Hur man kommer sig upp

Rätt snart har man sett hur mönstret för kalebassens klättrande ser ut: Först viks de ytterst centimetrarna av klänget dubbelt, så att det bildas en betryggande hake runt stödet. Detta tar bara några minuter. Sedan viras den fria änden ett par varv runt fästpunkten i stödet (bilden nedan till höger). Därefter spiralvrids klänget mellan stödet och plantan, samtidigt som ytterligare några slingor läggs kring själva stödet.

Resultatet blir en elastisk och mycket effektiv fasthållningsmekanism, som även vid hård blåst håller kalebassen förankrad i stödet utan att plantan slits sönder.

Men hur går det till? Hur kan klängespetsen vika sig så fort? Sker det en snabb celldelning längs vikningens utsida eller minskar cellerna längs insidan i storlek?

Den prydliga spiralen uppstår genom längdtillväxt samtidigt med spiralvridning. Men hur går det till och varför byter spiralen nästan alltid riktning någonstans mitt på – som när en gammaldags spiralvriden telefonsladd trasslar sig? Det övre klänget på bilden ovan till vänster byter vridningsriktning en gång extra, på den horisontella stödtråden, men det måste det ju göra för att alls kunna lägga en spiral där.

Klängena bildar alltid par och de båda delarna fäster nästan alltid nära varandra, som på bilden. Så blir det även om de båda klängena ursprungligen pekade åt rakt motsatt håll. Det är naturligtvis praktiskt, eftersom det minskar risken för att blåsten skall slita isär paret och förstöra fästet i stödet. Men hur vet det andra klänget i paret var det första fäste?


Som i alla regelstyrda beteenden finns det naturligtvis även här avvikelser. Allt annat vore som en skolklass där alla elever alltid uppför sig exakt som de är tillsagda. Kalebasser är som normala skolklasser, vilket ju framgår av bilden till vänster.

Klängena sätter sig ofta fast i närstående kalebasser. Men varför fäster de inte i den egna plantans bladskaft eller stänglar?