I våra ögon är det här är en stor insekt. Men på den tiden då djur på allvar började kolonisera land, under karbon för 299-359 miljoner år sedan, levde de riktigt stora trollsländorna med vingspann på upp till 70 centimeter. Den sentida släktingen fyrfläckad trollslända, Libellula quadrimaculata, är dock rätt imponerande den också med sina 70 till 85 millimeter i vingbredd.
Trots att trollsländan är så stor är den mycket lätt – inte ens de största trollsländorna väger mer än något gram. Kroppen innehåller stora luftsäckar som tar mycket plats. Sannolikt har de som funktion att öka sländans tillgång till syrgas. Trollsländos andas som andra insekter via trakéer, andningsrör, som löper genom kroppen. I bilden ovan ser man tydligt luftsäckarna under den genomskinliga huden. De vita trådarna i öppningen på nymfhuden till höger är andningsrör
Den här trollsländan är på väg att lämna de vattenlevande åren i dammen bakom sig. Mamma trollslända lade äggen där för mellan ett och tre år sedan. Tiden sedan dess har trollsländenymfen tillbringat nere i vattnet, där den har ätit i stort sett allt som den har kunnat bemästra: vattenlevande insekter, små guppisar, grodyngel och inte minst sina syskon.
Till hjälp i bytesjakten har nymfen en formidabel fångstmask, en ombildad och förlängd underkäke som när nymfen inte jagar ligger hopfälld under huvudet. När nymfen kommer inom "grepphåll" från bytet slungar den blixtsnabbt fram fångstmasken och nyper fast maten.
Trollsländors livscykel omfattar det som kallas en ofullständig metamorfos. Ur ägget kläcks en nymf (larv), som växer och ömsar hud flera gånger, men nymfen blir aldrig en puppa. I stället utvecklas den färdiga sländan, imagon, direkt ur det sista nymfstadiet.
Nymfen har klättrat upp på ett strå och klamrat sig fast. Där spricker den sista nymfhuden upp i ryggen och den färdigbildade trollsländan kryper fram. Kvar på strået blir den tomma nymfhuden. På denna ser man tydligt var de hopvikta vingarna har legat och var fångstmasken fanns.
Nu klamrar sig den färdiga sländan fast medan den pumpar upp och sträcker ut vingarna, fyller luftsäckarna i kroppen och torkar till sin slutliga färg. På den här sländan är bakvingarna inte riktigt sträckta än, och luddet på ryggen är fortfarande litet fuktigt. Vingarna är än så länge glasklart genomskinliga. De kommer att ha fördunklats en aning när sländan är färdig med sitt uppvaknande.
Det återstår högst några månader av livet och under den tiden skall trollsländan para sig för att säkerställa nästa generation. Honorna lägger äggen fritt i vattnet där det finns tät vegetation.
Många insekter äter inte alls efter att de har blivit färdigbildade, men det gäller inte för trollsländor. De är skickliga flygare och jägare och kan både fånga byten och äta dem i luften.
Eftersom bakvingarna rörs före framvingarna behöver de inte arbeta i turbulensen bakom dessa. Trollsländan kan stå helt stilla i luften, genom att låta vingparen arbeta i fas mot varandra.
De stora fasettögonen, som vart och ett kan innehålla 30000 fasetter (småögon), ger så god syn att den upptäcker bytesinsekter på långt håll. Den fångar bytet genom att sträcka fram de taggiga benen så att de bildar något som kan liknas vid en håv.
Den här arten är lätt att känna igen. Alla fyra vingarna har i framkanten två svarta fläckar, den ena nära vingspetsen och den andra ungefär mitt på framkanten. Dessutom har sländan ett större svart fält vid basen av bakvingarna. Det är en mycket vanlig slända, som man framför allt hittar vid stillastående vatten. Ett speciellt beteende hos den här arten är att djuren då och då bildar stora grupper som tillsammans ger sig ut på långa "vandringar".
Det svenska namnet trollslända kommer troligen från folktron att trollsländan hjälpte trollen att spinna. Om man tittade på en sådan spinnande slända, kunde den med sin långa "stjärt" sy ihop ens ögon. Man trodde också att trollsländor kunde sticka ut ögonen på sovande människor och sy ihop ögonlocken. Från detta kommer det gammalsvenska namnet blindsticka.
Skams besman är ett annat gammalt svenskt namn på trollsländor. När en trollslända flög över en människas huvud, vägde den enligt folktron den människans själ. Eftersom det var Skam, Den onde eller Hin, som skickat ut sitt besman var detta ett farligt omen om olycka.
Många språk har trollsländenamn som är mer eller mindre olycksbådande: danskans Fandens ridehest (Fans ridhäst), norskans öyenstikker (ögonstickor), tyskans Teufelsnadel (djävulsnål) och engelskans dragonfly (drakfluga) är typiska exempel. I själva verket är trollsländorna troligen nyttodjur för oss, eftersom de fångar och äter upp massor av insekter som vi helst slipper.
Bilden av fasettögonen tog Johan Andersson, medan jag försiktigt höll sländan.
Jag känner inget behov av att ta hunden med mig in i himlen, men om färden efter döden går någonstans alls, skulle jag gärna vilja ha sällskap av den här lilla varelsen. Sir James Edward Smith (1759-1828), den engelske botanist som grundade Linnean Society of London, beskrev min älsklingsblomma som "one of the most picturesque of our native plants".
Andra kallar den ogräs. Man kan definiera ogräs som "sådant som växer där man inte har planterat det, men däremot har planterat något annat". Och då får jag ju hålla med. Humleblomster, Geum rivale, växer litet överallt i trädgården: i gräsmattan, i rabatterna och kring dammen.
Men att betrakta allt som man inte själv har sått eller planterat som ogräs är litet småsint, tycker jag. Bättre då med en trädgård som fungerar i samklang med den vilda växtligheten, ty då har mina kära humleblomster en funktion att fylla.
Traditionellt vackra "tamväxter", som rosor och orkidéer, har sin skönhet i de stora och nästan vräkigt skyltande blommorna. Humleblomstret är litet och de nedböjda blommorna är små och nästan gömda under de rödbruna och litet håriga foderbladen. Men böjer man sig och tittar in på de först gulvita och sedan blekrosa kronbladen med sina mörkare ådror – då upptäcker man något som kan få betydelse för hela livet: Man kan bli kär i en blomma!
Smörboll, Trollius europaeus, är fridlyst i Örebro län och på många andra platser i södra och mellersta Sverige. Den växer ofta på fuktig mark och trivs bäst på kalkrika jordar, men trots detta saknas den helt på Gotland.
Liksom smörblomma och kabbeleka hör smörboll till ranunkelväxterna och den har samma gula färg som dessa. De främsta skillnaderna är storleken (den kan bli sju decimeter hög) och de typiskt bollformade blommorna.
Namnet är rättvisande; färgen är som hemkärnat smör gjort på sommargrädde från kor som betar ute. Men det här är en ört med många namn, bland annat daldocka, bullerblomster och laxblomster. Det sista är ett typiskt norrländskt namn. Smörbollen växer främst i norra delarna av landet och namnet laxblomster kommer av att den blommar samtidigt som laxen återvänder (Utkast till svenska växternas naturhistoria I, C. F. Nyman, 1867).
Hos oss, som har hög kalkhalt i jorden, är den vanlig såväl i fuktig skogsmark som längs den torra vägkanten.
Det här är en harkranksherre som bor i växthuset. Att det är just en hane ser man på den tvärt avslutade bakkroppen. Hos honan är bakkroppen utdragen till en spets, som hon använder för att kunna lägga sina ägg i annars svåråtkomliga skrymslen.
Däremot vet jag inte säkert vilken art just det här är – det finns cirka 350 arter att välja mellan bara i Sverige. Catalogue of the Crane Flies of the World förtecknar 17625 arter (22 maj 2012) över hela världen och sannolikheten är stor för att många arter inte är beskrivna än, eller inte ens upptäckta. Av utseendet att döma skulle det här dock kunna vara en Nephrotoma crocata crocata.
Harkrankarna räknas som myggor, men till skillnad från de insekter vi vanligen kallar mygg har de en V-formad fåra på thorax (mellankroppen) mellan vingfästena. Fåran syns relativt tydligt på bilden. De har dessutom ett karakteristiskt ribbnät i vingarna.
På bilden syns även den ena svängkolven. Harkrankar hör till tvåvingarna; det ena (bakre) vingparet är ombildat till svängkolvar eller halterer. Dessa består av en liten "knopp" som sitter längst ut på ett skaft. När insekten flyger rör sig dessa knoppar mycket snabbt och skapar ett vibrerande gyroskop. Det bidrar till att stabilisera insektens kropp under flygningen.
Harkrankar finns i många format, från 2 till 100 mm i längd. Harkrankar i vårt tempererade klimat blir dock högst 60 mm långa.
Harkrankar är ofarliga; de varken bits eller suger blod. I själva verket lever de fullbildade djuren bara en kort tid och de äter knappast alls under sitt "vuxna" liv.
Däremot söker de sig gärna mot ljuset och ett öppet fönster under sommarkvällarna kan vara helt oemotståndligt för en fåkunnig harkrank. Då uppstår lätt den där situationen som är det enda jag har emot harkrankar: De tappar ben på min kudde! Men å andra sidan förstår jag ju nyttan med det här självstympande beteendet. Det är ju bättre att förlora ett eller ett par ben än hela sig!
Just den här herrn uppvisar mimikry. Arten är inte giftig, men den svartgula tvärrandningen signalerar giftighet som hos getingar och bin. Den biologiska fördelen är att djuren ratas av rovlevande djur som gärna äter upp släktingar som inte har denna giftsignal.
Mimikry är mycket vanligt, framför allt bland insekter. Hos insekter och andra djur med snabb generationsväxling kan den här typen av adaptiv evolutionär färgteckning ganska fort leda till att nya arter utvecklas. Djuren som inte har denna färgteckning överlever inte i samma utsträckning som de djur som har den, och kan alltså inte ge lika stor avkomma. Djuren som har färgteckningen i sina gener får en större avkomma som i sin tur för egenskapen vidare.
Foto: Kjell Andersson
Förrförra året hämtade vi ett litet, litet språngel av kabbeleka, Caltha palustris, från en mosse uppe på Bofors' skjutfält en bit härifrån. Jag planterade den mellan stenarna alldeles i dammkanten, eftersom kabbelekan tycker om att ha det vått om fötterna. Artnamnet palustris kommer från latinets palus (kärr) och används för många växtarter som trivs i kärr.
Förra våren var den lilla kabbelekan fortfarande ganska ynklig, med bara några enstaka blommor. Men nu har den upptäckt möjligheterna på den nya växtplatsen och blommor riktigt generöst.
Kabbelekan hör till ranunkelväxterna, samma familj som smörblommorna, och liksom de är den svagt giftig. Den är känd för att kunna ge eksem. Däremot finns det inget som bekräftar dess rykte om att kunna framkalla vårtor. Trots denna giftighet lade man förr in knopparna i salt och ättika, och åt dem som kapris. C.F. Nyman skriver dock i Utkast till svenska växternas naturhistoria I (1867) att de är "något skarpa".
När mörkret faller ger sig spindeln ut på jakt. Hon drar trådar tvärs över dörröppningen på verandan och upp i eldkaprifolen alldeles utanför. Men det här är inte fångsttrådar; de är till för förflyttning. Spindeln använder dem för att ta sig från dagens sovplatser inne på verandan till fångstområdena i kaprifolen. Väl där springer hon runt på bladen tills hon hittar något bytesdjur, till exempel en lagom stor larv.
Larverna som under dagen äter av kaprifolens blad skulle vara illa utsatta om de stannade på bladen under natten. Den långsamma larven skulle inte ha en chans mot den snabba spindeln. Så den stannar inte; i stället använder den ett försvarssystem.
När natten kommer spinner larven en liten tråd och i den hänger larven, några centimeter under bladet. Om något då rör vid bladet där tråden är fäst, förlänger larven blixtsnabbt tråden – den kan bli flera decimeter lång. Och där, långt under den jagande spindeln, befinner sig larven i relativ säkerhet. När allt är lugnt igen, det vill säga när rörelsen på bladet har upphört, klättrar larven upp och blir hängande strax under bladet.
Jag skulle ha behövt någon som kunde hålla i belysningen åt mig, för att slippa använda blixten, men husets herrar sov djupt. Här blev larven och livlinan lysande ljusa. I verkligheten syns de knappt alls, men bilden blev ju litet smårolig ändå.
Min nos känner dig,
sork, där nere i jorden,
jag fångar dig snart!
Vattensorken eller mullsorken, Arvicola terrestris, bygger komplicerade gångsystem i jorden och livnär sig av rötter och andra växtdelar.
Den är ett skadedjur, som kan gå mycket hårt åt odlade växter. I nyodlingar kan uppemot hälften av alla plantor skadas av sorkar. Sorken äter även insekter och små blötdjur.
I områden där sorkens naturliga predatorer – räv, vessla, ugglor och rovfåglar – minskar i antal kan sorkpopulationerna växa explosionsartat.
Vattensorken kan bilda stora kolonier där många individer har ett sammansatt socialt beteende. I andra grupper har varje enskild individ ett eget revir som markeras med avföring. Gångsystemet innehåller oftast ett större förrådsrum och en eller flera grottor där sorken sover.
Sorkjakt hör till hundens absoluta favoritsysselsättningar. Hon kan sitta länge vid gångmynningen och tåligt vänta på att sorken skall komma inom bithåll, ungefär som när en isbjörn väntar vid sälens andningshål. Plötsligt försvinner halva hundhuvudet ned i marken och ofta nog får hon napp. Klökmagad som jag är vill jag sedan helst inte se vad hon gör med sorken – då tittar jag hellre bort.
Foto: Johan Andersson
