Efter några dagars regnande har molnen försvunnit och kvällssolen i slutet av juli är generös.
Fackelblomstren, Lythrum salicaria, till vänster kommer från barndomens Skylsjön i Sörmland, men har inte protesterat mot flytten utan spritt sig runt dammen. De rödbladiga klippståndsen, Ligularia dentata 'Desdemona', bredvid får snart stora och starkt gula blommor, men till dess bjuder den på färgsprak med hjälp av solljuset.
Det gamla äppelträdet till höger, med krokiga och vindlande grenar, ger inte mycket äpplen men är ett favorittillhåll för katter och skator. Den blå bänken är en paus på väg till växthuset, om man bara vill njuta av färger och dofter en stund.
Oskar är enfärgat grå, med en päls som tät långhårig sammet. Varje hårstrå har en silvervit spets. I motljus omges han därför av en ljussiluett. Så här i medljus från kvällssolen får han i stället en rödgul anstrykning.
Det här är en osedvanligt vänlig och tålig katt – mot oss människor. Mot sin kusin Hubbe och hunden Sissi kan han ibland vara riktigt vass. Han skäms inte för att väsa åt jycken samtidigt som han stryker sig mot henne, och hunden har lärt sig att katter "sticks".
Mikael och Johan, min äldsta och min yngsta med 23 år emellan, hjälptes åt att dra hem en gammal jaktkoja. Den hade kanske blivit bra som "funderingshus" för den som vill fundera mer avskilt, men det visade sig att den passade bättre som rökeri.
Moses, precis när vi hade hittat honom i kassen i korgen på magasinsvinden. Han fick ligga en stund hos två månader gamla Erik, som stortrivdes i Idas vagga. Moses är troligen bara några timmar gammal.
Hur stort överseende kan en liten katt egentligen visa?
Katten hette Måna och blev med tiden mamma till en otroligt söt liten herre, som fick heta Moses därför att vi hittade honom nyfödd i en kasse i en korg på magasinsvinden.
Johan och jag jobbade hårt med att klyva veden som Kjell hade sågat. När det var klart hade vi ved för tre år – och ganska möra ryggar.
Men vi hade en morot: När veden var fixad åkte vi till Gotland, Johan och jag, och bodde på vandrarhem, klättrade bland raukar, samlade fossil, blev guidade (bara vi) genom Ewys museum och fotograferade snok i havet vid Furillen. Kjell stannade hemma och jobbade.
När himlen ser ut så här och sjön ligger nästan spegelblank, är det bedövande vackert. Och skönheten finns här hemma; vi behöver inte resa runt halva Jorden för att hitta den.
Morkullan knispar
När han flyger i kvällen
Över vår åker
Att fånga en flygande morkulla på bild – utan tele och utan stativ – är inte helt lätt. Det blir inte lättare av att han flyger mest i kvällningen eller av att Kjell – som tog bilden – måste lita på kamerans autofokus. Ser man det så, blev resultatet ganska bra!
Svea – en blandraskatt av stort format. När vi avlivade hennes sista kull ungar – som hon födde i skogen och kom hem med först när de var för stora för att bli annat än vildkatter – blev hon gramse och flyttade. Vi trodde förstås att hon hade dött, men två år senare mötte vi henne igen. Hon hade flyttat till Gyttorp, tre kilometer härifrån, och att döma av det välskötta utseendet hade hon skaffat sig en ny familj.
Även en relativt dålig musjägare fångar många byten om hon ser ut så här.
Men Emma var en modig katt och en mycket duglig jägare. Hon klarade sig lätt på sådant hon själv nedlade.
Dessutom ville hon definitivt inte föda sina ungar inomhus. När det var dags för henne, klämde hon sig ut genom en smal fönsterspringa på andra våningen och hoppade. Två dagar senare kom hon bärande på sina ungar och ville bo inomhus igen.
Märkligt nog är det den här korthåriga tabbykatten som är mamma till Oskar (se Vår grå eminens, 29 jul 2011).
En ovanligt vacker huggorm i lysande silver och brunsvart. Teckningen syns sällan så här tydligt – troligen har ormen nyss ömsat skinn.
Två bröder, mina sonsöner – här 4 månader respektive 3 år och 4 månader.
Att bo så här, med en ljuvlig trädgård utanför rumsfönstret i stället för en bullrig gata – man känner sig rent förmögen!
Indisk bomull, Gossypium herbaceum, är en buske som ursprungligen kommer från halvöknen och savannen i Afrika söder om Sahara. Via Etiopien spreds odlingen av bomull till Persien och Kina.
Bomull har funnits i Sverige sedan vikingatiden, men först på 1800-talet skapades de första mekaniska bomullsspinnerierna i Sverige. Ordet "bomull" är en försvenskning av tyskans Baumwolle, det vill säga ”trädull”. Det har använts om fibrer även från flera andra växtslag, till exempel fröfjunet från jolsterpil, Salix pentandra, som även kallades "svenskt bomullsträd".
Tidigare användes "kattun", en försvenskning av engelskans cotton, som beteckning för all bomull, men numera reserveras det ordet för en speciell typ av tunt, glättat bomullstyg med tryckt mönster.
Det här exemplaret av indisk bomull finns i Bergianska trädgårdens växthus för medelhavsklimatets växter. Bomullsfibrerna utvecklas i stora frökapslar – tre sådana syns på bilden. När kapslarna öppnar sig blir bomullstussarna med fröna synliga – längst ned till vänster om stammen.
Jag råkade få med mig en sådan tuss med sex frön hem. Två av fröerna har grott och utvecklat stora hjärtblad. Dessa plantor skall jag nu skola om i varsin stor kruka, och sedan hoppas jag kunna övervintra dem så att de kan växa vidare i växthuset nästa år.
Kransveronika, Veronicastrum virginicum (vänster), utnämndes år 2006 till Årets perenn – en välförtjänt utmärkelse till en mycket trevlig trädgårdsväxt. Den är högvuxen och tålig och lockar till sig humlor och fjärilar i massor. Ibland är blomaxen mer eller mindre täckta av pollinerande insekter. Den blommar ihärdigt från början av juli och klipper man bort utblommade ax kommer det snart fram nya blommor. Blomningen kan fortsätta till slutet av september eller till och med in i oktober.
Rudbeckia (ovan till höger) finns i ett stort antal sorter och många av dem är mycket storvuxna. Blomkorgarna är fyllda eller ofyllda med gula, röda, lila eller vita kantblommor och gröna, gula till bruna eller nästan svarta tvåkönade diskblommor.
De här båda lever i fredlig samexistens i en av dammrabatterna, tillsammans med ett stort bestånd stormhatt som också drar till sig humlor.
2008: Husse äter smörgås, utan att dela med Sissi! Att tigga är en av hundens favotitsysselsättningar.
Dammen är här alldeles nyanlagd, med bara antydan till de numera mycket frodiga rabatter som omger den. De fula plattorna var en provisorisk lösning och ersattes senare med fina plattor av grythytteskiffer – dessa låg tidigare som golv i en gammal och mycket vanskött syrenberså som fick lämna plats för växthuset.
Vit nysrot, vit prustrot eller bara prustrot, Veratrum album, är mycket vacker och bildar så småningom stora, högvuxna bestånd.
Eftersom "prustrot" också är ett gammalt namn på julros, är det dukat för förväxling. För att röra till det hela än mer används namnet vit nysrot dessutom inom delar av alternativmedicinen, men då på läkevänderot, Valeriana officinalis.
I alla händelser är det här en giftig växt och självklart har den därmed funnits upptagen i den svenska farmakopén. Den har använts mot åkommor som hjärnhinneinflammation, lunginflammation och reumatism, och inom veterinärmedicinen för att sätta i gång våmrörelser vid våmförlamning.
Rotstocken av vit prustrot, intagen i farmakopén som rhizoma Veratri albi, användes för att framställa ett nyspulver som framkallade våldsam nysning. Ur en nordamerikansk motsvarighet framställdes pilgift, och med nyspulvret påstås vissa indianstammar ha testat kandidater till posten som hövding – den som nös minst var lämpligast.
Vit nysrot växer inte naturligt vild i Sverige, men förekommer ibland förvildad från trädgårdar.
Himlen rakt i norr, klockan tre en julinatt strax efter ett åskväder.
2009: Ljuset var onekligen litet spöklikt. Mörkret kom tidigt på kvällarna denna snöfria november och knutlampan fungerade inte. Dimman låg tung efter regnet och det var bokstavligen becksvart ute. Men en lampa inne i vedboden lyste och skapade den här dramatiken.
Johan tog bilden.
Solen lyser genom vassbladet och avslöjar bladlössen.
2009: Kjell lägger ut burarna, tillsammans med grannen och grannens grabb.
Här i trakten är det ganska gott om smörboll, Trollius europaeus, som är fridlyst. Vi har den bland annat i dikeskanten längs vägen ned till brevlådan. Men den gräver vi alltså inte upp och flyttar till dammkanten; den får växa vidare där den själv har ställt sig.
I stället har jag dragit upp kinesisk smörboll, Trollius chinensis 'Golden Queen', med frö från Impecta. Fröet sådde jag på hösten, som naturen skulle ha gjort. En kallperiod är viktig för groningen.
En enda planta kom upp på våren och samma år kom sedan den första, om än något blygsamma blomningen. I år har den varit generösare; just nu finns det sju lovande fröställningar. Kinesisk smörboll blir högre än den europeiska vilda arten, med större blommor. Den trivs ypperligt vid dammkanten, så länge jorden inte torkar ut – men den risken är ju inte stor just där.
Den vilda röllikan, Achillea millefolium, är vanlig i hela landet. Den har vita eller lätt rödaktiga blommor, men det förekommer även exemplar med mörkare röda blommor. Förra året sådde jag en påse röd röllika, 'Cerise Queen', i hopp om att få några fina plantor. Tydligen har vartenda frö grott. Jag har flyttat ut många plantor i olika rabatter, men fortfarande finns massor av röllikor kvar i sålådan.
Jag får försöka hitta hem åt dem hos andra trädgårdsgrävare. De är ju riktigt vackra med sina starka färger och lika tåliga som den vilda ursprungsarten.
Dessutom har röllikan historia: Den har genom tiderna använts som medicinalväxt, bland annat som sårrengörande och magstärkande medel, samt mot blödande hemorrojder och kraftiga menstruationer. "Lima-Dalbonden lägger den under gäsningen på Ölet, at förbättra smak och styrka", skriver C. F. Hoffberg i Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom (1792).
Bland de många alternativa namnen på röllika finns backhumle, jordhumle och näsegräs. Samt alltså karibacka – som den dialektalt har fått heta just i våra trakter – ett av de sju blomster som skall framkalla midsommarnattsdrömmar om ens tillkommande.
Dessutom lär det gå bra att torka röllikor som eterneller, om man tillhändelsevis råkar vara intresserad av sådant.
De här båda bilderna visar tydligt varför korttungade humlor är olämpliga som pollinerare på eldkaprifol.
På den övre bilden ser man att blomtratten har en rejäl ansvällning just där humlorna brukar bita hål. Men vägen in till denna utbuktning är alldeles för smal för att humlan skall kunna ta sig dit genom tratten och den korta tungan räcker inte dit.
Den nedre bilden visar hur blomtratten ser ut inuti. De båda ljusare strimmorna är ståndare som är inbäddade i blomtrattens vägg och den lilla vita saken som sticker ut till höger är den nedersta delen av pistillen (som skars av när jag delade blomtratten).
Utbuktningen bildar en liten skål, och i denna syns några glänsande droppar. Dessa droppar doftar förföriskt för humlenäsor och de smakar sött.
För att humlan skall komma åt godiset där inne måste den bryta sig in. Den biter hål alldeles ovanför skålen och får maten bekvämt serverad. Men det leder samtidigt till att den tar bort doften, som annars skulle locka till sig pollinerande långtungade humlor som kan överföra pollen från ståndarna till pistillen.
När man en lagom varm och vindstilla julikväll har himlen över sig och den slösande växtrikedomen omkring sig, är det lätt att förbise det lilla: det sneda solljuset som randar näckrosbladen, älgört, fackelblomster, rudbeckia, veketåg och stormhatt som speglar sig i dammens yta. Senare, när vintern har stängt in dammen, kan jag tänka tillbaka på det här.
De litet slingrande och i kvällssolen röda växterna till vänster och med blad i förgrunden är två minikiwi - han (Oskar) och hon (Anna). De flesta sorterna av minikiwi, Actinidia, är enkönade. De är ganska små än så länge, kanske på grund av för kalkaktig jord.
De har sällskap av en grupp fingerborgshatt, Penstemon digitalis 'Husker Red', som jag sådde för två år sedan men totalt glömde bort. Nu kom de upp och började blomma som en glad present. De har mörkt rödaktigt bladverk och lavendelrosa blommor på höga stänglar. Tillsammans så här är de allt bra vackra.
Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de;
och likväl säger jag eder, att icke ens Salomo i all sin härlighet var klädd som en av dem.
Bålgetingen, Vespa crabro, upplevs av många som skrämmande, trots att den är betydligt fridsammare än den vanliga getingen. Jag gissar att det är storleken som skrämmer, och det högljudda brummandet under flykten. Den här drottningen i vårt fönster är ungefär 3,5 cm lång, vilket ju kan jämföras med högst 2 cm hos vanlig geting.
Drottningen har gadd och hon kan stickas. Att sticka dödar henne däremot inte. Enligt folktron dödar sju bålgetingstick en häst, tre en vuxen man och två ett barn. Detta är en myt – bålgetingstick är inte farligare än bistick eller stick från vanlig geting. Dessutom är bålgetingen svår att reta till stick, utom i direkt anslutning till boet som den självklart försvarar. Till och med bin, som undviker att stickas (sticket dödar biet) så länge det inte är absolut nödvändigt, är aggressivare än bålgetingar.
Bålgetingen förekom tidigare i stora delar av Götaland och Svealand. I dag finns den främst i södra och sydöstra Sverige (Smålands landskapsinsekt), Mälardalen och på Öland, men där kan den vara ganska allmän. Vår bålgeting befinner sig alltså långt utanför det "allmänna" utbredningsområdet.
I dag är arten hotad. Den har gått starkt tillbaka över hela norra Europa. Detta kan bero på att områdena med lämpliga boplatser – gammal skog med murkna lövträd – minskar, men också på klimatförändringar. Bålgetingen är akut hotad i Finland. I Norge troddes den vara utdöd sedan 1911, men 2007 observerades den där på nytt. Återkomsten där kan möjligen bero på klimatförändringar. Tidigare (till 2000) har den varit rödlistad i Sverige.
Läs även andra bloggares inlägg om djur, insekter, rödlistan
Hubbe, eller Hubertus, fick sitt namn därför att han föddes med mustasch – i dag minns jag dock inte vilket sambandet var. Han var redan från början mycket stor. Vid åtta veckors ålder vägde han nästan tre gånger så mycket som något av syskonen.
Hubbe blev alltså stor, med en matchvikt vintertid runt åtta kilo, men uppenbarligen växte inte hjärnan lika mycket. Han är bokstavligen en rejält korkad katt.
Men inte bara i intelligens, utan dessutom rent utseendemässigt påminner han osökt om den felina huvudrollsinnehavaren i "Sylvester och Pip". Så egentligen skulle han inte ha hetat Hubbe, utan Sylvester.
Solen ligger i horisonten bortom sjön och ljuset faller in mellan björkarna bakom mig. Det är bara sekunder kvar innan solen försvinner under horisonten.
Eken har en ljus ansvällning längst ned på stammen. Den beror på att eken utvecklades ur ett ekollon som råkade hamnat djupt in i en gammal murken oxelstubbe. För några år sedan rensade vi bort de sista resterna av stubben, som myrorna hade förvandlat till mer eller mindre pulver.
Sedan dess har eken snabbt vuxit till sig. Lövsprickningen kommer visserligen senare än på mammaeken som växer bakom mig och löven blir mindre, men för övrigt tycks den må bra.
Mammaeken planterades 1964 av Kjells mormor, som hade den med i en kasse när hon kom från Stockholm för att hälsa på.
Fågelholken satte Kjell upp förra våren. Just nu bor ett par svartvita flugsnappare i den, men förra året och hela vintern har den varit bebodd av talgoxar. Talgoxehanen är mycket väluppfostrad: Han knackar innan han stiger in.
Stormhatten kallas duva-dra-vagn i vissa delar av Dalarna. Om man tar bort det översta kronbladet, själva "hatten" så att säga, ser man varför.
Alpmartorn, Eryngium alpinum, kommer ursprungligen från Alperna, Jurabergen och bergen i nordvästra Balkan. Den har både namnet och utseendet emot sig: Vasst och taggigt, litet som en tistel. Men det är bara ljug. I själva verket är den len och mjuk att ta på, utan minsta tillstymmelse till stickighet!
Alpmartorn kan förökas genom rotsticklingar och med frö. Den här plantan blommar för första gången i år och vill gärna stå i fred. Därför vill jag inte "störa" den genom att gräva runt den för att hitta rotsticklingar. Men den har många blommor och kommer troligen att ge mycket frö. Så i stället för att dela den, skall jag pröva några olika metoder för fröförökning. Förhoppningsvis får jag många fler av den här vackra arten, som är härdig i hela landet.
Här ser man tydligt skillnaden i frösättningen mellan blommor där humlorna har knyckt godiset bakvägen och blommor som har blivit normalt pollinerade.
Fruktämnena i bilden till vänster är små och skrumpna. De kommer inte att utveckla några fröer. I bilden till höger är fruktämnena stora och välutvecklade, och där kan fröerna redan vara på god väg.
I bilden nedan syns fruktämnena från tre uppsättningar blommor. De två till höger blommade när vädret var perfekt för de korttungade humlorna, och de blommorna blev inte pollinerade. Uppsättningen till vänster blommade under ett par regniga och kallare dagar, då de korttungade humlorna stannade hemma. Minst en blomma blev pollinerad – antagligen av en långtungad humla – och ett frö är rejält utvecklat.
En stunds njutning vid dammen. Stormhattarna och rudbeckian har just börjat blomma, medan kransveronikan snart har klarat av första blomningen men fortfarande lockar humlor och fjärilar. Malvan som har självsått sig mellan plattorna blommar och smultronen har nya bär varje dag. Den vitrosa näckrosen i dammen har blommat sedan i april och att döma av de nya knoppar som kommer har den inte tänkt sluta än.
Den fina parkbänken är jag mycket förtjust i. Tack vare att Kjells pappa, ihågkommen som Backa-Åke av folk på bygden, var en flitig samlare av allt som gick att samla och kunde vara bra att ha, har vi fem sådana bänkar. Dessa plus en uppsjö av grythyttefåtöljer gör att vi kan ordna många sittplatser i trädgården, utan att behöva se skymten av plast.
Två nylagda kokta ägg, fyra skivor bacon och en handfull hallon med grädde till – en perfekt LCHF-frukost!
Hallonplantorna sprider sig hejdlöst och utan hänsyn till försöken att begränsa dem. De ger massor av stora, söta och saftiga bär. Jag vet inte vilken sort det är, men de har funnits här länge och plantorna verkar helt friska.
På vägen söderifrån in i Lindesberg, den väg där man har sjö på båda sidor, finns ett par avsnitt med hastighetsbegränsning till 30, mot normala 50. Vi som kör den vägen relativt ofta vet naturligtvis detta. För andra och mer tillfälliga besökare kan det vara litet knepigare.
OK på vintern när träden är avlövade. Men så här års kommer turisterna. Det finns visst någon gammal regel om att man har skyldighet att känna till lokala hastighetsbegränsningar, men det här är väl i alla fall litet larvigt? Och det blir faktiskt inte bättre när man skall gissa var 30-begränsningen upphör.
Efter några dagars regnande har molnen försvunnit och kvällssolen i slutet av juli är generös.
Fackelblomstren, Lythrum salicaria, till vänster kommer från barndomens Skylsjön i Sörmland, men har inte protesterat mot flytten utan spritt sig runt dammen. De rödbladiga klippståndsen, Ligularia dentata 'Desdemona', bredvid får snart stora och starkt gula blommor, men till dess bjuder den på färgsprak med hjälp av solljuset.
