Långa är myrornas vägar hem

År 1959 kom boken Myror. Den innehöll 101 fotografier tagna av Lennart Nilsson, med prolog av Harry Martinson och text av professorn i entomologi Carl H. Lindroth.

Några år senare hamnade den via en bokrea i min bokhylla. Det som alldeles i början fängslade mig var Harry Martinsons dikt i inledningen:

Långa är myrornas vägar hem
Natten kan överraska dem
Solen går ner bakom vandrarens sko
Mycket kan hända på myrornas mo

Detta blev avstampet för ett ganska omfattande läsande om myror, vilket i sin tur ledde till hembyggda formicarier (konstgjorda myrkolonier) där myrorna tyvärr inte alltid hölls instängda utan spred sig över lägenheten. Ibland har nog husdjursurvalet gjort att jag har varit inte så lätt att leva med.

Den första myrart jag hade som husdjur var röd skogsmyra, Formica rufa, som är lättskött och förnöjsam och i händelse av rymning inte äter upp möblerna. Den föredrar insektslarver och liknande. Myrhållandet var en trevlig och lärorik hobby, men i trettioårsåldern slutade jag bo i lägenhet och sedan dess har myrtillgången varit god utomhus.

Den röda skogsmyran är en av ett ganska litet antal arter som har flera myrdrottningar i samma bo. I stora samhällen kan det finnas uppemot hundra drottningar. En efter svärmningen nybefruktad drottning kan inte som hos många andra arter starta ett nytt samhälle på egen hand. Hon accepteras i sin egen hemstack eller i hanens stack.

Ett alternativ är att ta över ett bo av till exempel svart slavmyra, Lasius niger, och förslava detta. Hon dödar då den ursprungliga slavmyredrottningen och slavmyrorna kommer sedan att bistå henne tills boet har blivit ett rent skogsmyresamhälle. Drottningen kan bli gammal, uppemot 15 år.

Skogsmyrans samhällen kan bli mycket stora och bestå av miljontals individer. Normalt omfattar samhället dessutom flera stackar som ligger relativt nära varandra, och ibland ser man en stor stack omgiven av många mindre stackar som satellitstater. De breda och avröjda myrvägarna mellan samhällena visar vilka stackar som hör ihop.

Eftersom drottningen inte kan starta ett nytt samhälle ensam, blir det arbetarna som bestämmer var satellitstackarna skall byggas. Troligen bestäms tillkomsten av dessa nya stackar av individtillväxten i den första stacken, och placeringen av den av tillgången till föda. Koloniseringen av den nya stacken sker genom att en grupp arbetare utvandrar tillsammans med en eller flera drottningar. Sedan kommer det nya samhället att under ganska lång tid upprätthålla en fredlig kommunikation med det gamla.

Haiku för en dum kaprifol

Eldkaprifol väx!
Strunta i blommorna nu
Bilda rötter först

För ett par månader sedan tog jag in en pinne eldkaprifol och satte den i vatten, för att undersöka om det skulle gå att föröka med en halvförvedad stickling. Under mer än en månad hände absolut ingenting. Sticklingen vissnade inte, men den gjorde inget annat heller.

Ynka rot

Sedan fick den plötsligt ett ryck och tillverkade två skott med blomknoppar. Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig. I och för sig vet jag ju att eldkaprifoler "alltid" blommar, men rimligen borde den arma pinnen begripa att det är viktigare med rötter.

Icke då – blomskotten växte vidare och blommorna slog ut, och jag var på väg att ge upp. Men plötsligt sade pinnen "Aha!" och ut poppade en liten, liten rot.

Nu har jag klappat sticklingen på (blom)huvudet och sagt "Dutti liten pinne", samt berättat för pinnens mamma att barn är på väg. Men nästa gång jag skall föröka eldkaprifol väljer jag nog avläggare i stället.

Darra som ett asplöv

Aspen signalerade höst, men det varade bara några dagar. Sedan kom den hårda blåsten och slet bort alla löv från trädet och fördelade dem över åkern. Det vackra var kortvarigt och jag får se fram emot upprepningen nästa år.

Jag mindes en höst för länge sedan, då jag och min äldste son en fortfarande frostig men intensivt solig morgon åkte för att handla. På vägen ned från skogen passerade vi en aspdunge som växte likt en ö en bit ut på åkern. Hela dungen med kanske femtio träd flammade som eld i rött och gult i solljuset.

Någon timme senare kom vi tillbaka. Av färgerna i träden återstod ett enda rött blad, i toppen på det högsta trädet. Men på marken mellan träden låg ett minst halvmeterdjupt täcke av röda och gula löv.

Att alla träden fällde sina blad samtidigt på det här sättet berodde sannolikt på att alla träden var en och samma individ. Asp kan bilda stora dungar genom rotskott. Alla träden är då en klon och har samma genetiska egenskaper.

Varför darrar asplöv som asplöv? Aspens blad har långa skaft som är plattade från sidorna, medan själva bladskivan är styv och tung. Den modellen är instabil; bladet kan inte balansera på skaftet.

Redan den allra svagaste vind som drar fram genom kronan får bladskivan att falla åt endera sidan, men det läget är inte heller stabilt. Bladet rätar upp sig igen – och faller på nytt åt det ena eller det andra hållet. Resultatet blir en ständig rörelse och vi ser det som att asplöven darrar.

Nedbrytande svampar tar upp näring
ur bladet, mikroskopiska organismer
tar hand om det som blir kvar och
slutligen har hela bladet återgått
i ekosystemet

Skydd mot insekter Men bladen darrar inte av rädsla – tvärtom. Den här nästan konstanta rörelsen gör det svårare för skadeinsekter att slå sig ned på aspens blad. I själva verket är konstruktionen alltså ett skydd för aspen.

Aspen har också en annan typ av blad, som inte darrar. Dessa har ett kortare bladskaft och alldeles vid bladskivans bas sitter två små honungskörtlar. Dessa så kallade extraflorala nektarier (nektarbehållare utanför blomman) innehåller godis för myror. Myrorna som lockas upp till honungskörtlarna håller andra insekter borta från aspen.

Flera andra vildväxande arter i Sverige har samma slags nektarier, bland dem hägg och surkörsbär, men där finns nektarierna på alla blad. Den långskaftade, darrande egenskapen hos de vanliga bladen på asp har förklarats med att den är en ersättning för avsaknaden av nektarier. Den tycks i alla händelser vara till fördel för aspen, eftersom insektsangreppen på bladen är färre än hos många andra trädarter.

Skalbaggar Andra delar av aspen är inte lika skyddade. Som exempel angrips veden och barken av asppraktbagge (Poecilonota variolosa), cinnoberbagge (Cucujus cinnaberinus), aspsplintbock (Leiopus punctulatus) och aspbarkgnagare (Xyletinus tremulicola). Asppraktbaggen och aspbarkgnagaren anses som nära hotade, aspsplintbocken som sårbar och cinnoberbaggen som starkt hotad. Alla fyra är rödlistade.

Aspsaftmal En insekt som har specialiserat sig på aspblad är aspsaftmal, Phyllocnistis labyrinthella, som är vanlig över hela landet. Honan, en liten fjäril med ett vingspann på bara 6-7 mm, lägger ägget intill en huvudnerv i bladet och larven äter sig fram mellan bladskivorna. Larven lämnar spår efter sig i form av labyrintlika gångar som är fyllda med luft och längs mitten har en exkrementsträng. Angreppet syns tydligt genom att bladen blir silvervita, men trädets hälsa påverkas inte. Larven förpuppar sig i gången under en omvikt bladkant. (Bilden till vänster är hämtad från Wikipedia.)

Svampar Flera svampar, lavar och mossor är specialiserade på eller föredrar asp, antingen det levande trädet eller lågor. Dit hör arter som aspsopp, aspticka, stor aspticka, vit aspticka, gul vägglav och asphättemossa. Stor aspticka och vit aspticka är rödlistade. En svamp sätter sig på bladen och bryter ned hela bladmassan så att bara nätverket av nerver blir kvar.

Fåglar och däggdjur Gamla aspar är omtyckta tillhåll för fåglar och en rad andra djur. Hackspettar söker föda och boar i den relativt mjuka och lätthackade stammen. Vi hade en gång en gammal asp där vi kunde lägga örat till stammen och lyssna på hackspettsungarna där inne, långt under ingångshålet. De övergivna hackspettsbona blir sedan boplatser för fladdermöss, ekorrar och vesslor, samt förstås för andra fåglar.

Även större däggdjur uppskattar aspen; den är en viktig foderväxt för älg, hjortar, rådjur och hare som gärna gnager på den mjuka och saftiga unga barken.

Var god mot aspen! Aspar – unga, gamla, torra, fallna – är alltså viktiga för många andra organismer. Att levande aspar får stå kvar känns kanske självklart, men minst lika viktigt är det att låta torra och fallna aspar finnas kvar i skogen. Vi människor vill gärna "städa" omkring oss, men i skogen är det bäst att låta naturen sköta städandet på sitt eget sätt.

Kristi kors och Karl-Bertil Sägnen säger att asplöven darrar av skam därför att Kristi kors timrades av aspträ. I det sekulariserade Sverige har vi naturligtvis en annan förklaring, nämligen att aspen darrar av rädsla för Svenska Tändsticksaktiebolaget (numera Swedish Match AB). Och vilken asp skulle utan att darra kunna se Karl-Bertil Jonssons julafton och höra om tändstickstavlan av Bodens fästning?

Läs även andra bloggares inlägg om djur, insekter, träd, växter, fåglar, rödlistan, svamp

Problemfamiljen

Hunden Sissi har äntligen lärt sig att jaga bort rådjuren ur trädgården. De senaste dagarna har hon fått träning flera gånger varje dag. Rådjuren äter fallfrukt under äppelträdet fem meter från verandan. Äpplena här hemma är tydligen godare än äpplena som Kjell har burit upp i skogsbrynet åt dem.

Jag vill definitivt inte ha rådjuren här; de gör stor skada på buskar, träd och andra trädgårdsväxter. Tyvärr är våra lokala jägare, till exempel Kjell, inte påtagligt intresserade av rådjursjakt. Nu börjar dessutom älgjakten på måndag, så det lär nog dröja innan jägarna vänder ens tankarna mot rådjuren. Visst skulle jag kunna stängsla själva trädgården, men det känns litet fånigt att sätta upp minst en halv kilometer stängsel när det finns bössa. Alltså fortsätter jag att lära hunden att rådjur är no, no, no i trädgården.

Sissi är en i och för sig ganska liten Jack Russell-terrier, men hon är mycket snabb och modig. Som exempel har hon flera gånger tagit grävlingar i nackskinnet och ruskat om dem ordentligt. Hon jagar runt och sprider rådjursfamiljen tills alla har försvunnit åt olika håll in i skogen. Då springer hunden en extra kontrollvända över åkrarna innan hon kommer hem.

Problemet då är att rådjuren är så orädda. Fem minuter efter att ha blivit bortjagade hade den stora – för att vara rådjur – familjen återsamlats högst 30 meter från huset. De brydde sig inte ett dugg om att jag stod alldeles i närheten. Så småningom drog de sig över till slåttervallen på höger sida av vägen. Där finns gott om mat så här års.

Rådjur blir lätt litet halvtama när de i stort sett får vara i fred. Tidigare bodde jag i ett skogshus i Sörmland. Där kom rådjuren upp på verandan för att äta av växterna i hängamplarna. Först när jag gick ut på verandan och grälade på dem masade de sig nedför trappan igen, men långsamt. Det här är inget man önskar sig, särskilt inte med barn i huset. Rådjurshorn är vassa.

Nåväl, efter en halvtimmes betande hörde rådjuren ljud från vägen nedanför. Johan var på hemväg – han cyklar sista biten från Gyttorp. Men först när de kunde se honom blev det tillräckligt oroande för att de skulle dra sig tillbaka över vägen och in i skogen. De kanske kände sig trängda mellan mig och hunden ovanför dem och Johan som kom från andra hållet.

Bambi?

Medan jag skrev det här fick jag för övrigt släppa ut hunden på ytterligare ett varv rådjursjakt. Hon börjar kunna det här nu, och i morgon lär hon få nya tillfällen att träna. Återstår att lära henne springa i den riktning jag pekar.

Den här geten fick tre kid i år, precis som förra året. Alla tre verkar friska och de är påtagligt stora med tanke på att de har fått konkurrera om maten. Trillingkullen förra året klarade sig genom den kalla vintern ända fram till dess att våren var i antågande. Då försvann två av kiden – vi har gott om lodjur.

Normalt blir honorna könsmogna vid ett års ålder men det händer att könsmognaden kommer redan den första sommaren eller först den tredje. Rådjurens parningsperiod infaller i månadsskiftet mellan juli och augusti, men embryot fäster inte i livmodern förrän omkring nyår och det är först då som fosterutvecklingen inleds. Kiden föds i maj-juni.

En fördel med denna fördröjda fosterutveckling är att brunsten kommer under den tid på året då geten är som mest välnärd – vilket ökar möjligheterna till flerfödslar – samtidigt som kiden föds när tillgången till mat är som bäst för den mjölkproducerande mamman.

Harkrank

Harkrankshona

Harkrankarna lockas till ljus och ett öppet fönster på kvällen är alldeles oemotståndligt. De "vill" inte in, men evolutionen har inte lärt dem skilja mellan månljus och människoljus, så de kommer invinglande – de flyger inte så där rysligt bra – och ramlar gärna ned på kudden där man ligger i godan ro och läser.

Många tycker att de här djuren är otäcka. Saken blir inte bättre om de då får veta att harkrankar räknas till myggorna. Men särskilt myggiga är det faktiskt inte. De varken bits eller sticks, utan är fullständigt harmlösa. De har inte ens att bra försvar. Det enda de kan göra om de fastnar någonstans eller blir angripna, är också det som jag tycker illa om hos dem: De tappar ett eller annat ben. Högst ofint, tycker jag, som inte vill ha strödda ben på huvudkudden.

Alla sex benen sitter kvar

Men sett ur harkrankens synvinkel är det förstås en annan sak. Det är bättre att leva med fem eller fyra ben än att inte leva alls.

Det finns omkring 350 harkranksarter i Sverige. En del är inte större än vanliga stickmyggor, medan andra kan ha ett vingspann på över 6 cm. I tropikerna, där de allra flesta av världens omkring 13 000 (eller 10 000 eller 15 000, beroende på vad som räknas in) harkranksarter lever, finns arter som blir betydligt större.

För övrigt finns det harkrankar som helt saknar vingar.

I allmänhet har insekter två par vingar, men i flera grupper är det ena vingparet ombildat för att fylla någon annan funktion. Ta som exempel de hårda framvingarna som skyddar bakvingarna och bakkroppen hos skalbaggar.

Harkrankarna hör som andra myggor till tvåvingarna, dit även flugorna räknas. Hos tvåvingar är det bakre vingparet ombildat till ett slags svängkolvar, så kallade halterer, som är insektens balansorgan under flykten. I detaljbilden ovan till vänster syns spetsen på dessa svängkolvar.

Det är lätt att skilja könen åt bland de här insekterna. Honan har ett äggläggningsrör som gör att bakkroppen ser ut att vara utdragen till en lång spets. Hon lägger äggen i fuktig jord eller i vatten, beroende på vilken art hon tillhör. Larver av arter som lägger ägg i jorden äter främst multnande material, men vissa arter äter levande rötter och skott, framför allt av gräs. En av dem, kålharkranken, kan åstadkomma stora skador på sädesbrodd.

Eftersom fullbildade harkrankar inte biter eller tuggar har de ingen användning för rörliga mundelar. I stället är mundelarna omformade till ett framåtriktat sugrör som lämpar sig perfekt för att suga nektar – vilket är just vad harkrankar främst äter under sitt förmodligen korta liv som fullbildade insekter.

Det här är alltså tämligen oförargliga djur, men de får ändå gärna avstå från att lägga sina ben på min kudde!

Ärggrön svamp och citrongul

Med undantag för relativt få arter är de flesta av svamparna vi plockar och äter hattsvampar, som producerar miljontals sporer på skivor (lameller), taggar eller rör på hattens undersida. Det är dessa svampar vi "ser" när vi går ut i skogen så här års. Hattsvamparna och ett antal andra svamptyper kallas basidiesvampar.

En annan grupp av svampar är sporsäckssvamparna. Dessa producerar sporer i sporsäckar, som sitter i en speciell del av fruktkroppen, det så kallade hymeniet. Till denna grupp hör bland annat murklor, som har hymeniet på "hattens" utsida, och skålsvampar som utvecklar hymeniet inuti skålen.

Grönskål, Chlorociboria aeruginascens, är en sådan skålsvamp och den växer på murknande lövträd. Även om svampen är vanlig, kan det vara svårt att upptäcka de ärggröna fruktkropparna. De är mycket små, från under 1 mm till som mest kanske 5 mm tvärsöver. Den största fruktkroppen på bilden är mindre än 1 mm bred.

Däremot är det lätt att upptäcka spåren efter svampen. Svampens mycel växer in i veden och färgar denna tydligt ärggrön. Förr användes den gröna veden i intarsiaarbeten. Av allt att döma angriper svampen inte levande träd.

En annan art i samma familj är citronskål, Bisporella citrina. Även den är mycket liten, högst några millimeter tvärs över, men svampen växer ofta i ganska stora grupper som avslöjas av den lysande gula färgen.

Liksom grönskål växer den på dött lövträ och den är vanlig över hela landet. Just den här lilla gruppen, som är ungefär 1,5 cm från vänster till höger (jämför med granbarret som sticker in i bilden från vänster), växer på en björkstubbe.

Brudkrona

Första gången Kjell tog mig med till Backåkra visade han mig runt på gården. Vi gick upp i skogen till de två bäckarna som rinner där.

Den ena kommer från högre belägen mark, medan den andra följer en bit längs bergets fot. Där bäcken från berget kommer ned till slätare mark möts de båda bäckarna. De bildar en större och starkare bäck och från den stunden kommer de att följas åt genom livet.

Kjell visade mig bäckarna men jag kände, utan att några ord behövde sägas om det, att det var något helt annat han gjorde. Han gav mig något; jag kände att han inuti sig själv sade: "Jag vill ge dig det här."

Drygt ett halvår senare gifte vi oss på Backåkra. På morgonen, långt innan vi skulle åka till kyrkan, tog Kjell motorsågen med sig och gick till skogs. När han kom tillbaka hade han med sig en krans, en brudkrona som han hade bundit av maskrosor och röda grankottar.

Jag gifte mig den dagen med en sådan man som sågar ned en gran för att kunna skapa just den brudkrona som passar båda bäst. Henne och honom, maskrosbarnet och skogsmänniskan.

Sent den eftermiddagen gick vi upp i skogen till bäckarna. Där kom den ena bäcken från berget där granarna växte och den andra från maskrosornas lågland. Och vi stod där bäckarna möttes.

Kjell sade: "Här har jag stått och tänkt på de båda ensamma bäckarna som möts och blir en. Och jag har önskat att jag skulle få veta vem den andra bäcken är. Nu vet jag."

Just där lade vi ned brudkronan i vattnet, för att låta den göra som bäckarna. Maskrosor och grankottar kunde följas åt på vattnet, tillsammans för resten av livet.