7 miljarder

Uppskattningsvis, eller vad man nu skall kalla det: I morgon, ungefär klockan mitt på dagen, blir vi 7 miljarder människor på Jorden.

En tröst är att den årliga tillväxten faktiskt har minskat, sedan den toppade på 2,2 procent år 1963. Nu är den "bara" 1,1 procent – vilket fortfarande är alldeles för mycket. Det är naturligtvis omöjligt att göra ens tillnärmelsevis säkra förutsägelser om framtiden, men FN:s uppskattningar säger 1 procent år 1920, mindre än 0,5 procent år 2050 och en slutlig befolkningstopp på drygt 10 miljarder efter år 2200.

Det finns många tänkbara scenarier som alldeles kan kullkasta FN:s beräkningar. En gång tidigare har en världshändelse fått Jordens befolkning att minska och förbli mindre under lång tid: Digerdöden; det tog ungefär 200 år innan Europas befolkningssiffror hade återgått till nivån från år 1340.

Sedan år 2000 har ett par "intressanta" händelser inträffat i världsbefolkningen: För första gången finns det fler äldre än yngre och för första gången bor fler i städer än på landet. Det innebär att varje ung människa måste försörja fler äldre och att varje tänkbar matproducent måste skaffa fram mat åt fler konsumenter.

På 1970-talet sades det att 75 procent av alla människor som någonsin hade levat levde just då. Detta var nog inte riktigt korrekt. De flesta vettiga beräkningar säger att mellan 90 och 110 miljarder människor har fötts sedan Homo sapiens sapiens (vi) blev till. Låt mig för enkelhetens skull stanna för medelvärdet 100 miljarder. Det skulle innebära att 7 procent lever just nu.

Människors vimmel på Jorden har jämförts med myrors. Långa är myrornas vägar hem, Natten kan överraska dem, Solen går ner bakom vandrarens sko, Mycket kan hända på myrornas mo, skrev Harry Martinson. Även de mänskliga myrorna kan råka ut för överraskningar, och en del av dessa överraskningar borde inte ens vara särskilt överraskande. En del kan vi förebygga, andra ligger helt utom räckhåll för vår förmåga.

Nya sjukdomar
Aids är kanske inte ett sådant jättehot som vi en gång befarade. 2009 uppskattades att 33,3 miljoner människor världen över hade HIV/AIDS, att 2,6 miljoner nya HIV-infektioner inträffade per år och att 1,8 miljoner dog i aids. Det är många, ja, men det är ändå bara en droppe i havet.
    Över en miljon människor dör per år i malaria och flera hundra miljoner insjuknar.
    Tuberkulos är en av världens mest spridda infektionssjukdomar. En tredjedel av jordens befolkning antas vara bärare, minst nio miljoner människor insjuknar årligen i aktiv tuberkulos och omkring två miljoner dör. Samtidigt ökar andelen multiresistent tuberkulos, det vill säga tuberkulos som inte kan hejdas med de i dag kända läkemedlen.
    En ny svininfluensa skulle kunna döda enormt många människor och samtidigt slå ut infrastrukturen i stora delar av världen. Spanska sjukan 1918-20 dödade uppskattningsvis mellan 3 och 6 procent av världens befolkning, vilket omräknat till dagens befolkningssiffror skulle innebära 210-420 miljoner människor. I absoluta tal dog fler än under digerdöden, men det hade ingen betydande påverkan på befolkningstillväxten. Sedan dess har människors flyttbarhet ökat enormt, och därmed risken för snabb smittspridning, samtidigt som infrastrukturerna världen över har blivit så mycket sårbarare.
    Dessa sjukdomar i all ära, men det finns värre. En sjukdom av typen ebola, men med ett något långsammare förlopp – vilket skulle främja smittspridningen, eftersom smittade hinner förflytta sig och föra smittan vidare innan de dör – skulle kunna döda en mycket stor andel av världsbefolkningen.

Klimatet
Nyheterna meddelar att en mycket stor del av Thailand ligger under vatten och UD avråder från turistresor dit. Samtidigt intervjuas svenska turister på väg till Thailand. Nej, de är inte oroliga, Nej, de tänker inte avboka. Nej, nu skall de vara glada och åka på välförtjänt semester, bort från gråtrista Sverige. Frid och fröjd och tralala.

Ingen journalist ställer frågan som borde ställas: "Har du tänkt på att just din flygresa till Thailand kan vara en bidragande orsak till översvämningarna i Thailand?"

Visst, vi alla ställer upp på att rädda de gulliga isbjörnarna, men bara under förutsättning att vi först har haft råd med två årliga semesterresor med flyg, senaste telefånen och bensin till den sprillans nya och ytterst bensinslukande stadsjeepen – mycket ballare än grannens – med vilken vi förflyttar barnen två kvarter till dagis och oss själva till ICA på hörnet.

Krig
Ett kärnvapenkrig känns inte lika överhängande nu som det gjorde under till exempel Kubakrisen; jag minns att människor omkring mig var liksom litet gråa av rädsla och ingen log. Ändå visste man den gången inte vilka förgörande effekter redan ett begränsat kärnvapenkrig skulle få. Nu vet man och låt oss hoppas att kärnvapen inte blir anledningen till att FN:s beräkningar för befolkningsutvecklingen kullkastas totalt – från 7 miljarder till 0.

Året då jag fyller 90
Den 13 april sju år innan min 90-årsdag passerar (förhoppningsvis) Apophis mycket nära Jorden – lägre än en del av de stationära satelliterna och tillräckligt nära för att vi skall kunna se den med kikare. Sju år senare kommer den tillbaka och det är svårare att i förväg beräkna den passagen.

Apophis är stor – en av NASA:s beräkningar säger att om Apophis i stället slutar sin färd med att landa på Jorden skulle en yta stor som Europa kunna utplånas. Det i sig skulle innebära en avsevärd minskning av Jordens befolkning.

Men en Apophis som träffar Jorden får mer vittgående följder än de direkta. Om halva Europa kastas upp i atmosfären behöver vi knappast bekymra oss längre över att världstemperaturen stiger. Träffen för 65 miljoner år sedan utplånade dinosaurierna – och skapade väl förutsättningar för att större däggdjur skulle kunna utvecklas. Den här gången är det vi som är dinosaurierna.

Vulkanism
När kalderan i Yellowstone säger kaabooom slås nästan hela USA ut. Även om detta blir den enda direkta följden – vilket det inte blir – skulle nog ett försvinnat USA medföra att hela världsekonomin brakade samman. Jag misstänker att detta skulle leda till en mycket omfattande befolkningsminskning.

Sådant kan jag tänka på en gråtrist söndag.

Läs även andra bloggares inlägg om befolkning, sjukdomar, klimat, Apophis

Gungplan

Begagnade bildäck innehåller högaromatiska oljor. I dessa finns kemiska ämnen som är cancerframkallande. Flera kan dessutom ansamlas i levande organismer. Det här har fått Kemikalieinspektionen att reagera.

Begagnade bildäck hör inte hemma på lekplatser, säger man. De är inte lämpliga som gungor. Barn som bara sitter i gungorna utsätts sannolikt inte för fara. Men småbarn som biter och suger på däcken kan eventuellt få i sig de giftiga ämnena. Man bör då följa "försiktighetsprincipen" och överväga att välja andra typer av material till gungorna, som trä eller plast.

Tvärs över gatan där vi bodde i Enskede gård hade vi "Gungplan". Den bestod av en stor sandplan, omgiven på alla sidor av en ungefär två meter bred gräsmatta. Utanför denna växte på tre sidor en hög häck och bakom häcken fanns en smal stig där man kunde smyga. Längs gatan fanns ingen häck. Där växte i stället några stora syrenbuskar.

Gungplan var vår främsta lekplats, tills vi var gamla nog att våga oss upp i den stora skogen på Enskedeberget. På Gungplan fanns en sandlåda närmast gatan och en gungställning i andra änden. Det fanns andra lekplatser i trakten, med gungor, plaskdammar, gungbräden och klätterställningar, men ingen hade så underbara gungor som vi.

Våra gungor var nämligen inte moderniserade. Själva gungställningen var byggd av höga och kraftiga, tjärade bjälkar och gungorna var gjorda av trä. De hängde i tjocka kättingar där man kunde fastna med fingrarna om man inte var försiktig. Kättingarna var inte delade nedtill som kedjorna på modernare gungor; det fanns bara en fästpunkt i vardera änden av gungan. Det gjorde att gungorna hade mycket bättre sving än modernare gungor.

Under gungorna låg trädäck av rejäla plankor. Dessa hade med tiden blivit hårt slitna och var fulla av gropar med uppstickande spikskallar. Man lärde sig att aldrig bromsa med fötterna, framför allt inte barfota.

Vi tävlade om vem som kunde gunga högst och hoppa längst från gungan, både framlänges och baklänges. Jag vann nästan alltid, eftersom jag var starkast och modigast (eller kanske dumdristigast, men jag slog mig aldrig) och måste leva upp till att vara pojkflicka.

Det behövdes nog ingen "försiktighetsprincip" för att inse att de här gungorna var farliga, och så småningom kom parkförvaltningen och ersatte dem med moderna gungor. Dessutom sattes det upp ett skyddsräcke runt gungorna, så att det inte gick att hoppa. Men det spelade inte så stor roll; de nya och moderna gungorna hade fyrpunktsfästa kedjor och svängde inte tillräckligt för att duga till hoppning. Försökte man hoppa bakåt från en sådan gunga, fick man alltid gungan i bakhuvudet. Vi slutade gunga.

I stället spelade vi brännboll. Jag och min näst yngste bror ledde alltid var sitt lag, eftersom det hade varit orättvist om vi spelade i samma lag. Han var visserligen tre år yngre än jag, men väldigt bra på brännboll. Han och jag slog bollen hårdast och längst, en gång ned i grannens skorsten på andra sidan gatan.

Så småningom kom TV och tog över en del av barndomens tankevärld. Då flyttade vi upp i skogen på Enskedeberget och lekte Robin Hood i stället.

Foto: GA Lindelöf

Läs även andra bloggares inlägg om 1950-talet, barndom, Enskede gård

Barndom i Enskede gård

Vi bodde i Enskede gård, en villaförort söder om Stockholm, och året på bilden är 1952. Min yngste bror är inte med på bilden. Han ligger förmodligen i en barnvagn bakom oss andra och är bara fyra-fem månader gammal.

Då var det här ett högst ordinärt bostadsområde och moderniteter som asfalterade gator hade inte nått hit än. När vi skulle in till stan åkte vi buss. Trådbusslinjerna 90 och 91 hade hållplats uppe vid Huddingevägen. Vi kunde också gå upp till slakthuset och ta spårvagnen därifrån.

När jag började skolan hade tunnelbanan fått en station i Enskede gård. Just den allra första dagen var det litet otäckt, men min äldsta syster följde med och lärde mig åka tunnelbana.

Bil var det nästan ingen som hade. Jag minns den första på gatan. Det var svärsonen till grannen mittemot som köpte en svart Citroen B11, men att den hette så visste jag inte den gången. Några år senare blev den familjen först med TV också, och vi kunde gå dit för att se Andy Pandy.

När jag var liten var vintrarna alltid kalla och det var alltid massor av snö. Plogen lade upp stora vallar längst gatans ena sida – den sidan där vårt hus låg. Vi grävde oss in i vallen från kortänden närmast vår grind. Sedan gjorde vi små hål ut mot gatan och kunde spana på tanterna och farbröderna som gick förbi.

Ibland fantiserade vi om att kasta snöboll på dem genom hålen, men jag tror inte att vi gjorde det. Vi vågade nog inte. Särskilt en av farbröderna, en granne med två skälliga taxar en bit ned på gatan, var alltid arg. Han tyckte nog inte om barn. Möjligen morrade vi litet tyst när han gick förbi, så att taxarna började skälla.

Gatan plogades av en karl med hästdragen plog. Plogen var byggd i trä som ett stort V och den var tjärad. Längst fram fanns en plattform med stora stenar som tyngde ned spetsen på plogen. På mitten ett slags toft där kusken kunde sitta om han ville. Längst bak en ståplats för kusken, men jag tror att han oftast gick bakom plogen med tömmarna, kanske helt enkelt för att hålla värmen.

Vi barn visste förstås när plogen var på väg och vi väntade på den längst upp i slutet av kvarteret. När hästen med plogen svängde in på vår gata tog kusken pipan ur munnen och stannade hästen med ett ljudligt "Ptrooo". Sedan lyfte han upp alla ungarna – vi brukade vara sju-åtta stycken – på toften, och vi fick åka med hela vägen genom kvarteret. Det var spännande och det luktade gott av häst, tjära och piprök.

Senare, när gatan hade asfalterats och snöröjningen sköttes av en lastbil med plogblad, var det ingen som hade tid längre att bjuda gatans ungar på skjuts.

Foto: GA Lindelöf

Läs även andra bloggares inlägg om barndom, 1950-talet

Lopplummer

Visst är den litet vacker i all blygsamhet. Nästan som granskott, men nere i mossan och med tunna platta "barr".

Den lummerväxt man oftast ser är mattlummer, Lycopodium clavatum. Inte minst används den ju som dekoration i diverse julgrupper. Tyvärr, eftersom den växer långsamt och behöver många år på sig för att återställa det som rivits bort bara för att pryda en adventsstake. Dessutom är alla de svenska lummerväxterna fridlysta i hela landet; de får inte tas upp med rötterna och inte samlas in till försäljning. I en del län är de helt fredade, vilket betyder att de inte ens får plockas småskaligt till den egna julprydnaden.

Men det här är lopplummer, Huperzia selago, som också har kallats luslummer och lusgräs. En tydlig skillnad mellan lopplummer och mattlummer är att den förra har sporgömmor i bladvecken, och i skottspetsarna små groddknoppar som kan sprätta iväg och slå rot, medan den senare har sporer i axlika samlingar i toppen av upprätta skott.

Lopplummern är grövre byggd än mattlummern och har upprätta, upprepat gaffelgrenade skott. Skotten har lika långa grenar och blir upp till tre decimeter höga. Till skillnad från mattlummern bildar den inte revor.

Lopplummern är cirkumpolär och växer i fuktig skog och hedmark, i myrkanter och på berg. Den är tämligen allmän i nästan hela landet.

Dekokt på lopplummer har använts mot ohyra på boskap och svin, vilket väl antagligen har gett växten dess namn. Linné skriver i Flora Lapponica från 1737 "Allmogen brukar tvätta sina nötkreatur och svin, då de besväras af löss, med en dekokt af denna mossa; då detta skett, blifva de inom få dagar fria från dessa besvärliga insekter."

Ett annat tänkbart upphov till namnet kan vara att groddknopparna hoppar iväg likt loppor när man rör vid dem.

Läs även andra bloggares inlägg om läkeväxter, växter

Bet sig i tungan ...

Gråsuggor är kräftdjur och de allra flesta kräftdjuren lever i vatten. Undantaget är en del av de cirka 10 000 gråsuggearterna. Här i Sverige har vi ungefär 25 arter.

De arter vi vanligen ser, murgråsugga och källargråsugga, lever på land men är ändå inte helt anpassade till landlivet. Djuren andas som alla gråsuggor med gälar och är helt beroende av en fuktig miljö för andningen. Bara vanlig luft duger alltså inte. Gälarna sitter vid det bakersta benparet.

Just det här är en källargråsugga, Porcellio scaber, som är helt grå på ryggen och därmed skiljer sig från murgråsuggan som har ljusare fläckar på ryggen.

Gråsuggehonan har en yngelsäck på buksidan. I denna bär hon de befruktade äggen tills de kläcks. Det ser då ut som om gråsuggan föder levande ungar. Jämför med ett annat kräftdjur, räkan, där honan håller rommen mellan benen.

Gråsuggor ömsar hud flera gånger, både under uppväxten och som vuxna. Gråsuggan kryper ur den gamla huden och under denna har det redan bildats en ny. Ofta äter den upp det gamla fodralet och tillgodogör sig näringen i det.

Husdjur Det går bra att ha gråsuggor som husdjur, till exempel i ett gammalt akvarium eller helt enkelt i en fukttålig tom mjölkförpackning. Det här är aktiva djur som rör sig mycket, men de föredrar mörker.

Ett sätt att ge dem en bra miljö är att täcka akvariet med svart, ogenomskinlig plast. Sätt genomskinlig röd plast på framsidan, så kan du studera djuren även i dagsljus. Bottna akvariet med jord och multnande löv (helst lönn eller hassel – inte björk eller asp) och lägg dit en halvmurken gren eller vedbit. Gråsuggorna gillar de små svampar som växer på sådant trä. Se till att hålla bra fuktighet i akvariet, men dränk inte gråsuggorna. Placera akvariet på en hyggligt sval plats, inte i solljuset. Om du har belysning för att kunna se gråsuggorna bättre, bör du släcka den när du inte studerar djuren.

Gråsuggor är avgjort nyttiga djur. De betyder mycket för nedbrytningen av de vissna löv och andra växtdelar som hamnar i förnan och bidrar på så sätt till det ekologiska kretsloppet.

Parasitisk levande gråsugga Cymothoa exigua är en parasitiskt levande gråsugga i familjen Cymothoidae och den blir 3-4 cm lång. Den tar sig in mellan gälarna på en fiskart, Lutjanus guttatus, och sätter sig fast i fiskens tungrot. Där suger den blod ur tungan tills denna atrofieras av blodbristen.

Parasiten sätter sig då fast i muskeln vid tungstumpen och fisken kan använda parasiten som om den vore dess normala tunga. Det tycks inte som om parasiten orsakar fisken ytterligare skada. Det här är det enda kända fallet där en parasit helt ersätter ett organ hos värden.

Läs även andra bloggares inlägg om djur, leddjur

Automatiskt däckbyte och lördagsmat

Ungdom i all ära, men det finns tillfällen då det är direkt fördelaktigt att vara såväl äldre som spröd och svag kvinna. Det här är ett sådant.

Det är småkallt ute och vädret kan inte riktigt bestämma sig. Det regnar och blåser om vartannat. Johan sätter på vinterdäck på min bil, helt utan att jag behöver vare sig peka eller lägga mig i. Han är väl som alla andra grabbar, oavsett ålder: I och med att det kom en maskin = mutterdragare i huset blev det roligare.

+ 63 kg älgfärs och 2 filéer
från en enda älgtjur

Under tiden kan jag sitta inne i stugvärmen och planera lördagsmiddagen, som antagligen kommer att omfatta någon form av älgkött – kanske biffar med någon riktigt smarrig gräddsås. Eller vitlökssmör rört på riktigt smör och riktig vitlök.

En bra arbetsfördelning, tycker jag, bara jag själv slipper slita med däcken.

Nybörjarkyla

Brrr! Den allra värsta köldperioden på året är just nu. Man inser att hösten är på upphällningen och att snön faktiskt kan komma vilken dag som helst. Man har ännu inte hunnit vänja sig vid tanken på att den ändlöst långa sommaren är slut. Samtidigt har kroppen inte anpassat sig till kylan. Trots allt är det ju skönare med värme.

Kylan och risken för frosthalka gör att Johan har ställt undan cykeln. Nu får han skjuts till bussen och det finns få saker som är så motbjudande att göra på morgonen som att skrapa bilrutor. Jag tappar alltid taget om skrapan och slår alltid knogarna i någon vass kant.

Det verkar dessutom som om temperaturen sjunker litet extra under morgontimmarna. Bilrutorna kan vara alldeles rena när jag tittar ut klockan sex, men när det är dags att åka strax efter åtta är de helt igenisade. Kjells Dacia är fortfarande helt täckt av frost. Min Twingo som står bredvid har redan varit ute på morgonskjuts. Och jag har ett nytt sår på knogarna.

Den frostiga slåttervallen nedanför björkdungen lyser i solskenet. Det är fortfarande så pass kallt att frosten kanske blir kvar hela dagen. Och OK, jag får väl ge efter litet. Det är vackert. Det finns varma handskar, varma brallor och varma jackor. Och det är inte alls så farligt kallt, men fortfarande vackert.

Invid husväggen i grythyttestolen har lilla kissen hittat en solig utkiksplats. Nåja, lilla och lilla – jag ställde Hubbe på vågen i går och han väger nästan åtta kilo.

Men han är inte fet. "Kraftig benstomme" brukar aningen för tunga människor skylla på, men hos Hubbe stämmer det. Hans tassar är nästan dubbelt så breda som hos en "normalkatt". Han är visserligen en bondkattsblandning, men både han och den grå kusinen Oskar har en rejäl slurk norsk skogskatt i bakgrunden. Oskar väger dock något kilo mindre.

Hubbe ser ut att njuta i solskenet. Jag tror att jag skall göra detsamma. Det har ju fördelen att jag kan sluta gnälla över kylan. Till och med vintern har sina goda sidor.

Sommarens sista näckros

En del av nattisen ligger fortfarande kvar på dammen och temperaturen har bara nätt och jämnt lyckats dra sig upp över nollan. Ändå försöker näckrosen öppna årets allra sista blomma – här har den kommit litet längre än i morse.

Den allra första blomman kom i början av april, för mer än ett halvår sedan.

Läs även andra bloggares inlägg om dammar, växter

Ask på rödlistan

Det här unga trädet är friskt,
men i backen nedanför står
både unga och gamla träd
med askskottsjuka

Vid det här laget är nästan alla våra askar avlövade. Asken brukar kallas det förnämsta trädet; den kommer sist och går först. Lövsprickningen kommer sent på våren, ofta först i juni, och bladen fälls tidigt på hösten. En del av våra askar bryr sig inte om den regeln utan har fortfarande bladen kvar, till exempel det här unga trädet som växer tillsammans med oxel, rönn, lärk, tall och en.

Asken är vindpollinerad och blommorna kommer före lövsprickningen, men normalt blommar trädet först när det har blivit omkring trettio år gammalt.

Ask till nytta Asken har alltid varit ett "nyttigt" träd; bland annat har man samlat löv från den som vinterfoder åt boskapen. Det har till och med varit vanligt att hamla träden, för att få fram fler och lövrikare skott på mer åtkomlig höjd. Det hårda och sega virket har används till verktyg och redskap, och av barken framställdes Cortex Fraxini mot frossa och mask.

Askens löv är frostkänsliga, vilket troligen är bakgrunden till Carl Fredrik Hoffbergs konstaterande i Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom från 1792: "Ask blommar innan den får löf, hwilka åter ej utspricka, förän Wårfrostnätterna äro förbi: blekna och affalla äfwen wid första kalla Höstnätter; derföre tilsäger trädet Trädgårdsmästarne, at wid dess löfsprickning om wåren utflytta med ömtålige och orangerie-wäxter, och wid dess löfs bleknande och fall mot hösten, inflytta dem i winterhusen."

I Anders Rosenstens Tankar om skogars skötsel, eller Nödig underrättelse om wilda träns natur och egenskaper, jämte bihang om allehanda fruktbärande träns skötsel, som höra til trägården från 1752 hittade jag ett av de roligare tipsen om vad ask kan vara bra till: "Om man i pestetiden dricker ett skedblad Ask-saft på nykter maga, så behöfver man ej frukta för fiäckfeber eller pesten."

Världsträdet Inom nordisk mytologi har asken speciell betydelse, som världsträdet Yggdrasil. Men eftersom världsträdet sägs ha varit evigt grönt, och fornnordiskans askr även kan betyda idegran, är det möjligt att Asken Yggdrasil i själva verket var en idegran. Namnet Yggdrasil tolkas vanligen som "Yggs häst"; Ygg är ett av Odens många namn.

Men "Yggs häst" kan i det här fallet vara en kenning och syfta på händelsen där Oden hängde sig som ett offer åt sig själv och blev hängande i nio nätter för att lära sig runsångernas hemligheter:

Jag vet, att jag hängde
på det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.
    Havamal, strof 138

År 2010 placerades asken, Fraxinus excelsior, på rödlistan, och den betecknas som sårbar (VU). Anledningen är askskottsjukan.

Vi har ganska många askar, varav en del är hyggligt höga, och hos vår närmaste granne växer några riktigt stora askträd. Tyvärr är många av askarna sjuka.

Ask växer vild i södra och mellersta Sverige, även på Gotland och Öland. Redan 2002 hade enstaka observationer av sjukdomen gjorts, men året därpå kom de första säkra rapporterna. Sjukdomen kan redan tidigare ha funnits i Sverige, men då i så begränsade angrepp att de inte har uppmärksammats. I dag sprids askskottsjukan snabbt och angriper träden inom hela utbredningsområdet.

I Sverige är det här en ny trädsjukdom, men i Polen och Litauen har den varit känd i mer än tio år och åstadkommit mycket stora skador. Under denna korta tid har 60-80 procent av Litauens askbestånd dödats av askskottsjuka. Man vet ännu för litet om sjukdomen för att med säkerhet avgöra dess ursprung, men för närvarande verkar det troligt att den har kommit med vindburna svampsporer från Polen och Litauen till Sverige. I Danmark ser man samma spridningsmönster som i Sverige, men Norge tycks hittills vara förskonat.

Det har varit hård frost i natt och i
dag faller de sista bladen på det här
mycket unga men sjuka trädet

Det är först och främst de unga skotten som angrips. De knoppar som anlagts året innan på de då färska skotten slår inte ut på våren. Innerbarken på skotten dör och under sommaren kan angreppet spridas till grenarna. Från grenarna kan sjukdomen sedan gå vidare till stammen, där det uppstår kräftsår (stamnekroser). När dessa når runt hela stammen, dör kronan ovanför såret. Dessutom kan angreppet sprida sig till de nya skott och blad som kommer under sommaren. Den här sjukdomen dödar både unga träd och gamla bjässar, och såväl vildväxande som odlade träd.

År 2006 beskrevs i Polen en ny svampart, Chalara fraxinea, som är identisk med den svamp som angriper svenska askar. Den ger samma symptom som vid askskottsjuka och i odlingsförsök har det visat sig att olika askkloner har olika mottaglighet för askskottsjuka. Än har man dock inte hittat någon klon som är helt resistent.

Mycket tyder alltså på att sjukdomen sprider sig snabbt. Även i Sverige har askdöden fått stor omfattning. Många andra arter är knutna till asken och när asken dör hotas även dessa. Till de redan tidigare rödlistade arter som är beroende av asken hör askpraktbaggen, askvårtlav, aspfjädermossa, askticka och asknätfjäril.

Det finns ännu ingen fungerande metod för att hejda sjukdomen. Att fälla de angripna träden förhindrar inte spridningen, men är till nackdel för de arter som behöver asken. Svampens sporer sprids med vinden och man kan utgå från att där det finns askar finns även svampsporerna. Som läget är i dag är den viktigaste åtgärden att samla information om askbestånd som visar förhöjd motståndskraft mot sjukdomen. Förhoppningsvis kan detta så småningom leda till att man hittar resistenta askar.

Läs även andra bloggares inlägg om insekter, svamp, träd, växter, rödlistan

Gångar i björk och ryssolja

De här bilderna tog jag vid en björk som brutits i en storm. Halva trädet står fortfarande upprätt. Det finns en del grönska kvar i toppen, men trädet är svårt angripet av både björkticka och fnöskticka. Alla bilderna är tagna på barken.

Mest ser det ut som
en nyplöjd åker

Björksplintborren, Scolytus ratzeburgi, är en skalbagge som är vanlig i hela landet och den angriper medelålders och äldre björkar som är döda eller döende men fortfarande står upp. Det händer dock i undantagsfall att äggen läggs i redan liggande träd.

Splintved är den yttre delen av veden i en trädstam, mellan tillväxtzonen under barken och kärnveden. Kärnvedens celler är döda, liksom de flesta av splintvedens celler.

Gångarna går sida vid
sida tvärs över fibrerna

Men i splintveden finns en del levande celler som sköter transporten av vatten och mineraler från rot till blad. Splintveden har ofta mindre motståndskraft än kärnan mot insekter och svampar, men på ett växande träd angrips kärnveden lättare än splintveden, därför att splintvedens levande celler kan aktivera ett försvar.

Från utsidan ser man raden
av hål in till modergången

Björksplintborrehonan placerar ett hundratal ägg utefter en modergång som anläggs längs med fibrerna i veden. Över denna ser man rader med utgångshål. När äggen kläckts äter larverna fram mer eller mindre slingrande gångar som utgår vinkelrätt från modergången och delvis går ned i splintveden.

Modergången sedd inifrån

Larverna övervintrar i gångarna och förpuppar sig på försommaren. De nykläckta skalbaggarna äter sig sedan ut genom ett flyghål, varpå de söker sig till tunna, levande kvistar där de gnager i sig föda.

Under vintern är det ganska lätt att se angreppen av björksplintborre, eftersom hackspettar kan hacka bort mycket bark för att komma åt de övervintrande larverna innanför.

Man tror att björkar som är utsatta för någon form av stress, som vatten- eller syrebrist, eller av kalätande insekter, lättare blir angripna av björksplintborre. Man kan också utgå från att björksplintborren gynnas av värme, som i sig kan medföra torka för björkarna.

Ryssolja av björknäver Ryssolja är en lättflytande olja som utvinns genom torrdestillering ur björkbark. Historiskt har den använts som lädersmorning på bland annat skor och seldon till hästar.

Här återger jag den finlandsvenske botanikern, prästen och ekonomiske publicisten Pehr Kalms (1716-1779) redogörelse för hur oljan utvanns, som han beskrev det i sin Wästgötha och Bahusländska resa Förrättad År 1742. Denna resa genomförde han på uppdrag av Carl von Linne och som dennes lärjunge.

"Ryssoljans tilverkande hade jag tilfälle at inhämta af Herr Landtmätaren LINDBERG som sade sig först fått veta det på det sätt; at han uti Gefle gifvit en Rysse ät dricka så mycket bränvin han någonsin behagat, då han i fylnaden uppenbarat for honom det samma. Landtmätaren Lindberg har sedermera försökt och proberat det samma, och bekommit en olja, som skal haft just samma lukt, som den, hvilken är på Ryska lädret, samt med den samma smort såväl all sin Sadel- och åkedon, som stöflar och dylikt, hvartil denne olja skal vara mycket skön; hon sades göras på detta sätt: man tager gammal näfver, ju äldre, ju bättre, skär den i stycken, och sätter samma stycken på kant ned i en grytbotten det ena stycket brede vid det andra, samt så tätt man någonsin kan plugga och drifva dem tilhopa, öfver hela grytbotten, öfver grytan lägges sedan et bräde, som täcker den samma jämt; midt uppå samma bräde bör vara et hål, hvarigenom oljan skal rinna ut; derefter gräfves en grop i jorden, deri en stenskål eller annat käril sättes; deröfver stjelper man grytan, så at brädet eller låcket är nederst, men botten af grytan up åt; smetar sedan och stryker med ler rundt omkring grytbrädden emellan samma brädd och brädet eller låcket at intet väder eller luft på något sätt må komma derigenom, ty der det sker, gör man sig fåfängt hopp om, at bekomma någon olja, och är det gemenligen et tecken, at om man icke får någon olja; det hål eller öpning då varit någorstäds för väder emellan brädet och grytbrädden. När man nu så har smörgt med ler emellan brädet och grytbotten, och fortfar dermed 5 eller flere timmar, då oljan flyter utur näfren ned igenom hålet uti skålen, som är derunder, hvilken sedan kan tagas up och förvaras. Herr Landtmätaren Lindberg sade sig fått efter en bränning et stop olja, som varit hel skön. Ny eller ung näfver skal icke duga härtil, emedan man deraf väl skal få en olja, men den sades nästan vara som bara vatten, och skal man knapt kunna känna, at den har den lukt som den ordinaira hafver. Grytorne skola icke fara särdeles väl af detta brännande, derföre brukas hälst sådana, som äro gamla, och utaf hvilka man ej mera gör stort värde."

Kalm nämner inte var elden skall anläggas, men den traditionella metoden för torrdestillering var att anlägga eld runt och på själva grytan. Jag tänker pröva det här nästa sommar, men innan dess skall jag göra ett mindre försök. Jag misstänker att man kan ersätta järngrytan med en kakburk (typ pepparkakor) av plåt och stoppa den i vedspisen.

Läs även andra bloggares inlägg om djur, insekter, träd, växter

Subnivala rummet

Det börjar bli kallt ute. Om snön gör som förra året är det snart vinter. Vi stänger in oss i vårt hus och eldar för att hålla värmen. Mat finns i kylskåpet och skafferiet, vatten får vi från den djupa brunnen som inte fryser och veden räcker hela vintern även om det blir riktigt kallt. Vi är väl förberedda. Om vi ville kunde vi hålla oss undan vintern, snön och de iskalla vindarna, helt enkelt genom att stanna inne.

Men där utanför finns många små varelser som också behöver skydd. Isande vindar och snö som vräker ned kunde göra det alldeles omöjligt för dem att överleva vintern. Om det inte vore för det subnivala rummet.

Under snötäcket finns alltid ett litet mellanrum mellan marken och snön. Där marken är nästan slät, som på en grusplan, är mellanrummet litet. På en klippt gräsmatta är det högre. Där gräsmattan är oklippt, och där det finns annan växtlighet, blir mellanrummet ännu högre. Det är det här som är det subnivala rummet. Ordet betyder helt enkelt "under snön".

Ägaren till de här spåren
jagar älg, rådjur och vildsvin
men ratar nog inte en sork

Det är det här utrymmet som är räddningen för många små gnagare, som möss och sorkar, och för de insektsätande näbbmössen. De här små djuren har jämfört med de stora djuren en större kroppsyta i förhållande till vikten, och dessutom en högre ämnesomsättning. Det betyder att det är svårare för den lilla musen att hålla kroppstemperaturen uppe, än det är för till exempel en älg. Älgen klarar sig bra ute i det fria, även om temperaturen ligger långt under fryspunkten. Men den lilla musen överlever bara korta stunder där ute. Lösningen för den blir att ta sin tillflykt till subnivala rummet.

Där inne finns inga isande och uttorkande vindar, luftfuktigheten håller sig lagom hög och temperaturen ligger på en jämn nivå. Även om det är -30° där ute kan temperaturen i subnivala rummet ligga över nollan.

I denna behagliga miljö skapar gnagarna sina gångsystem, på samma sätt som de gör i det höga gräset under sommaren. I gångsystemet finns allt gnagarna och insektsätarna behöver: saftiga och lättåtkomliga rötter, färska och vissnade växtdelar, massor av frön från sommaren, maskar, larver och skalbaggar – kort sagt allt de här små djuren måste ha för att överleva.

Ibland gör de tunnlar upp till ytan, kanske för att proviantera. Fåglarna vid fågelbordet flyger gärna till närbelägna buskar och träd för att äta. De spiller mycket och under deras matplatser går sorkarna och mössen upp för att hämta mat. Här och var ser man dessutom tunnelöppningar med stora samlingar av musspillning.

När många djur samlas i tunnlarna under snön, kan koldioxidhalten stiga där inne. Men tunnlarna fungerar samtidigt som ventilationsrör, särskilt där det finns tunnlar som är öppna till ytan.

Djuren är relativt skyddade här inne. Ugglan får det mycket svårare i gnagarjakten när bytet befinner sig under ytan.

Men andra rovdjur är väl insatta i konsten att jaga under snön. Räven har god hörsel och hör var mössen och sorkarna håller till. Den följer gången där musen håller till och gör sedan ett hopp högt upp i luften, för att landa med framtassarna alldeles ovanför bytet. Gången rasar samman och bytet kläms fast; kanske dör det redan innan räven hinner gräva fram det.

Den skygga vesslan är svår att
fotografera. I vinter kommer den att
jaga gnagare under snön.

Vesslan kan med sitt lilla format inte hoppa sönder gångarna för att komma åt bytesdjuren. Däremot får den plats inne i gångarna och där kan den med lätthet förse sig av både sorkar och möss. Dessutom hittar den skalbaggar och andra insekter där inne, och sådant står definitivt på matsedeln. När vesslan befinner sig inne i det subnivala rummet är den skyddad mot ugglor och andra rovfåglar som annars är dess naturliga predatorer.

Förhoppningsvis är det inte riktigt dags för några subnivala rum än. Men man vet aldrig. Förra året kom snön tidigt och i massor, innan marken hann frysa till. Den varma marken under det tjocka snötäcket gjorde tillvaron enkel för alla smådjuren i det subnivala rummet.

Kärleksdikt till ensamvarg

En ensamvarg är en ensam varg,
en ensamvarg söker en kvinna.
I ensamhet är han ensam het,
och vargen vet det som vargar vet,
att ensam kan ingen brinna.

En ensamvarg blir en farlig varg.
I ensamhet lär han sig yla
av vrede mot nattens kyla,
då sinnens längtan gör vargen arg.
Ty vargen vet det som vargar vet:
Vargar tål inte ensamhet;
vargar vill också leka.
Där kär lek är, är där kärlek är
och vargen vill älska och smeka.

En jägare vandrar i vargens berg.
I jägarens spår finns ett ändlöst rum,
en sinnesfärg som gör ensamhet stum.
Och vargen vet det som vargar vet:
Det kan inte finnas en ensamhet
där vargar leker och händer minns,
där sinnen lever får bergen färg.

En jägare vandrar i vargens berg.
I jägarens spår ser vargen ljus,
och jägarens doft är en sinnessång,
en ordlös sång som gör natten lång.
Han följer i spåren till jägarens hus
och längtar dit in till sinnesfärg.

En jägare fångar en varg en kväll
och vargen vill inte försvinna.
Han är fri att gå men han stannar ändå.
Han ger jägaren värme med vargafäll,
ty jägarn är vargens kvinna.

Hon nynnar för vargen som kvinnor gör,
en ordlös sång medan natten blir lång,
om vargars lekar där kärlek finns,
om sinnenas ljus där händer minns.
Och kylan håller sig utanför.

Hur jag blev fossiliserad

Jag har alltid samlat på stenar. Vackra stenar, konstiga stenar, stenar med skojiga linjer i, stenar som får vacker färg när man blöter dem och stenar som jag har fått av barnen – de har smittats av mig. Jag har däremot aldrig lärt mig uppskatta "konstnärligt förvandlade" stenar, som när stenar gjorts om till smycken eller målats för att se ut som bergslagstroll. Eller, ännu värre, en platt sten med en påmålad kyrka och texten "Minne från Leksand".

År 1979 hade stensamlingen hunnit bli ganska försvarlig. Men den sommaren gjorde jag en resa, som gick från Stockholm via Lappland till Nordnorge och sedan ned genom hela Norge, längs svenska väst- och sydkusten för att så småningom gå till Öland. Av en ren tillfällighet hamnade jag vid havet nära Byrums raukfält, som jag då aldrig hade hört talas om.

I havet finns naturligtvis en mängd stenar, som gjorda för att samlas på. Jag tog upp en sådan sten och där den låg i handen föll den isär i tre delar. Den mellersta delen bildade en kil in mellan de båda yttre och slutade i en spets. Innan stenen delades hade spetsen varit helt skyddad inne i stenen.

Och precis just där och då blev jag fossiliserad. Längst ut på spetsen satt ett litet skal som en gång för länge sedan hade varit den ena skalhalvan på en armfoting. Armfotingar (Brachiopoda) finns än i dag och de livnär sig genom att filtrera föda ur havsvattnet. De påminner litet om musslor, men har en lång fot med vars hjälp de kan hålla sig fast på sten eller i sanden.

Men just den här armfotingen var inte nutida. Ölands kalkstensberggrund bildades under den paleozoiska eran, i den period som kallas ordovicium. Den började för 488 miljoner år sedan och slutade 44 miljoner år senare.

Där stod jag med resterna efter ett nästan en halv miljard år gammalt djur i handen. Ett djur som hade levat just här innan de allra första landlevande djuren ens hade utvecklats. Det hade levat här, men ändå inte här eftersom det som långt, långt senare skulle bli Sverige då befann sig någonstans vid ekvatorn.

Tanken var så otroligt fascinerande. Om jag inte hade varit där just då, och inte hade tagit upp stenen, hade ingen någonsin fått veta att just den här armfotingen hade levat där. Då hade havsvågorna slagit sönder stenen och krossat det lilla skalet. Nästan halva mitt hittillsvarande liv har gått sedan dess, men känslan av något förunderligt finns fortfarande kvar.

Det här fick följder. Alla resor till Gotland sedan dess har ökat på samlingen av fossil här hemma. Och när jag 1991 flyttade mellan två hus i Tyresö, och hade yngsta brorsan och hans kompis till hjälp med att bära lådorna med sten, muttrade de: "Somliga tjejer samlar på frimärken."

Bowling

Sedan drygt tolv år spelar Johan bowling en gång i veckan, med uppehåll under motsvarande jullovet och sommarlovet. Två serier per gång, varken mer eller mindre.

Under alla dessa år har jag suttit där på åskådarplats. Under skolåren behövde han skjuts hem efteråt eftersom skolbussen inte gick så dags. Under åren efter skolan – ja, det finns fortfarande ingen bussförbindelse på kvällen. Och Johan har inte körkort.

Visst har det känts jobbigt ibland med dessa eviga bowlingresor, inte minst därför att ljudnivån i en bowlinghall brukar vara bedövande. Men jag har gärna varit chaufför ändå, därför att bowlingen är så viktig för Johan. Det är bara här han träffar tämligen jämnåriga. Även om umgänget i andras ögon nog skulle uppfattas som ganska begränsat, är det ett umgänge – och faktiskt hans enda bortsett från oss gamlingar här hemma och arbetskamraterna på bokhandeln i Lindesberg där Johan jobbar sedan fyra år tillbaka. Johan har Aspergers syndrom, och allt i livet är inte lika lätt eller självklart för honom som för många andra.

Johan spelar bowling i HIF Fritidsklubben Lindesberg, en idrottsförening och fritidsklubb för handikappade barn, ungdomar och vuxna. Alla medlemmar har ett eller annat – ibland flera – funktionshinder.

En av dem är Johans namne, CP-skadad och rullstolsburen, som har flera SM-guld bakom sig. 2009 skrev tidningen så här om hans bedrift: I Gotlandsränna klass A lyckades Johan Eriksson, HIF Fritidsklubben, med den fantastiska bedriften att slå 27 raka strikar, varav två 300-serier i rad. Johans resultat på 1651 poäng (275 i snitt) över de sex serierna innehöll inte mindre än 61 strikar och 9 spärrar vilket gav Johan ännu ett SM-guld. Nästa SM-guld tog han för övrigt 2010.

Johan Eriksson ligger alltså på topp. Men HIF Fritidsklubben är inte till bara för de riktigt duktiga. I andra änden av skalan finns till exempel tjejen som jag för några år sedan såg slå klot efter klot ned i rännan. Men plötsligt gick klotet fram och två käglor föll. Tjejen vände sig om och utropade glädjestrålande: "Jaaa!!! Där satt den!" Och hon möttes av applåder och många high-fives.

I hur många idrottsföreningar accepteras så stora skillnader, på samma speltider? Det här gör mig riktigt glad och det är det här som gör det värt att stå ut med skjutsandet och bullret.

Och det är precis så här det skall vara. Man måste inte besegra alla andra, inte vara ett proffsämne, inte vara världsbäst. Det viktiga är att göra så gott man kan, uppleva glädje medan man gör det och känna sig accepterad som man är. Då fyller idrottsrörelsen den funktion den borde fylla.

Pierre de Coubertin sade: "Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl." Medlemmarna i den här föreningen lever upp till detta. De kämpar så väl som de kan och når så långt som de kan. Även när de inte segrar.

Jag minns inte exakt vad det kostar att vara medlem, men jag tror att årsavgiften fortfarande ligger under 100 kronor...

Svampdjur ...

... är de inte, men väl djur som åtminstone tillfälligt lever i eller på svamp: en snigel, en mångfoting, en fästing, en mygglarv och en pytteliten fluga.

Snigeln åt i ensamt majestät på en ockragul grynskivling. Jag lyckades faktiskt inte hitta ett enda "sällskapsdjur" på den vackert gula svampen.

Det som gett ockragul grynskivling, Cystoderma amianthinum, dess svenska namn är nog främst färgen på köttet.

Hattens ovansida är tämligen "vanligt" gul, men skär man itu svampen får man fram en helt annan färg. Svampen är värdelös som matsvamp, men den är ju vacker att titta på.

De resterande fyra djuren har egentligen tre saker gemensamt (bortsett från att de båda sistnämnda är insekter): de är leddjur, de höll till mellan skivorna under samma honungsskivlingshatt och jag såg dem inte förrän jag redan hade fotograferat dem och tittade på bilderna. Turligt nog hade jag tagit med mig just den här svamphatten hem, så jag fick chansen att fotografera mygglarven och mångfotingen en gång till.

Fästingen (vid pilen) och den lilla flugan (längst ned i högra hörnet) hade dock hoppat av på vägen. Men en uppfattning om storleken på dem kan man få genom att jämföra med mångfotingen. Den är ungefär 7 mm lång.

Mångfotingar Mångfotingen hade godheten att krypa ett varv över hattens ovansida, vilket gav mig chansen att identifiera den utan att skada den. Det är en dvärgplattfoting, Brachydesmus superus, en art som är vanlig i södra Sverige och förekommer upp till norra Svealand och längs hela norrlandskusten. Enligt den för övrigt helt fantastiska Nationalnyckeln blir plattfotingen rosa om den läggs i sprit, men hallå!!! Jag ser ingen som helst anledning att döda det arma krypet bara för att fastställa arten. Dvärgplattfotingen rör sig snabbt, vilket kanske förklaras av att den har nästan 60 ben att springa med.

Trilobit som jag hittade vid
Engelska kyrkogården på Fårö

Mångfotingar är leddjur. De hör alltså till samma stam, Arthropoda, som insekter, spindlar, kräftdjur och de utdöda trilobiterna, men de bildar en egen understam: mångfotingar eller Myriapoda. Oftast kallar vi de här djuren tusenfotingar, vilket är en överdrift även för de mångfotingar som har flest ben. Närmast kommer en amerikansk mångfoting, Illacme plenipes, som har 750 ben.

Men tycker man att "tusenfoting" är en överdrift, kan man alltid trösta sig med att det vetenskapliga namnet Myriapoda bokstavligen betyder "myriadfoting", det vill säga "tiotusenfoting". Nåja, "myriad" betyder "oräknelig mängd" också, och det kan man ju hålla med om.

Fästingar Fästingen som syns vid pilen i bilden av svamphattens undersida är troligen en nymf. Trots sitt lilla format är den stor nog att suga blod. Den lilla nymfen förmår antagligen inte borra sig in i seg människohud.

Alla fästingar går efter att ägget har kläckts igenom två olika faser (larv och nymf) innan de blir fullbildade, och dessa måste suga blod för att utvecklas vidare. De fullbildade honorna, som suger blod från stora däggdjur, måste ha detta blod inför äggläggningen.

Problemet om man blir biten av en riktigt liten fästing är att de är nästan omöjliga att få grepp om. Man måste vänta tills de har så att säga fyllt sig, och vem vill gå omkring med en blodsugande fästing i flera dagar? Eftersom vi vet att risken att smittas med borrelios blir större ju längre fästingen får sitta kvar, finns det goda skäl att avlägsna fästingen så snart som möjligt.

Fästingar är leddjur och hör till spindeldjuren, Arachnida, där de bildar en egen klass som heter Ixodida. Denna i sin tur delas i två familjer, hårda fästingar (Ixodidae) och mjuka fästingar (Argasidae).

Vem behöver fästingar? Ingen, såvitt jag vet, utom fästingarna själva. Man hör ofta den frågan om diverse obehagliga småkryp, som myggor till exempel. Men om nu ingen utom fästingarna själva behöver fästingar, så är ju det i sig inget skäl till att de skulle försvinna. Tvärtom – om ingen utnyttjar fästingar främjas ju fästingarnas överlevnad. För övrigt kan man ställa frågan på sin spets: "Vem behöver människan?" Och inte vill vi väl att människan skall försvinna?

Svampmyggan Svamp som är maskäten är praktiskt taget aldrig maskäten. I stället är den angripen av svampmyggelarver. En mask är så att säga mask hela livet, men larverna i svampen skall så småningom bli till fullbildade svampmyggor. De är alltså insekter.

Svampmyggorna bildar insektsfamiljen Mycetophilidae, med omkring 2 000 arter världen över, varav nästan 600 i Sverige. En del svampmyggor är rovlevande med insekter och andra smådjur som bytesdjur. En del är grottlevande och har lysförmåga, och de kan med ljuset som hjälp locka till sig bytet.

Älg

Skytten vid bytet

Älgen ser så liten ut där den ligger, men i själva verket är det en riktigt stor tjur. Åttataggare är inte vanliga här i trakten; de få tjurar som skjuts brukar vara betydligt mindre.

Benämningen åttataggare behöver inte betyda att hornen har just åtta taggar sammanlagt. Det förekommer att hornen har olika antal taggar. Man dubblar då antalet taggar i det horn som har flest taggar. Om det ena hornet har fyra taggar och det andra två eller tre taggar, sägs älgen vara "udda åttataggare". Just den här tjuren är dock en "jämn åttataggare".

Älgstammen har ökat kraftigt sedan mitten av förra seklet och i dag har Sverige en av de tätaste älgpopulationerna i världen. Man räknar med att det efter den årliga jakten finns drygt 200 000 djur i landet. Det stora antalet älgar leder till ökade skador på skogen, där älgen betar på unga tallar. I en del områden har betesskadorna nått en helt oacceptabel nivå. Skadorna blir förstås särskilt påtagliga där det inte finns något annat för älgen att äta, som där slutavverkning har följts av nyplantering med bara tall.

Ett annat allvarligt problem med den stora svenska älgstammen är att antalet viltolyckor ökar. Fler älgar i skogen innebär att älgar trängs ut från skogen mot vägarna och bebyggelsen.

Tro på den här skylten!

Nationella Viltolycksrådet (NVR) har intressant information om viltolyckorna i Sverige. Just i dag visas att 27 971 viltolyckor har rapporterats till polisen under år 2011 fram till 12 oktober och i 4 386 av dessa har det gällt en olycka med älg. Hittills i år, fram till den 15 september, har (preliminära uppgifter) 2 personer dödats och 30 fått svåra skador i olyckor mellan motorfordon och älg.

Kartan till vänster, från NVR:s rapportering, visar de sju platser i vår närhet där viltolyckor har rapporterats till polisen under de två senaste veckorna och där eftersöksjägare har använts. I de tre olyckorna söder om Nora var älg inblandad, medan olyckorna kring Lindesberg gällde rådjur.

Älgolyckor är svåra att förebygga. Viltstängsel gör viss nytta, men vem har väl någonsin sett ett sådant annat än längs de stora vägarna? En mycket stor andel av landets vägnät är smala småvägar, ofta med skog nästan fram till vägrenen. Där finns inga viltstängsel och en älg i skogskanten är genom de höga, smala benen väl kamouflerad och svår att upptäcka, framför allt i skymningen och gryningen då två av tre olyckor inträffar. Även om man håller hastighetsbegränsningen till 70 är man praktiskt taget chanslös när älgen plötsligt springer ut på vägen framför bilen.

Om man råkar ut för en olycka med älg (samt björn, varg, järv, lodjur, hjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår eller örn) har man skyldighet att märka ut platsen och larma polisen via 114 14 eller vid akut fara via nödnumret 112. Många bilförare känner inte till att det är straffbart och belagt med böter att inte anmäla en sådan sammanstötning. Särskilda märkremsor att ha i bilen kan hämtas på alla Bilprovningens anläggningar, eller beställas från Nationella Viltolycksrådet. De är gratis.

Älgtjuren som nu hänger på logen kommer att delas mellan alla skyttarna i jaktlaget plus markägarna som inte jagar själva men bidrar genom att upplåta sin mark för jakt. Älgkött är mycket gott, särskilt som tjälknöl eller rökt, och ett extraplus får köttet därför att det är klimatsmart. Älgen har ju vuxit upp här i skogen, utan att kräva minsta lilla köpefoder eller transport – utom sista resan från skogen och hem i grannens traktorskopa.

En vacker parasit

Ur en granstubbe som var bevuxen med ett ovanligt vackert bestånd av bägarlav kröp en drygt 1,5 cm lång insekt fram. Den var livlig, så det var inte helt lätt att följa den med kameran.

Det här är en "äkta" parasitstekel, eller brokparasitstekel. Det latinska namnet är (med viss reservation) Ichneumon suspiciosus, men den saknar svenskt artnamn.

Den fullbildade parasitstekeln livnär sig på nektar och honungsdagg (det sockerhaltiga sekret som utsöndras av bland annat bladlöss, sköldlöss och mjöllöss). Med parasitstekelns larver är det en helt annan sak.

Parasitstekeln lägger sitt ägg i främst fjärilslarver, men det kan duga även med andra larver och med spindlar. När ägget väl befinner sig i larven, är denna dödsdömd. Ägget kläcks och stekellarven börjar äta värdlarven inifrån.

Först ger den sig på mindre viktiga vävnader, som fettet. Därefter är det dags för de vitala organen, vilket leder till värdlarvens död. Då är det dags för parasitstekellarven att krypa ut och förpuppa sig, men det förekommer också att den förpuppar sig inne i den tomma värdlarvshuden.

Vissa parasitsteklar används för biologisk bekämpning av skadedjur, bland annat mot mjöllöss i växthus. Även inom skogsnäringen gör parasitsteklar nytta, eftersom de parasiterar på flera insektsarter som skadar träden.

Sovdags för lingon

Nu har vi haft den allra första frostnatten. Det är flera veckor senare än normalt. Den första frosten brukar komma kring mitten av september, men jag klagar inte.

Den här lingonplantan tycks dock helt ha missuppfattat detta med årstider. Lingonen brukar blomma i maj-juni och andra lingon i skogen står så här års med övermogna bär, men den här plantan har gjort nya blommor. Under blommorna skymtar en liten spindel.

Lingon (Vaccinium vitis-idaea) har, trots vad som brukar påstås, en låg halt av C-vitamin, bara 4 mg per 100 g färska bär jämfört med 210 mg i svarta vinbär. Däremot har de ett högt innehåll av benzoesyra, ett naturligt konserveringsmedel som ger dem lång hållbarhet. Trots ett halvsekel med lingonsyltskokning har jag hittills aldrig sett mögel i en lingonsyltsburk.

Namnet vitis-idaea betyder ungefär "vin från Ida", det vill säga berget Ida i Frygien (nu i Turkiet) där bergsnymfen och vinkvinnan Oinone levde. Det svenska namnet lingon är troligen bildat på lingbär (som hänger ihop med ljung), på samma sätt som många andra bärnamn har fått tillägget -on, till exempel mjölon av mjölbär, odon av odbär, hallon av växtplatsen hall (brant klippa eller häll), plommon, fikon, päron, nypon. Bären av lingon, Baccæ vitis idææ, såldes förr på apoteken som febernedsättande medel.