Familjen Vargspindlar, Lycosidae, innehåller ungefär 55 arter i Sverige. Det här är en av dem. Vargspindlarna är aktiva jägare. De spinner inte nät, utan överfaller bytet och dödar det genom ett bett som sprutar in ett snabbt förlamande gift. Bytet löses upp med matsmältningsvätska, varpå spindeln bokstavligen kan dricka sitt byte.
Den som tycker illa om dessa spindlar, kan ju tänka på att de faktiskt äter fästingar!
Som de flesta andra spindlar har vargspindeln åtta ögon. Dessa är så kallade enkla ögon, vilket innebär att varje öga är en enhet och har en lins, ungefär som hos oss. Det här skiljer dem från insekterna, som har sammansatta så kallade fasettögon. Den här vargspindeln har nederst en lätt böjd rad med fyra mindre ögon. Ovanför dessa sitter två par betydligt större ögon i var sin rad. Vargspindlarna sägs ofta vara de spindlar som har bäst syn.
Hos vissa vargspindelarter lockar hanen till sig honan genom att trumma med bakkroppen mot underlaget. Man har kunnat visa att honorna hos vissa arter föredrar hanar som kan trumma länge. Men trummandet får inte gå till överdrift – då blir det inget av med parningen.
Efter parningen ger sig hanen av. Honan spinner en kokong kring äggen och kokongen fästs vid spinnvårtorna på bakkroppens undersida. När äggen kläcks klättrar ungarna upp på moderns rygg, där de sedan stannar några dagar.
Just den här honan hade vänligheten att ta sig fram över ett glasfat, vilket gjorde det möjligt att få ganska tydliga bilder av den snabba spindeln.
Krabbspindlarna, familjen Thomisidae, har ett trettiotal arter i Sverige fördelade på sju släkten. Spindlarna har åtta ögon, som sitter i två aningen böjda rader. Bakkroppen är ofta bredast baktill och de två främre benparen är längre och kraftigare än de två bakre. Längst ut på benen sitter två klor. De främre benparen hålls ofta utsträckta åt sidorna, som hos krabbor. Dessutom förflyttar sig spindlarna ofta i sidled likt krabbor.
Blomkrabbspindeln gör inget fångstnät, men den kan spinna långa trådar som de använder för att rädda sig undan faror och för att flytta till nya jaktmarker. I det senare fallet låter spindeln vinden fånga upp tråden, och när denna har fastnat på den nya platsen flyttar spindeln.
Om spindeln blir störd kan den helt enkelt släppa underlaget och låta sig falla, med tråden som livlina. Man har till och med observerat krabbspindlar som har tagit med sig bytet i denna flykt.
Överblivna och begagnade trådar äter den upp – de innehåller värdefullt protein.
Grön vårtbitare, Tettigonia viridissima, är en av ett tiotal vårtbitararter i Sverige. Vårtbitare skiljs enklast från gräshoppor på att de har mycket långa antenner, vanligen längre än hela kroppen. Att sedan skilja gräshoppor och vårtbitare från syrsor är för de flesta av oss ännu enklare. Det finns bara två arter av syrsa i Sverige, nämligen hussyrsan och mullvadssyrsan. Hussyrsan lever inomhus och på avfallshögar och soptippar. Den är helt enkelt inte anpassad för att klara kylan i Sverige.
Mullvadssyrsan finns i Skåne, Blekinge och på Öland, men även i dessa områdan är utbredningen osäker. Den klassas som starkt hotad. Den lever i jordytan där den gräver sig fram med de stora och breda, skovelliknande frambenen.
Chansen att vi skall träffa på syrsor utomhus är alltså tämligen liten, och de "spelande syrsor" vi hör under sommarnätterna är troligen grön vårtbitare. Det var inte Linné som hittade på namnet vårtbitare – ordet finns i svenskan sedan 1619 – men i samband med den gotländska resan 1741 skrev han: "Då bönderna hava vårtor på händerna, bruka de taga en sådan gräshoppa och sätta på vårtan åt hennes mun, då gräshoppan biter sönder vårtan och däruti spyr en svart, tärande vätska, som gör att vårtan förgår." Eftersom vårtbitare är ganska bitska av sig, kan det ligga ett korn av sanning i detta. Åtminstone i den första delen, den om att vårtbitare bits.
Den gröna vårtbitaren spelar framför allt under parningstiden, som infaller under sensommaren och hösten. Den kan till och med överleva smärre frostknäppar och vårtbitarens sång kan pågå ända in i oktober, eller i sydligaste Sverige ännu längre.
Sången, som vårtbitaren åstadkommer genom att gnida vingbaserna mot varandra, lockar till sig honorna. Sången kan variera en hel del mellan individerna och med temperaturen. Låg temperatur kan få vårtbitaren att apela långsammare än annars.
Den gröna vårtbitaren håller gärna till i litet högre växtlighet som buskar och uppe i träd. Hanarna börjar spela på eftermiddagen och sedan hör man det intensivt surrande ljudet genom hela natten.
Hos många insekter är det hanen som söker upp honan, men här är det alltså tvärtom. Honan hör den spelande hanen och söker upp honom. Vårtbitarens öron sitter inte på huvudet utan strax nedanför knäet på frambenen. Där finns ett område med mycket tunn hud. Innanför denna finns de membran, motsvarande vår trumhinna, och sinnesceller som krävs för hörseln.
Alla fullbildade vårtbitare dör inför vintern. På våren kläcks sedan äggen och nymferna (larver hos insekter med ofullständig förvandling) ser ut som miniatyrer av de vuxna djuren. Nymferna äter till en början främst växtdelar, men övergår senare till en mer blandad kost. I början av augusti, efter flera hudömsningar, framträder slutligen den fullbildade vårtbitaren ur den sista nymfhuden.
Jag vet inte om vårtbitarhanen på bilderna är ett sent nymfstadium eller en vuxen individ med ovanlig korta vingar. De lär knappast duga att flyga med, men att vingarna är korta hindrar inte hanen från att spela.
"Mej stämmer här!"
En fyraårig flicka jag en gång kände brukade säga så. Vad det än gällde, som en fyraåring kunde tänkas vilja bestämma själv – vilka kläder hon skulle ha på sig, vad hon skulle äta, när hon skulle sova – kom detta "Mej stämmer här!".
Nu är det jag som "stämmer". Det är mitt växthus, min man och mina ögon, och det är jag som bestämmer vad jag anser vara vackert. Och Kjell hör dit.
"Life always finds a way." Det är en av mina filmiska favoritrepliker och den kommer från Jurassic Park. Livets förmåga att trotsa omöjligheterna och leva vidare är vacker.
Den lilla kaktusbladskivan blev liggande i ett hörn av grusplanen runt växthuset, genom tre vintrar. Ingen städade bort den, därför att tillräckligt tjocka handskar aldrig fanns tillstädes samtidigt med städtanken – och tro mig: den här kaktusen har ovanligt elaka taggar.
Inte förrän nu i våras. Då upptäckte jag att bladet satt fast med en liten rottråd i marken. Jag pillade loss bladet och lade det på en kruka med jord inne i växthuset.
Där började det hända saker. Efter en tid visade sig en liten knopp i kanten av bladskivan. Knoppen växte vidare och blev ett nytt blad. Nu har det kommit ytterligare en knopp.
Och det här är vackert. En liten bit av en växt, som är anpassad för ett helt annat klimat än omväxlande blöta och mycket kalla vintrar, lyckas överleva och ta nya tag. "Life always finds a way."
Passionsblomman, eller Kristi korsblomman, är kanske inte vacker, men väldigt speciell. Sedan gammalt symboliserar den olika delar av passionsberättelsen, och det kan vara roligt att känna till hur:
- Blommans pistill har ett tredelat märke. Det sägs avbilda de tre spikarna som Jesus korsfästes med: en i varje hand och en genom båda fötterna.
- De fem ståndarna symboliserar Jesu fem sår: i fötterna, i händerna och i sidan.
- Fruktämnet avbildar kalken som användes vid den sista måltiden.
- Bikronan, den fransiga kransen, symboliserar Jesu törnekrona.
- Blomman har tio kronblad, som sägs motsvara de tio trogna apostlarna – Petrus förnekade ju Jesus och Judas förrådde honom.
- Blommans färger avbildar färgerna i Jesu kläder.
Just den här passionsblomman har levt inomhus under vintern. Den har omväxlande vissnat bort nästan helt och vuxit vildsint. När det blev dags att flytta ut den i växthuset klippte jag ned den nästan till jordytan, så att bara ett par gröna blad blev kvar. Det räckte för att den skulle repa sig. Nu är den lika full av knopp och blommor som förra året.
Liljor är vackra i de flestas ögon, men skönheten är mycket kortlivad. Och visst kunde liljorna stå utanför växthuset, i någon rabatt, men det finns en del fördelar med att krukodla dem här inne.
För det första är växthuset inte till för att odla mat i första hand – det är själen som skall växa här. Då har liljorna en funktion att fylla: De bjuder på nästan exotisk skönhet och doft. Jag skall dock erkänna att just doften kan bli litet väl massiv ibland.
För det andra är rådjur väldigt förtjusta i liljor. Till skillnad från flox, malva, mariaklockor och fingerborgshatt, som de gärna massakrerar, hinner liljorna inte bilda nya blommor när de första blivit uppätna.
I växthuset kan jag dessutom ägna mig åt giftfri bekämpning av liljebaggar, genom att plocka bort skalbaggarna och lägga dem i en burk såpvatten. De dör ganska snabbt och det ger mig inte dåligt samvete, eftersom jag inte tror på att skalbaggar har tillräckligt utvecklade hjärnfunktioner för att "lida".
Liljebaggarnas larver är inte ens roliga att titta på. De klär sig i sin egen brunsvarta avföring och kryper omkring som äckliga bajshögar, medan de med stor frenesi bokstavligen kaläter liljorna.
De fullbildade liljebaggarna kryper på hösten ned i jorden för att övervintra där. Så snart vårsolen börjar värma kommer de fram för att para sig. Ett totalt jordbyte i liljekrukorna på hösten, inklusive tvätt av själva knölarna, bidrar till att minska angreppet året därpå. Det här jordbytet är svårt att åstadkomma på friland, men med krukodlade liljor går det bra. Dessutom kan man då ge liljorna en bra vinterförvaring – en blöt vinter kan annars få dem att ruttna bort.
Katterna älskar hunden Sissi. Hon är precis lagom hög att buffa på. Framför allt den svartvita katten, Hubbe, anser att absolut allt som hör till familjen måste doftmarkeras med buffningar, vid varje tänkbart tillfälle. Hubbe är alldeles suveränt dum, vilket han i viss mån kompenserar med sin storlek.
Den grå katten, Oskar, är inte lika bufflig. Hans sätt att "markera tillhörighet" är att komma in utifrån, genomvåt av regnet, och krypa ned i husses säng och trycka sig emot honom. Eftersom Oskar är nästan lika stor som Hubbe, märks det när han trycker sig emot en – särskilt när han är våt och kall.
Men han är alltid intresserad av vad kusin Hubbe sysslar med. Oskar är en tämligen klok katt, och antagligen funderar han över hur någon som är så korkad som Hubbe verkligen kan vara av samma sort som han själv.
Sissi – den där som ser ut som ett konstigt lamm – älskar inte katterna, men hon tolererar dem.
Situationen här är typisk. Sissi har gett upp. Katterna följer efter henne med sina kärleksförklaringar. Vart hon än går, följer de med. Hon tittar på husse i hopp om att befrias från katter, men husse hjälper henne inte. Han fotograferar.
När jag var litet visste jag precis var trollen bodde i Enskedeskogan, i berget nästan längst ned mot korsningen mellan Herrgårdsvägen och Bägerstavägen. Vi gick förbi det här berget på väg till och från parken och stallet. Det var farligt, så vi var alltid väldigt tysta just när vi passerade trollens berg. I alla fall på kvällarna eller om det bara hade börjat bli skumt ute. Var jag riktigt rädd kunde jag krypa ned i någon av de ihåliga ekarna på andra sidan vägen och gömma mig där.
Några år senare handlade det om mindre troll, som inte var farliga. De bodde under en stor flat sten som låg litet på snedden i skogen bakom vårt sommarställe. Den här vägen gick jag ofta när det var så mörkt att jag nästan måste känna mig fram med fötterna, för att inte komma bort från stigen som gick alldeles förbi stenen.
Ibland såg jag det svaga ljus som sipprade ut under stenen, som om de små trollen inte hade stängt ytterdörren ordentligt. Vi kallade trollen lyktgubbar, men vi såg dem aldrig utanför hålan där de bodde.
Nu har jag blivit stor och jag tror inte på troll längre. Inte i våra vanliga och snälla svenska skogar. Dessutom har jag lärt mig vad lyktgubbarnas ljus var: Honungsskivlingar skapar rötved och denna kan lysa med ett svagt fosforsken.
Det är litet synd – det var roligare förr, när ljuset sipprade ut genom lyktgubbarnas dörrspringa under stenen.
Men kanske är det dags att tänka om? Ty vem annan än trollmor kan det vara som gömmer det här odjuret, som Kjell råkade på under en skogspromenad i dag?
Jag tror inte att det är farligt. Det bara låg där, utan att röra sig det allra minsta.
Kanske var Rara odjuret lika förvånat som Kjell. Kanske tänkte det att om jag bara håller mig alldeles stilla, syns jag nog inte. Sedan, när den fula människan har gått sin väg, kan jag ringla hem till trollmor igen. Och kanske skall jag göra som trollmor säger, och hålla mig inne i berget så länge solen är uppe. Nätterna är inte lika farliga; då är det ingen som ser mig.
För ett halvår sedan, så när som på några dagar, köpte jag den här filmjölksförpackningen. Den hamnade i kylskåpet och där fick den stå. Ingen fick öppna den, och med tiden var det ingen som ville det heller.
Det här var nämligen min experimentfilmjölk. Jag ville veta vad som händer med filmjölk som råkar bli stående "litet för länge". Bäst före-datum är den 19 januari. De flesta skulle då kasta filmjöljken den 20 januari, utan att först öppna förpackningen och lukta på filen.
Ty sådana är vi, svenskarna i allmänhet. Vi kastar massor av mat alldeles i onödan. Det kostar skattade pengar – vem skulle anse det normalt att ta kanske en tusenlapp av månadslönen och kasta den direkt i soporna? Det kostar dessutom resurser som vi inte har råd att slösa bort, om vi vill överlämna en vettig miljö åt våra avkomlingar. Det spelar ju ingen roll om maten äts eller kastas, eftersom koldioxidavtrycket vid tillverkningen och transporten blir detsamma.
I dag, nästan ett halvår efter utgångsdatum, öppnade jag förpackningen. Både Kjell och jag luktade och smakade. Både lukt och smak var helt OK. Jag tror inte att någon filmjölksätare skulle känna någon egentlig skillnad mellan nyköpt och halvårsgammal fil!
En mjölkprodukt som luktar och smakar OK, är det faktiskt också. Så frågan är varför vi i allmänhet litar mer på en datumstämpel än på det egna lukt- och smaksinnet?
Jag har stängt förpackningen igen och ställt den tillbaka i kylskåpet. Det skall bli intressant arr se vad själva öppnandet kommer att göra för "förfallet".
Fingerborgsblomman, Digitalis purpurea, producerar många stora blommor på en lång stängel. Blommorna börjar normalt slå ut nedifrån, och när det blir de översta blommornas tur har de nedersta redan vissnat och fallit av.
De normala, hängande blommorna är rörlika med vid mynning och 4-5 centimeter långa, med fläckig insida och och korta, trubbiga kronflikar. De båda första bilderna visar ganska tydligt i vilken ordning blommorna slår ut och vilken form de skall ha.
Men det händer att den översta blomman på stängeln slår ut först och har ett helt annorlunda utseende. Den missbildade blomman är brett vidöppen som en uppåtvänd blåklocka, och den har många kronbladsflikar.
Det här fenomenet kallas peloria och är en mutation. En förändring sker i en gen som reglerar blomknopparnas oregelbundna (bilateralsymmetriska) tillväxt, och blomman som utvecklas blir regelbunden (radiärsymmetrisk). För att peloria skall utvecklas måste genen finnas i dubbel uppsättning (genen är recessiv).
Namnet Peloria kommer från Linné, som observerade fenomenet på gulsporre, Linaria vulgaris, men trodde att det exemplar han studerade var en hybrid mellan gulsporren och någon annan växt. Linné hade tidigare ansett att arter var något stabilt som inte kunde förändras. Men om fröet från "hybriden" kunde ge plantor med likadana blommor, måste man dra en för Linnés tid otänkbar och "vidunderlig slutsats, nämligen att det kan inträffa att nya arter uppstå inom växtvärlden".
Linné var i sitt tänkande långt före sin tid, men i dag vet vi att en ny art kan uppstå om en hybrid fördubblar sin arvsmassa. Den dubbla arvsmassan gör att hybriden och dess avkommor inte kan korsa sig med någon av ursprungsarterna. Hybriden med dess avkomma blir genetiskt isolerad och därmed har en ny art uppstått.
Både gulsporren och fingerborgsblomman hör till familjen lejongapsväxter (Scrophulariaceae), och även andra arter inom familjen uppvisar den här mutationen.
