When Worlds Collide (Flykten från Jorden, 1951)

I november 1951, litet mer än fyra år efter att Chuck Yeager blev den första människan att bryta igenom ljudvallen, var det nästan sex år kvar till Sputnik 1, mer än nio år till den första bemannade rymdflygningen och nästan arton år tills Neil Armstrong blev den första människan på månen.

Science fiction-filmen har gått framåt. I filmer som "When Worlds Collide" (1951), "2001: A Space Odyssey" (1968), "Stjärnornas krig" (1977), "Alien" (1979) "Independence Day" (1996), "Men in Black" (1997), "Deep Impact" och "Armageddon" (1998) och "Avatar" (2009) har varje ny film inneburit nya sjumilakliv i utvecklingen av specialeffekter. Frågan är dock om dessa steg framåt verkligen innebär framsteg?

En klok recensent skrev om sf-filmen att medan uppläggen förr bestod av story, roller och specialeffekter, är det i dag tvärtom. Först kommer specialeffekterna. Sedan presenteras rollgestalterna. Slutligen tillkommer eventuellt en story, och den är dessutom ofta knyckt från en tidigare film.

Tänk bara på inledningen i "Armageddon": Ett sjuhelsikes vredesutbrott på en oljerigg, med en galen pappa som jagar den vuxna dotterns älskare för att skjuta honom. Det har inte mycket med storyn att göra, men det presenterar effektivt huvudpersonen (Bruce Willis) så att ingen tittare ens skulle komma på tanken att tveka om vem som är viktigast.

Eftersom jag är väldigt förtjust i katastrof- och sf-filmer med mycket pang, bom och fräs i, är jag inte rätt person att avgöra var vändningen egentligen kom. De flesta av de nämnda filmerna fick minst en Oscar, de fem första för specialeffekterna. Men för mig ger specialeffekterna ingen WOW-känsla längre. De har blivit något som jag helt enkelt väntar mig, och självklart skall de vara häftigare för varje ny film. Storyn tunnas ständigt ut – det bullriga utanverket växer. Gräddtårtan blir ständigt mer grädde och mindre tårta. Till slut blir det för mycket av det goda – man orkar aldrig äta något av själva innandömet.

"When Worlds Collide" skapar i dag, snart sextio år efter premiären, inte heller någon WOW-känsla. Mycket är av sådant slag att man i stället fnissar godmodigt: rymdskeppet med stolar som verkar hämtade från en prototyp av Renault 4 Laban; instrumentbrädan med jätteknappar och vred från någon urmodig tvättmaskin; otroligt mycket utrymme för varje passagerare; startrampen som de antagligen knyckte från en berg-och-dalbana; skyddsrummet som efter månader av förberedelser inför väntade jättejordbävningar innehåller en mängd lösa plåtföremål; framför allt de målade kulisserna på planeten Zyra. Och trots en Oscar är specialeffekterna faktiskt inte mycket att hänga i julgranen – ens.

Men sätter man in den här filmen i sin tidsram – före första satellituppskjutningen och före första människan i rymden – blir den riktigt hygglig och absolut sevärd! Den har en story, som presenteras av en berättarröst alldeles i början. Den har rollfigurer som man blir bekant med allt eftersom de kommer in i handlingen. Och slutligen har den alltså specialeffekterna.


Filmen är litet svår att få tag på, men jag hittade den hos Science Fiction Bokhandeln (särskrivningen är deras) i Stockholm.

Att ta hand om sina bilder 2

Sedan föregående inlägg har jag funderat en hel del kring hur jag skall bära mig åt för att för det första förvara bildfilerna vettigt, och för det andra hitta i dem. Och jag kom faktiskt fram till en lösning.

Programmet Cheez är gratis. Det samlar bildfilerna på en plats och förutom mycket annat kan man lägga till nyckelord som man sedan kan söka på.

Om jag till exempel vill hitta en bild där Kjell och hunden sitter i båten (som om nu jycken någonsin skulle komma på tanken att sitta i båten i stället för att kasta sig i sjön) och fiskar, kan jag använda och söka på nyckelorden Kjell, hund, båt, fiske. Andra funktioner är bland annat bildspel, skicka bild med e-post och skapa webbalbum.

Problemet är att Cheez inte är portabelt, vilket programmet måste vara för att fungera vettigt när bilderna har flyttats till en DVD eller extern HD. Det måste installeras, vilket gör alla sökvägar fel när jag sedan flyttar bilderna.

Med litet pillande kunde jag dock fixa detta. Så här gjorde jag:

• Jag installerade programmet och kopierade sedan programmappen till "Mina bilder". Sedan drog jag in alla bildmapparna i Cheez-mappen "Films" och avinstallerade den ursprungliga installationen.
• När jag sedan startade Cheez från den nya platsen, hittades inte databasen. Sökvägen var ju fel efter avinstallationen.
• I programmappen på den nya platsen fanns filen "Films.xml". Denna öppnade jag i textredigeraren. I början av filen hittade jag "C:\Program\Grafik\Cheez\Films\", som jag ändrade till bara "..\Films\". Det innebär helt enkelt att det flyttade/kopierade programmet Cheez kan hitta bildfilerna som ligger i den egna undermappen "Films".
• Nu kopierade jag hela "Mina bilder" till en extern HD, kopplade in denna på en annan dator och startade Cheez därifrån. Det fungerade helt perfekt.
• Med en autorun-fil på den externa HD:n kan jag nu automatstarta Cheez och jobba vidare med bildfilerna.

Det är lätt att lägga till nyckelord på filerna. Det kan kännas omständligt att skapa nya nyckelord direkt i propgrammet; det är faktiskt enklare att göra det genom att redigera filen Settings.ini. Nyckelorden finns under AddKeyword. Det kan se ut som på bilden till höger.

Utöver sökningen har programmet en lång rad funktioner som gör det mycket användbart.

Att lägga till nyckelord på alla filer kommer att ta litet tid, men eftersom Cheez visar miniatyrer av alla bilder går det trots allt ganska fort. I inställningarna kan man ändra storleken på miniatyrerna, vilket gör att man ser vad bilderna föreställer. Då blir det lättare att se vilka bilder som innehåller till exempel hunden, markera alla och lägga till nyckelordet "hund", sedan markera alla som visar båten och lägga till "båt" och så vidare.

När grundjobbet på de redan befintliga filerna är avklarat, får jag väl försöka vara litet disciplinerad och lägga till nyckelord på nya filer allt eftersom de hamnar på datorn.

Att ta hand om sina bilder

I natt upptäckte jag möjligheten att bygga fotoalbum i facebook, vilket jag naturligtvis omedelbart prövade. Det ledde till en del funderingar kring hur man egentligen borde hantera sina bilder, i stället för att göra som man (de flesta, tror jag) gör.

Det har snart gått 60 år sedan jag fick min första kamera. Under de ungefär 50 första åren samlade jag ordentligt alla negativ i pärmar. De finns kvar, och eftersom det mesta är fotograferat i svartvitt, kommer negativen sannolikt att vara användbara även långt efter att jag själv upphör.

Att fotografera i svartvitt var relativt billigt, så länge man själv framkallade och kopierade sina bilder. Man sparade på papper genom att bara kopiera bilder som blev bra – resten fanns kvar på negativen, om man skulle ångra sig.

När silverpriset rakade i höjden i början av 1970-talet blev även den svartvita filmen dyr. Det dröjde inte länge innan priset hade blivit 10 gånger högre än innan. Sedan sjönk silverpriset igen, men inte priset på film.

Så kom då digitalkameran...

Plötsligt är det oerhört billigt att fotografera. Plötsligt finns det inte längre någon anledning att "spara på film". I stället för att överväga och komponera varje enskild bild innan man knäpper, kan man "rassla till" med kameran och ta 10, 50 eller ännu fler bilder av varje motiv. Min senaste tar 40 bilder på en sekund, om jag vill. Chansen att få en riktigt bra bild ökar onekligen.

Men sedan blir det svårt. Att ha 50 gånger fler bilder än man behöver ställer till problem. Nu återkommer nämligen resonemanget om att överskottet "finns kvar på negativen, om man skulle ångra sig", dock med skillnaden att det inte längre handlar om att välja ut en bild av fyra, utan en bild av 50. Och någonstans skall ju överskottet lagras.

Jag har två datorer – den ena med flera stora hårddiskar – och dessutom två bjässiga externa hårddiskar. Över dessa har jag strött ut många tusen bildfiler. Många finns i flera upplagor. Många är i och för sig inte kopior av varandra, men bilderna är så lika att jag knappt ser skillnaden.

Än mindre kan jag avgöra vilka som skall kastas bort, raderas, försvinnas till oigenkännlighet.

Bland dessa tusentals bilder finns säkert några hundra som är så bra att jag vill spara dem. Men eftersom de bra bilderna befinner sig i ett osannolikt berg av skruttbilder, ser jag dem aldrig. Och det är synd.

Åter då till facebook – och förstår Picasas webbalbum. Om jag ger mig den på att gå igenom alla bilder, och skapa webbalbum av det som jag inte skäms för att visa, får jag kanske automatiskt till ett slags sortering. Sedan skulle jag kunna lägga hela överskottet på en eller ett par hårddiskar och låta dem sova i något bankfack till exempel – tills tekniken har utvecklats så långt att ingen längre vet hur en hårddisk skall hanteras.

Men vid det laget har jag själv säkert blivit till blomgödning eller så på någon kyrkogård, så det blir inte mitt bekymmer.

Varför nöjer de sig inte med ett "Ja"?

Bortse från professionella intervjuoffer, sådana som Carl Bildt. De har lärt sig hantera intervjuare.

Bortse också från dem som verkar tycka att det svåraste och värsta man kan råka ut för är att behöva svara på en fråga, eller att ens öppna munnen. Vi som är gamla nog minns väl Stenmarks något kortfattade svar. Frågan kunde innehålla en hel räcka ord i många meningar, men svaret blev oftast bara ett "Jo".

Men där emellan...

Intervjuaren: "Leonard Lagvrängare anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet. Håller du med honom?"
Intervjuoffret: "Jag anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet, så jag håller med honom, ja."

Eller: "Jag anser absolut att han har rätt i att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet, så jag håller med honom, ja."

Eller möjligen: "Om jag anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet? Jag anser att Leonard Lagvrängare har rätt där. Man måste ta till 'datt', så jag håller med honom. Absolut, ja."

Jag har en känsla av att ju längre in i detta "mellan" intervjuoffret befinner sig, desto svårare har han att kort och gott svara "Ja". Annars kunde det bli:

Intervjuaren: "Leonard Lagvrängare anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet. Håller du med honom?"
Intervjuoffret: "Ja."

Varför är det så - om det nu är det? Måste intervjuoffret brodera ut svaret för att hinna tänka igenom vad han bör/förväntas svara? Eller vill han i mesta möjliga mån dra ut på och pressa fram det gottaste ur den "berömmelsetid" han har fått sig tilldelad för att uttala sig i radio/TV?

Ny sorts dager

Jag minns – fortfarande med viss fasa – en januarimånad i Stockholm i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet, då Stockholm hade 3 (tre!) soltimmar under hela månaden. Dessutom var det så slaskigt att det inte fanns någon snö som kunde lysa upp. Människorna gick omkring med förtvivlan, eller möjligen mord i blicken. Det var mörkt, regnigt, trist, smutsigt och man mådde dåligt.

Men nu är det ännu värre. Det regnar mer eller mindre oavbrutet och det är sanslöst mörkt nästan hela dygnet. Under senaste fullmånen hade vi i och för sig ett par nätter med kyla och frost samt molnfri himmel, och det kändes syndigt att sova under dessa ljusa nätter, men för övrigt känns det som om det har varit mörkt oavbrutet sedan någon gång i början av november.

Ibland tänker jag att det här kanske är det första riktigt märkbara resultatet av klimatförändringen, för oss som bor relativt långt norrut i världen. Där vi bor orkar solen nätt och jämnt upp över trädtopparna någon timme mitt på dagen, men nyttan av detta förutsätter ju att det inte finns en massa moln i vägen, vilket det numera nästan alltid gör.

Vi har ju haft samma vintermörker – eller frånvaro av sol – i alla år, men tidigare har det oftast funnits litet snö som kunnat lysa upp. Den snön gjorde stor skillnad.

Nu är det bara svart; så mörkt att jag behöver ficklampa för att hitta fram till bilen som står sex meter från ingången. Ljuset från ficklampan äts upp av mörkret, så att jag befinner mig i en liten, liten fläck av ljus just där jag sätter fötterna.

Nu känns det som om det skulle behövas något slags konstgjort solljus inne, att vistas i några timmar per dag. Finns sådant, tro, annat än som cancerframkallande solarievariant? Ett rum av ljus att vila i tills året vänder och solen kommer tillbaka.

Jag vet inte om känsligheten för avsaknad av ljus beror på att människor faktiskt är dagdjur. Eller om det bara har med åldern att göra. Handlar det om ett absolut ljusbehov kan det ju, när klimatförändringen går så långt att snö blir sällsynt i hela landet, bli riktigt illa för alla dem som bor ännu längre norrut, där solen inte går upp alls under de mörkaste vintermånaderna.

Mammutträd

Nu har jag lärt mig att mammutträd kan överleva rätt sträng kyla – som exempelvis -32 grader i Danmark och -37 i Polen. Frågan är då om det inom överskådlig tid och med den nuvarande klimatförändringen kommer att bli så kallt i Arboga, dit jag tänker exportera en av mina båda fröplantor.

Den andra tänker jag plantera här hemma (utanför Gyttorp), men så att den kan få skydd åtminstone de första åren. Planteringsråden för fröna säger att träden kan odlas i stora behållare. Jag undrar hur stora de då skall vara – en swimmingpol var, kanske?

Viktigast för överlevnaden i kyla tycks vara att det finns rejäl marktäckning kring trädet – som tjockt snötäcke eller ordentligt med löv, torv eller liknande. Det får väl bli löv då, med den nuvarande snötillgången.

Trädet på bilden är "Grizzly Giant" i Yosemite National Park och drygt 60 meter högt. Rena barnungen, alltså, jämfört med de riktiga bjässarna, som är mer än 80 meter höga. Värstingen, General Sherman, är drygt 84 meter hög och har en volym som närmar sig 1500 kubikmeter. Lyckligtvis lönar det sig inte att avverka dem – förr gjorde man tändstickor av det spröda virket!!!

iPod Touch 32GB

När man har blivit så vuxen som jag, får man bestämma julklappen själv, och dessutom när det är dags att öppna paketet. I år blev det en iPod – och fusköppning i förväg av paketet. Nu – efter en dryg vecka – har jag förstått varför yngsta grabben gillar sin iPod så mycket. Den har bokstavligen gått varm sedan han fick den för två år sedan.

Det här är ju buskul! Massor av högst användbara program, och att de flesta är gratis eller mycket billiga gör inte saken sämre.

Jag, som gillar att få tänka i lugn och ro, uppskattar speciellt program av typen "Perfect Balance". OK, grafiken är modernare, men det påminner litet om känslan från en del gamla DOS-spel.

För övrigt har jag fixat den här bloggen, och inlägget, direkt från iPoden. Skönt att somna sedan med Eagles i öronen...