Hav och kratrar

I går natt skulle jag ha fotograferat månen, när den stod mellan Venus oc Jupiter. Men vädret ville annorlunda. Himlen var klar tills solen gick ned, men sedan kom molnen. Inget foto, alltså.

I kväll prövade dock Johan några olika inställningar, med kameran på stativ.

Ovan: Man ser delar av de sydligare "haven". Månhaven är de stora mörka fälten på månen. Förr trodde man att dessa var vattenfyllda hav, ungefär som på Jorden. I själva verket har de uppstått genom vulkanutbrott under den tid då månen var vulkaniskt aktiv. Basaltlava vällde då fram och fyllde sänkor och bassänger som uppstått genom nedslag på månen. Cirka 16 procent av månytan är täckt av sådana hav och de allra flesta finns på månens framsida.

Men månen saknar inte vatten, som man tidigare trodde. Den indiska sonden Chandrayaan-1 kunde 2009 visa att det finns både väte och syre på månen. I november 2009 kunde sedan Nasas LCROSS-expedition bekräfta att det verkligen finns vatten på månen. Intressant nog hittade man vatten redan i de prover som togs under Apollo-programmet på 1970-talet. Den gången trodde man dock att de mycket små vattenspåren var föroreningar på proven, från astronauterna.

Alldeles i gränsen mellan solljus och skugga faller solljuset, sett från oss, maximalt snett över månytan. Där syns en del kratrar – man kan studera dem med en bra kikare och de syns bäst just när solljuset faller så här. De bildades när asteroider och kometer kolliderde med månen. Solljuset stryker över kraterranden, men når inte ned i själva kratern. Där ser man skuggorna från kraterkanten och får en uppfattning om hur djupa kratrarna är. Vid fullmåne ser man kratrarna som ringar och får ingen känsla för djupet.

Höger: Den andra bilden är oskarp, men den visar tydligt jordskenet. Det gör att man kan se även den icke solbelysta delen av månskivan, och det uppkommer när solens ljus reflekteras från jorden mot månytan.

Foto: Johan Andersson

Byggherrar

Nyligen fyllde två av mina sonsöner år – ett respektive fyra. De byggde tillsammans, men lillebror har inte riktigt fått kläm på stapling av byggklossar än. Han föredrar att pröva klossarnas ätlighet.

Begripligt nog var storebror bara måttligt intresserad av lillebrors hjälp.

Litet senare, när lillebror sysslade med något annat och storebror fick bygga själv, blev det så här fint.

Storebror ville inte att lillebror skulle röra hans skapelse: en kyrka med flera tempel utanför.

Vårsolar

Om man sätter sig och tittar nära – ja, då ser man var vårsolen finns. I massor, överallt, och det spelar ingen roll att man plockar med sig dem hem. Det kommer nya.

Knoppanlagen anläggs redan på hösten, vilket är anledningen till att tussilagon (Hästhov, Tussilago farfara) kan börja blomma så tidigt, så snart snön har smält undan tillräckligt för att släppa ned ljuset.

Jag minns att jag läste någonstans att varje tussilagoplanta innehåller omkring 5000 knoppanlag. Jag har inte kontrollräknat, men de är i alla fall tillräckligt många för att plantorna skall klara sig och föröka sig även om man plockar blommorna. Det fungerar ungefär som kvinnors ägganlag. Vi föds med dem, ungefär åtta miljoner, men det är bara ett litet, litet antal som behöver utvecklas till nya människor för att arten människa skall leva vidare.

Litet till mans kallar vi den tussilago, men det svenska namnet är egentligen hästhov. Det namnet kan syfta på bladens form, som något påminner om avtrycken från hästhovar.

Men det kan också vara en förvrängning av det gamla namnet, hosthäva. Bladen kommer långt efter att blomningen är avslutad och de såldes förr på apotek, som Folia Tussilaginis, och av dem gjordes en dekokt mot hosta. Enligt Linné använde man även bladen som tobak mot hosta och astma. Denna användning finns omtalad i Plinius den äldres Naturalis Historia, ett verk som med sina 37 böcker slutfördes några år innan Plinius själv dödades i Vesuvius utbrott år 79 e. Kr.

Vår på riktigt

I dag kom den riktiga våren. De första blåsipporna slog ut, isen har släppt taget om dammen och småfåglarna sjunger så mycket de orkar och hinner.

En nyhet har jag sett bland de större fåglarna. Under ett par år har vi haft en ensam kråka i trädgården, men nu har den fått sällskap. Det skall bli roligt att se bevis i form av ungar för att de är ett par.

Trädgården ser för närvarande ut som skrutt – den pockar verkligen på vårstädning. Nåja, det brukar vara roligt eftersom resultatet blir fint. Men krattandet får nog husets karlar ta hand om!

Blåsippsbarn

Tolv dagar kvar till "den magiska gränsen": 24 mars då jag hoppas att för tredje gången få se blåsippor på min födelsedag. I år kan det nog gå vägen. Redan nu syns de små knopparna som har börjat få färg. En eller ett par dagar till med vårvärme, så slår de ut. Blåsippsblått – finns det någon vackrare vårfärg?

Rådjur vid fågelbordet

Grannen skickar inte ut sin hund efter rådjuren – mest, tror jag, därför att hunden då skulle ge sig ut i skogen på egen tass och där finns det vargar. I alla händelser har grannen gott om rådjur alldeles utanför köksfönstret.

Här sysslar mor och barn med städning under fågelbordet. Samtidigt är domherrar och talgoxar i full fart med att äta frön i fågelbordet och skvätta ned mer mat till rådjuren.

Vi har lindrigt sagt gott om rådjur. De går nu i små grupper med 4-10 djur, med en eller flera getter, fjolårskillingarna och ibland en bock. De håller sig nära bebyggelsen, i skogskanterna och på åkrarna – samt förstås i trädgårdarna. Tydligen vill de inte gärna gå upp i den riktiga skogen, kanske för att den är för farlig för dem med både varg och lo som jagar dem.

En stund senare befann sig det här paret, plus ytterligare två kid, på åkern utanför vårt köksfönster. Tydligen har alla tre killingarna överlevt vintern och mamman börjar bli märkbart rund om magen.

Men vi släpper ut jycken. Hon ger sig inte av till skogen, utan nöjer sig med att jaga bort rådjuren från trädgården.

Också en överlevare

Den här bjässen står i grannens trädgård. Den är ungefär 15 centimeter tvärsöver och nu står den här öppen, med en skål som är fylld av sporer, färdiga att blåsas ut av vinden så att de får bilda nya röksvampar.

Den största röksvamp som hittats i Sverige, och dessutom den största svampen över huvud taget i landet, var en jätteröksvamp, Langermannia gigantea. Den var 70 cm i diameter och 50 cm hög, och den vägde drygt 10 kg. Den hittades på Djurgården i Stockholm 1997. Juridiskt sett växte den dock på spansk mark, eftersom den påträffades inne i spanska ambassadens trädgård. Numera finns den på Naturhistoriska riksmuseet.

Vårens första undring

Vad är detta? Kjell hittade den i går när han letade efter blåsippor åt mig. Den stod med öppningen uppåt i marken.

Tratten är ungefär åtta centimeter hög och 4x6 centimeter över öppningen. Materialet är papperstunt och virat utan synliga skarvar i spiral runt tratten. Det hela är mycket sprött, bara litet starkare än ett getingbo.

Utifrån ser tratten ut att vara virad av bredbladigt torrt gräs. Men på insidan finns åsar som går i trattens längdriktning, tvärs över spiralen, som om det vore en avgjutning av lamellerna på en kantarell.

Jag tänker bli överlevare

För snart tre veckor sedan fick jag veta att jag har bröstcancer. Om fyra dagar blir jag opererad. Vad som sedan händer vet jag inte än – det beror på resultatet av operationen.

Numera överlever de allra flesta som får bröstcancer, och jag tänker bli en av dem. Jag skall överleva inte bara fem eller tio år – de tidsgränser som används i överlevnadsstatistiken – utan minst fram till dess att asteoriden Apophis kommer tillbaka 2036. Jag vill ju veta hur det går, om den slår ned på Jorden eller inte.

En banberäkning hävdar, att om asteoriden slår ned, kommer den att göra det i Stilla havet mellan Kalifornien och Hawaii. En 210-330 meter stor bumling som dundrar ned i havet borde rimligen åstadkomma en rätt omfattande tsunami. Jag tror att vi kan vara förvissade om att rymdforskningen kommer att göra vad som behövs för att förhindra detta.

Denna forskning är ju redan i sig ett skäl att bli överlevare. Jag vill veta hur de skall bära sig åt. Säkerligen kommer de att ta till någon annan metod än den som används i filmen Harmageddon!

Spinken vill inte vara med på bild

Vad en spink är? Det är en liten fågel när man inte riktigt vet vilken art det är. Sådant lär man sig genom att lyssna på P1:s Språket.

I det här fallet är det dock inte en riktig spink, utan en blåmes som flyr undan kameran.

Småfåglarna tycker om matbollarna. Trots att det finns gott om mat på den snöfria marken, fortsätter de att kalasa på den uthängda maten.

Här var det hackspett, talgoxe och blåmes som försåg sig, men de ville inte sitta still länge nog för att fastna på bild. Talgoxen hinner knappt äta mellan de vaksamma blickarna mot kameran innanför fönstret.

Det är nästan obegripligt att den lilla energi fågeln får i sig genom de få frön den hinner äta vid varje besök, kan kompensera den energi som går åt under själva flygturen till och från matplatsen.

Foto: Johan Andersson

Jordsken och planeter

Så här såg det ut på kvällen 26 februari. Jupiter står uppe till vänster och Venus nere till höger. Mitt i bilden ser man tydligt jordskenet på månen.

Bilden är litet oskarp eftersom jag fotograferade på fri hand. Jag tänkte ta om bilden med stativ kvällen efter, då månen hade passerat Jupiter, men då var himlen mulen. Ett par dagar senare hade månen hunnit för långt från planeterna – den var redan på god väg mot Mars.

Jag hoppas på klar himmel nätterna 25-26 mars, då månen åter kommer att befinna sig i de båda planeternas sällskap. Men vid det laget har Jupiter passerat Venus. Just nu står planeterna mycket nära varandra och är klart synliga i väst-sydväst från strax efter solnedgången tills de går ned strax efter nio i väst-nordväst.

När månen kommer tillbaka till planeternas område kommer Merkurius att vara synlig rakt i väster strax ovanför horisonten alldeles efter solnedgången, men den är svårare att observera.

Så här står planeterna just nu, den 12 mars. Venus fortfarande till höger, men högre än Jupiter. Jupiter behöver nästan 12 jordår för ett varv runt solen, medan Venus tar sig runt på knappt 225 jorddygn.

Med litet molnfri tur kommer vi den 6-7 juni i år (22.09 - 04.49, i höjd med Stockholm tiden 04:36:43 - 04:54:19) att kunna se en venuspassage, då Venus passerar framför solskivan och kan observeras som en liten mörk prick över solen – här behövs samma försiktighetsåtgärder som vid solförmörkelser och titta aldrig mot solen med kikare eller teleskop! Efter 6 juni dröjer det 105 år till nästa venuspassage, så passa på!

Som kuriosa kan jag nämna att John Philip Sousa komponerade Transit of Venus March till venuspassagen 6 december 1882.

Vårtecken

Isen ligger fortfarande på sjön och än är den tillräckligt stark för vinterfiske. Men i strandkanten märks det att det håller på att hända saker. Isen mullrar och knakar; den spricker upp i flak som likt tektoniska plattor skjuts upp över varandra. Oväsendet är betydande – det är kanske tur for fiskarna att de redan från början hör dåligt. Annars skulle de nog bli hörselskadade.

Berghällen under isen är alldeles slät, bortsett från en del långa repor. En tanke tillbaka till istiden gör att man förstår varför. Ett istäcke som inte var någon decimeter tjockt utan upp emot kilometern bör ha slitit ganska rejält på berghällen.

Det har blåst ganska hårt några dagar. Det tillsammans med värmen har tagit bort snön, och fortsätter vädret på det här sättet har vi haft vår kortaste vinter någonsin, från början av januari till slutet av februari.

Men blåsten har vräkt omkull en del träd också. Den här granen har upplevt sin sista vinter. Av årsringarna att döma växte den ganska kraftigt de första decennierna, men sedan blev tillväxten jämförelsevis mager. Kanske berodde det på någon skada och den i sin tur kan ha varit anledningen till att granen inte kunde stå emot vinden.

Jag har tittat efter dem varje dag senaste veckan och nu är de plötsligt här – den lilla gruppen av snödroppar under eken.

Nu spanar jag efter blåsipporna. Om jag har litet tur kommer de till min födelsedag om knappt två veckor. Det har bara hänt två gånger tidigare – när jag fyllde 25 och när jag fyllde 60.