen av landet. Det första förvildade fyndet publicerades i Nils Liljas Skånes flora 1870.
Första gången jag läste om venusflugfällan (eller Venus' flugfälla), Dionaea muscipula, var i en tidningsannons. Där påstods att den här märkliga växten hade kommit som spor till Jorden, som passagerare på en meteorit från Venus. Meteoriten hade slagit ned i USA (var annars?) och sporen kastades då upp på kraterkanten, varpå det allra första jordiska exemplaret av den underbara växten utvecklades.
Det är en fantasieggande historia som bara kunde skapas i en tid då man fortfarande inte visste något om den mycket höga yttemperatur som råder på Venus. Närmare 500°C är trots allt i häftigaste laget för en växt som för sin levnad är beroende av vatten, även om det likaledes mycket höga atmosfärstrycket höjer vattnets kokpunkt en hel del. Men det finns ändå ett korn av sanning i beskrivningen: Växten kommer verkligen från USA. Venus' flugfälla växer vild i kvävefattiga blötmarker i sydöstra delen av North Carolina och skaffar sig näring i den näringsfattiga miljön genom att vara köttätande.
Venus' flugfälla fångar främst små insekter och spindeldjur; det behöver inte alls vara just flugor. Inne i det halvt stängda bladet på bilden syns några små, röda hår – tre i vardera bladhalvan. Det är när bytet rör vid dessa hår som bladet stänger sig. Bytesdjuret fastnar där inne och har efter några dagar lösts upp av de proteinnedbrytande enzymer som bladen producerar. De lösta näringsämnena tas sedan upp av bladet.
Men det räcker inte med en enstaka beröring av håren – minst två skall det vara och inom så kort tidrymd att det är troligt att bytet är tillräckligt stort för att vara värt besväret. Varje enskilt blad orkar nämligen bara med ett begränsat antal av dessa energikrävande stängningar – omkring att tiotal. Sedan dör det. Att stänga bladfällorna om futtigt små byten, vore synnerligen oekonomiskt och naturen slösar inte med surt förvärvad energi. Individer som slösar överlever inte så länge att de hinner fortplanta sig och kan därmed inte lämna den "slösaktiga egenskapen" vidare till avkomman.
Det går bra att odla Venus' flugfälla som krukväxt – gärna i en rejält fuktig miljö. Den behöver vila på vintern, på en sval, ljus och mindre fuktig plats, men den tål inte uttorkning. Bladen kan vissna under vintern, men det kommer nya under den tidiga våren. Venus' flugfälla lär till och med kunna övervintra utomhus på mycket skyddade växtplatser i sydligaste delarna av Sverige.
En växt med så här spännande beteende är fascinerande att studera, inte minst för barnen. Men man bör lära dem att inte av nyfikenhet pilla i bladen för att få dem att stängas. Det kan döda plantan.
Det viktigaste tillbehöret i kräftkoket, men det skall vara vackra, doftande, spänstiga dillkronor med fin färg – som här. Dillen på ICA är mest bara visset skräp som inte har mycket till dillsmak.
Dillen växer tillsammans med gul lök, rödlök, schalottenlök och piplök i en av mina svarta odlingsbänkar. På bilden syns bänken från kortsidan. Måtten är 100x170x45 cm.
Bänkarna är målade med svart träskydd som blir ogiftigt när det har härdat, vilket tar ett dygn. Den svarta färgen hjälper jorden att ta upp och lagra solvärme, vilket gör att jorden snabbt blir varm på våren. Bänkarnas höjd gör det enklare att sköta odlingarna utan att knäcka ryggen – jag kan sitta på en pall bredvid bänken. Samtidigt har ogräset svårare att ta sig in. Det går till och med att täcka dem som drivbänkar med glasade ramar, eller med plast eller fiberduk som spänns slätt över bänken eller på tunnelbågar.
I två av bänkarna har jag gjort våtbäddar för gurka och squash: en presenning som går några decimeter upp på sidorna, ett lager kvistar i bottnen och en dräneringsslang som fortsätter upp till jordytan. På detta välgödslad jord (hönsgödsel). Bänkarna vattnas underifrån via slangen och jorden torkar aldrig ut ens i värsta sommarvärmen. Växterna stortrivs – skörden förra året blev enorm.
Man kan köpa färdiga odlingsbänkar, till exempel från Hasselfors Garden. Men priset blir löjligt: För att få till ungefär samma odlingsutrymme som i en av mina hembyggda krävs köpebänkar för cirka 2000 kronor, och bänkarna måste sedan ytbehandlas för att hålla eller tas in över vintern. Det senare kräver förstås att man tömmer dem på jord – och de växter som borde ha fått övervintra i bänken.
Bänkarna jag har gort själv kostade cirka 15 m hemsågad planka per styck (köper man virke i brädgården behöver man definitivt inte välja ur det förstklassiga sortimentet), litet skruv och träskydd. En burk träskydd för 115 kronor räcker till fyra bänkar.
Två dagar kvar till fullmåne, men just i kväll är det nästan molnfritt där månen stiger över Kilsbergen bortom granarna.
Så nära, nästan så att man skulle kunna sträcka ut handen och röra vid månen. Den verkar så stor. Men naturligtvis tar den en lika stor del av synfältet nu, som när den står fritt och högt på himlen. En synvilla, förvisso, men nog känns det litet märkligt.
Litet märklig, eller kanske alldeles underbar, känns också tanken att nästa mänskliga besök på månen troligen inte har som syfte att utforska månen, utan att ta första steget på vägen till Mars. Jag skulle vilja vara med.
Plötsligt vräkte regnet ned och efter fyra timmar hade det kommit 30 mm. Det låter inte mycket – särskilt jämfört med arma närbelägna Lindesberg, som fick samma nederbörd på bara en halvtimme och en mängd översvämningar – men det var den största "samlade" regnmängden hos oss sedan i våras.
Annars har det varit en rätt regnfattig sommar. Visst kom det regn, men mest i små duttar som hann avdunsta innan jorden blev riktigt fuktig. Vi har fått lov att vattna, trots att det aldrig rådde någon riktig torka under sommaren.
Vi bor i en lokal regnskugga. Gården ligger ganska högt över sjön, och även om det regnar riktigt maffigt där nere, bara ett par hundra meter från oss, har molnen oftast hunnit tömma sig innan de når hit upp. Åt andra hållet har vi Kilsbergen och molnen som kommer därifrån har sällan något regn kvar när de kommer till oss.
Det finns faktiskt en fördel med det här: Vi får inte alls lika mycket snö som omgivningarna på ganska nära håll. Ingen av oss tycker om att skotta.
Den här bilden fick följa med därför att jag tycker att den är rolig. Jag tog tre bilder av ett rådjurskranium som jag hade liggande på skrivbordet. De tre bilderna kombinerade jag i RGB Lights från Mediachance.
Programmet är egentligen till för att splitta färgerna i tre bilder som har belysts från olika håll, men för övrigt är identiska. Jag tycker dock att resultatet blir minst lika intressant när man använder litet olika bilder som belyses från samma håll.
Till vänster ytterligare ett exempel på samma teknik, med katten Felix som jagar ljuspunkten från en laserpekare.
Vårsolen torkade bort honungsrosen, Rosa helenae, nästan helt. Rosen torkar därför att solen sätter fart på tillväxten ovan mark, medan tjälen i marken fortfarande hindrar rosen att ta upp vatten. Samtidigt älskar alla rosor solsken; att plantera rosen i skugga är ingen lösning.
Jag borde ha täckt honungsrosen med granruskor och skuggväv, men det blev helt enkelt inte av. Det gjorde att det när tjälen gick ur jorden bara fanns liv i ett par ynka grenstumpar längst ned.
Men den här rosen ger inte upp i första taget. Den är en oförädlad vildros – den är alltså rotäkta – och så länge det finns liv kvar i roten och kanske de allra nedersta delarna ovan mark växer det snart fram nya grenar. Bara några månader efter vårtorkan ser den ut så här, med 4-5 meter långa och mycket kraftiga årsskott.
Med sådan tillväxt spelar det kanske inte så stor roll om större delen av rosen torkar, bara det finns någon liten del kvar som lever. Men honungsrosor blommar främst på fjolårstillväxten. Om den dör kommer det bara några få rosor längst ned i stället för tusentals honungsdoftande blommor från marken och ända upp över takfoten.
Jag får väl försöka komma ihåg skuggväven inför nästa uttorkande vårsol. En bra tumregel för hur länge rosen skall skyddas mot solen, är att vänta tills björkarna får musöron. Då har tjälen släppt och det är dags att befria rosen så att den kan utnyttja solskenet till fullo.
Varje år blir humlen angripen av larver från puckligt näbbfly (tidigare humlefly), Hypena rostralis – de gröna larverna äter rent in till bladnerverna och försvinner sedan ned i jorden för att förpuppa sig.
Angreppen är rätt kraftiga, men humlen verkar inte ta alltför illa vid sig. Den växer lugnt vidare. Larverna går inte särskilt högt upp på plantorna.
Jag har inte lyckats fånga varken larv eller färdigbildad fjäril på bild. Fjärilen är ett nattfly, och det är möjligt att även larven är nattaktiv.
Rödbladig smällspirea eller djävulsbuske, Physocarpus opulifolius 'Diabolo', och gulbladig smällspirea, Physocarpus opulifolius 'Darts Gold', skapar dramatiska kontraster. Här hjälper kvällssolen till.
Trevligt nog har buskarna sina starka färger ända från tidiga våren. Sent på våren kommer vita/krämvita blommor med röd eller rosa nyans i täta knippen med många blommor. De följs av dekorativa fröställningar, som är gula hos den gulbladiga sorten och lysande röda hos djävulsbusken.
Mina buskar står på dammkanten, vilket gör att de får kapillärvatten från dammen. Smällspirea tål torka, men växer bättre i en fuktigare jord. De här båda buskarna är jämngamla – den rödbladiga har helt enkelt vuxit fortare. Sorten blir större än den gulbladiga. Båda får starkare färger om de står i ett soligt läge
Jag har inte försökt föröka de här buskarna än. Hälften av fröplantorna från den rödbladiga sorten sägs bli gröna i stället. Däremot lär det vara lätt att sticklingsföröka, och då behåller man ju färgerna, så det skall jag pröva.
När treåriga barnbarnet kom på besök hade jag hittat en ask med "ihopsättningsdelar". De krävde stor koncentration.
Det är skojigt att ha fångat en kräfta i storlek som en mindre hummer! De flesta kräftorna håller dock ett betydligt blygsammare format, vanligen strax över det tillåtna minimimåttet.
Konstigt nog är det inte alls lika roligt att fiska kräftor numera, när man har tillgång till eget fiskevatten, som i den sedan länge svunna ungdomstiden då man smög längs stranden och tjuvfiskade.
Två vinrankor växer inne i växthuset och från den ena kan vi förhoppningsvis få flera druvklasar i september. Den andra har bara gjort en enda klase i år, men plantorna är ju bara några år gamla.
De båda rankorna står för närvarande i stora lerkrukor, tillräckliga för att växterna skall kunna överleva vintern med bara litet extra inpackning. Men jag tänker plantera om dem i varsin rejäl grop, så att de får möjlighet att skicka ut rötter i marken utanför växthuset. Då kommer rötterna att hamna i väldränerad sandhaltig åkerjord som jag tror att de mår bra av.
En tredje ranka står helt fritt ute och har överlevt de senaste hårda vintrarna. Den tänker jag flytta till husväggen, där den kan trivas och växa bättre.
Två av de största vinbergssnäckorna, Helix pomatia, i trädgården. Skalet är 4,8 cm högt på den största och har fem hela spiralvarv. Själva kroppen (foten) är 10 cm lång, plus längden på tentaklerna med ögonen längst ut i de övre.
Höger: Ögat är den mörka punkten längst ut i den övre tentakeln. De undre och kortare tentaklerna innehåller lukt- och smakceller. Snäckorna har ingen hörsel. Inne i föreningspunkten mellan de fyra tentaklerna sitter snigelns celebrala ganglier, alltså dess hjärna.
Nedan: För att få litet skyddande skugga i växthuset har jag sprutmålat det utvändigt med en blandning av krita, vatten och lättfil. Det här uppskattar vinbergssnäckorna – kanske behöver de kalciumkarbonatet för att bygga upp skalet – och deras nattliga kritätande lämnar typiska spår efter sig.
Det här är inte skadedjur. Visserligen äter de nästan vad som helst, inklusive katternas torrfoder, men de äter inte särskilt mycket och de är inte överdrivet många. Favoritgodiset, förutom kattmaten, tycks vara gräsklipp och halvt förmultnat växtavfall som ligger på marken i skuggan under andra växter, där snäckorna är skyddade mot såväl solen som en del rovdjur.
Vinbergssnäckor behöver 3-4 år på sig för att bli könsmogna. De är hermafroditer, vilket innebär att båda djuren kan fungera som både hane och hona samtidigt, men de måste para sig och utväxla spermier för att få avkomma. En ensam snäcka kan alltså inte befrukta sig själv. Medellivslängden för vinbergssnäcka ligger på 8-10 år, men det svenska rekordet är 35 år.
Vinbergssnäckan är Sveriges största landlevande blötdjur och den är ett dekorativt och intressant inslag i trädgårdslivet. Att titta på en vinbergssnäcka är avstressande, trots att den inte alls är särskilt långsam av sig.
När vi kom hem hade fladdermusen råkat landa på ett vedträ som låg på verandan. Han var jättesur, riktigt allvarligt megajättesur. Han hade trasslat fast sig i näversjoket och behövde hjälp att komma loss.
Men egentligen borde han ha varit glad i stället, över att det var vi och inte någon av katterna som hittade honom först. Dumma fladdermus!
En för oss ny sort av odlat smultron, med stora rosa blommor och stora bär. De ser ut som en korsning mellan jordgubbe och smultron. Vi har bara en planta, men om det här första bäret är gott blir det lätt att föröka plantan med de småplantor som utvecklas på revor från moderplantan.
Men skall jag vara riktigt ärlig, så tycker jag nog att det är bättre om smultron är smultron och jordgubbar jordgubbar. Odlade smultron når aldrig samma ljuva barndomsfaktor som de vilda, och bären är för stora för att träs snyggt på grässtrå.
Det här är en misslyckad bild, men jag tar med den ändå tills jag får chansen att ta en bättre. Trots allt var det roligt att få med alla fyra djuren på samma bild och med deras odelade uppmärksamhet.
