Kärleksdikt till ensamvarg

En ensamvarg är en ensam varg,
en ensamvarg söker en kvinna.
I ensamhet är han ensam het,
och vargen vet det som vargar vet,
att ensam kan ingen brinna.

En ensamvarg blir en farlig varg.
I ensamhet lär han sig yla
av vrede mot nattens kyla,
då sinnens längtan gör vargen arg.
Ty vargen vet det som vargar vet:
Vargar tål inte ensamhet;
vargar vill också leka.
Där kär lek är, är där kärlek är
och vargen vill älska och smeka.

En jägare vandrar i vargens berg.
I jägarens spår finns ett ändlöst rum,
en sinnesfärg som gör ensamhet stum.
Och vargen vet det som vargar vet:
Det kan inte finnas en ensamhet
där vargar leker och händer minns,
där sinnen lever får bergen färg.

En jägare vandrar i vargens berg.
I jägarens spår ser vargen ljus,
och jägarens doft är en sinnessång,
en ordlös sång som gör natten lång.
Han följer i spåren till jägarens hus
och längtar dit in till sinnesfärg.

En jägare fångar en varg en kväll
och vargen vill inte försvinna.
Han är fri att gå men han stannar ändå.
Han ger jägaren värme med vargafäll,
ty jägarn är vargens kvinna.

Hon nynnar för vargen som kvinnor gör,
en ordlös sång medan natten blir lång,
om vargars lekar där kärlek finns,
om sinnenas ljus där händer minns.
Och kylan håller sig utanför.

Hur jag blev fossiliserad

Jag har alltid samlat på stenar. Vackra stenar, konstiga stenar, stenar med skojiga linjer i, stenar som får vacker färg när man blöter dem och stenar som jag har fått av barnen – de har smittats av mig. Jag har däremot aldrig lärt mig uppskatta "konstnärligt förvandlade" stenar, som när stenar gjorts om till smycken eller målats för att se ut som bergslagstroll. Eller, ännu värre, en platt sten med en påmålad kyrka och texten "Minne från Leksand".

År 1979 hade stensamlingen hunnit bli ganska försvarlig. Men den sommaren gjorde jag en resa, som gick från Stockholm via Lappland till Nordnorge och sedan ned genom hela Norge, längs svenska väst- och sydkusten för att så småningom gå till Öland. Av en ren tillfällighet hamnade jag vid havet nära Byrums raukfält, som jag då aldrig hade hört talas om.

I havet finns naturligtvis en mängd stenar, som gjorda för att samlas på. Jag tog upp en sådan sten och där den låg i handen föll den isär i tre delar. Den mellersta delen bildade en kil in mellan de båda yttre och slutade i en spets. Innan stenen delades hade spetsen varit helt skyddad inne i stenen.

Och precis just där och då blev jag fossiliserad. Längst ut på spetsen satt ett litet skal som en gång för länge sedan hade varit den ena skalhalvan på en armfoting. Armfotingar (Brachiopoda) finns än i dag och de livnär sig genom att filtrera föda ur havsvattnet. De påminner litet om musslor, men har en lång fot med vars hjälp de kan hålla sig fast på sten eller i sanden.

Men just den här armfotingen var inte nutida. Ölands kalkstensberggrund bildades under den paleozoiska eran, i den period som kallas ordovicium. Den började för 488 miljoner år sedan och slutade 44 miljoner år senare.

Där stod jag med resterna efter ett nästan en halv miljard år gammalt djur i handen. Ett djur som hade levat just här innan de allra första landlevande djuren ens hade utvecklats. Det hade levat här, men ändå inte här eftersom det som långt, långt senare skulle bli Sverige då befann sig någonstans vid ekvatorn.

Tanken var så otroligt fascinerande. Om jag inte hade varit där just då, och inte hade tagit upp stenen, hade ingen någonsin fått veta att just den här armfotingen hade levat där. Då hade havsvågorna slagit sönder stenen och krossat det lilla skalet. Nästan halva mitt hittillsvarande liv har gått sedan dess, men känslan av något förunderligt finns fortfarande kvar.

Det här fick följder. Alla resor till Gotland sedan dess har ökat på samlingen av fossil här hemma. Och när jag 1991 flyttade mellan två hus i Tyresö, och hade yngsta brorsan och hans kompis till hjälp med att bära lådorna med sten, muttrade de: "Somliga tjejer samlar på frimärken."

Bowling

Sedan drygt tolv år spelar Johan bowling en gång i veckan, med uppehåll under motsvarande jullovet och sommarlovet. Två serier per gång, varken mer eller mindre.

Under alla dessa år har jag suttit där på åskådarplats. Under skolåren behövde han skjuts hem efteråt eftersom skolbussen inte gick så dags. Under åren efter skolan – ja, det finns fortfarande ingen bussförbindelse på kvällen. Och Johan har inte körkort.

Visst har det känts jobbigt ibland med dessa eviga bowlingresor, inte minst därför att ljudnivån i en bowlinghall brukar vara bedövande. Men jag har gärna varit chaufför ändå, därför att bowlingen är så viktig för Johan. Det är bara här han träffar tämligen jämnåriga. Även om umgänget i andras ögon nog skulle uppfattas som ganska begränsat, är det ett umgänge – och faktiskt hans enda bortsett från oss gamlingar här hemma och arbetskamraterna på bokhandeln i Lindesberg där Johan jobbar sedan fyra år tillbaka. Johan har Aspergers syndrom, och allt i livet är inte lika lätt eller självklart för honom som för många andra.

Johan spelar bowling i HIF Fritidsklubben Lindesberg, en idrottsförening och fritidsklubb för handikappade barn, ungdomar och vuxna. Alla medlemmar har ett eller annat – ibland flera – funktionshinder.

En av dem är Johans namne, CP-skadad och rullstolsburen, som har flera SM-guld bakom sig. 2009 skrev tidningen så här om hans bedrift: I Gotlandsränna klass A lyckades Johan Eriksson, HIF Fritidsklubben, med den fantastiska bedriften att slå 27 raka strikar, varav två 300-serier i rad. Johans resultat på 1651 poäng (275 i snitt) över de sex serierna innehöll inte mindre än 61 strikar och 9 spärrar vilket gav Johan ännu ett SM-guld. Nästa SM-guld tog han för övrigt 2010.

Johan Eriksson ligger alltså på topp. Men HIF Fritidsklubben är inte till bara för de riktigt duktiga. I andra änden av skalan finns till exempel tjejen som jag för några år sedan såg slå klot efter klot ned i rännan. Men plötsligt gick klotet fram och två käglor föll. Tjejen vände sig om och utropade glädjestrålande: "Jaaa!!! Där satt den!" Och hon möttes av applåder och många high-fives.

I hur många idrottsföreningar accepteras så stora skillnader, på samma speltider? Det här gör mig riktigt glad och det är det här som gör det värt att stå ut med skjutsandet och bullret.

Och det är precis så här det skall vara. Man måste inte besegra alla andra, inte vara ett proffsämne, inte vara världsbäst. Det viktiga är att göra så gott man kan, uppleva glädje medan man gör det och känna sig accepterad som man är. Då fyller idrottsrörelsen den funktion den borde fylla.

Pierre de Coubertin sade: "Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl." Medlemmarna i den här föreningen lever upp till detta. De kämpar så väl som de kan och når så långt som de kan. Även när de inte segrar.

Jag minns inte exakt vad det kostar att vara medlem, men jag tror att årsavgiften fortfarande ligger under 100 kronor...

Svampdjur ...

... är de inte, men väl djur som åtminstone tillfälligt lever i eller på svamp: en snigel, en mångfoting, en fästing, en mygglarv och en pytteliten fluga.

Snigeln åt i ensamt majestät på en ockragul grynskivling. Jag lyckades faktiskt inte hitta ett enda "sällskapsdjur" på den vackert gula svampen.

Det som gett ockragul grynskivling, Cystoderma amianthinum, dess svenska namn är nog främst färgen på köttet.

Hattens ovansida är tämligen "vanligt" gul, men skär man itu svampen får man fram en helt annan färg. Svampen är värdelös som matsvamp, men den är ju vacker att titta på.

De resterande fyra djuren har egentligen tre saker gemensamt (bortsett från att de båda sistnämnda är insekter): de är leddjur, de höll till mellan skivorna under samma honungsskivlingshatt och jag såg dem inte förrän jag redan hade fotograferat dem och tittade på bilderna. Turligt nog hade jag tagit med mig just den här svamphatten hem, så jag fick chansen att fotografera mygglarven och mångfotingen en gång till.

Fästingen (vid pilen) och den lilla flugan (längst ned i högra hörnet) hade dock hoppat av på vägen. Men en uppfattning om storleken på dem kan man få genom att jämföra med mångfotingen. Den är ungefär 7 mm lång.

Mångfotingar Mångfotingen hade godheten att krypa ett varv över hattens ovansida, vilket gav mig chansen att identifiera den utan att skada den. Det är en dvärgplattfoting, Brachydesmus superus, en art som är vanlig i södra Sverige och förekommer upp till norra Svealand och längs hela norrlandskusten. Enligt den för övrigt helt fantastiska Nationalnyckeln blir plattfotingen rosa om den läggs i sprit, men hallå!!! Jag ser ingen som helst anledning att döda det arma krypet bara för att fastställa arten. Dvärgplattfotingen rör sig snabbt, vilket kanske förklaras av att den har nästan 60 ben att springa med.

Trilobit som jag hittade vid
Engelska kyrkogården på Fårö

Mångfotingar är leddjur. De hör alltså till samma stam, Arthropoda, som insekter, spindlar, kräftdjur och de utdöda trilobiterna, men de bildar en egen understam: mångfotingar eller Myriapoda. Oftast kallar vi de här djuren tusenfotingar, vilket är en överdrift även för de mångfotingar som har flest ben. Närmast kommer en amerikansk mångfoting, Illacme plenipes, som har 750 ben.

Men tycker man att "tusenfoting" är en överdrift, kan man alltid trösta sig med att det vetenskapliga namnet Myriapoda bokstavligen betyder "myriadfoting", det vill säga "tiotusenfoting". Nåja, "myriad" betyder "oräknelig mängd" också, och det kan man ju hålla med om.

Fästingar Fästingen som syns vid pilen i bilden av svamphattens undersida är troligen en nymf. Trots sitt lilla format är den stor nog att suga blod. Den lilla nymfen förmår antagligen inte borra sig in i seg människohud.

Alla fästingar går efter att ägget har kläckts igenom två olika faser (larv och nymf) innan de blir fullbildade, och dessa måste suga blod för att utvecklas vidare. De fullbildade honorna, som suger blod från stora däggdjur, måste ha detta blod inför äggläggningen.

Problemet om man blir biten av en riktigt liten fästing är att de är nästan omöjliga att få grepp om. Man måste vänta tills de har så att säga fyllt sig, och vem vill gå omkring med en blodsugande fästing i flera dagar? Eftersom vi vet att risken att smittas med borrelios blir större ju längre fästingen får sitta kvar, finns det goda skäl att avlägsna fästingen så snart som möjligt.

Fästingar är leddjur och hör till spindeldjuren, Arachnida, där de bildar en egen klass som heter Ixodida. Denna i sin tur delas i två familjer, hårda fästingar (Ixodidae) och mjuka fästingar (Argasidae).

Vem behöver fästingar? Ingen, såvitt jag vet, utom fästingarna själva. Man hör ofta den frågan om diverse obehagliga småkryp, som myggor till exempel. Men om nu ingen utom fästingarna själva behöver fästingar, så är ju det i sig inget skäl till att de skulle försvinna. Tvärtom – om ingen utnyttjar fästingar främjas ju fästingarnas överlevnad. För övrigt kan man ställa frågan på sin spets: "Vem behöver människan?" Och inte vill vi väl att människan skall försvinna?

Svampmyggan Svamp som är maskäten är praktiskt taget aldrig maskäten. I stället är den angripen av svampmyggelarver. En mask är så att säga mask hela livet, men larverna i svampen skall så småningom bli till fullbildade svampmyggor. De är alltså insekter.

Svampmyggorna bildar insektsfamiljen Mycetophilidae, med omkring 2 000 arter världen över, varav nästan 600 i Sverige. En del svampmyggor är rovlevande med insekter och andra smådjur som bytesdjur. En del är grottlevande och har lysförmåga, och de kan med ljuset som hjälp locka till sig bytet.

Älg

Skytten vid bytet

Älgen ser så liten ut där den ligger, men i själva verket är det en riktigt stor tjur. Åttataggare är inte vanliga här i trakten; de få tjurar som skjuts brukar vara betydligt mindre.

Benämningen åttataggare behöver inte betyda att hornen har just åtta taggar sammanlagt. Det förekommer att hornen har olika antal taggar. Man dubblar då antalet taggar i det horn som har flest taggar. Om det ena hornet har fyra taggar och det andra två eller tre taggar, sägs älgen vara "udda åttataggare". Just den här tjuren är dock en "jämn åttataggare".

Älgstammen har ökat kraftigt sedan mitten av förra seklet och i dag har Sverige en av de tätaste älgpopulationerna i världen. Man räknar med att det efter den årliga jakten finns drygt 200 000 djur i landet. Det stora antalet älgar leder till ökade skador på skogen, där älgen betar på unga tallar. I en del områden har betesskadorna nått en helt oacceptabel nivå. Skadorna blir förstås särskilt påtagliga där det inte finns något annat för älgen att äta, som där slutavverkning har följts av nyplantering med bara tall.

Ett annat allvarligt problem med den stora svenska älgstammen är att antalet viltolyckor ökar. Fler älgar i skogen innebär att älgar trängs ut från skogen mot vägarna och bebyggelsen.

Tro på den här skylten!

Nationella Viltolycksrådet (NVR) har intressant information om viltolyckorna i Sverige. Just i dag visas att 27 971 viltolyckor har rapporterats till polisen under år 2011 fram till 12 oktober och i 4 386 av dessa har det gällt en olycka med älg. Hittills i år, fram till den 15 september, har (preliminära uppgifter) 2 personer dödats och 30 fått svåra skador i olyckor mellan motorfordon och älg.

Kartan till vänster, från NVR:s rapportering, visar de sju platser i vår närhet där viltolyckor har rapporterats till polisen under de två senaste veckorna och där eftersöksjägare har använts. I de tre olyckorna söder om Nora var älg inblandad, medan olyckorna kring Lindesberg gällde rådjur.

Älgolyckor är svåra att förebygga. Viltstängsel gör viss nytta, men vem har väl någonsin sett ett sådant annat än längs de stora vägarna? En mycket stor andel av landets vägnät är smala småvägar, ofta med skog nästan fram till vägrenen. Där finns inga viltstängsel och en älg i skogskanten är genom de höga, smala benen väl kamouflerad och svår att upptäcka, framför allt i skymningen och gryningen då två av tre olyckor inträffar. Även om man håller hastighetsbegränsningen till 70 är man praktiskt taget chanslös när älgen plötsligt springer ut på vägen framför bilen.

Om man råkar ut för en olycka med älg (samt björn, varg, järv, lodjur, hjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår eller örn) har man skyldighet att märka ut platsen och larma polisen via 114 14 eller vid akut fara via nödnumret 112. Många bilförare känner inte till att det är straffbart och belagt med böter att inte anmäla en sådan sammanstötning. Särskilda märkremsor att ha i bilen kan hämtas på alla Bilprovningens anläggningar, eller beställas från Nationella Viltolycksrådet. De är gratis.

Älgtjuren som nu hänger på logen kommer att delas mellan alla skyttarna i jaktlaget plus markägarna som inte jagar själva men bidrar genom att upplåta sin mark för jakt. Älgkött är mycket gott, särskilt som tjälknöl eller rökt, och ett extraplus får köttet därför att det är klimatsmart. Älgen har ju vuxit upp här i skogen, utan att kräva minsta lilla köpefoder eller transport – utom sista resan från skogen och hem i grannens traktorskopa.

En vacker parasit

Ur en granstubbe som var bevuxen med ett ovanligt vackert bestånd av bägarlav kröp en drygt 1,5 cm lång insekt fram. Den var livlig, så det var inte helt lätt att följa den med kameran.

Det här är en "äkta" parasitstekel, eller brokparasitstekel. Det latinska namnet är (med viss reservation) Ichneumon suspiciosus, men den saknar svenskt artnamn.

Den fullbildade parasitstekeln livnär sig på nektar och honungsdagg (det sockerhaltiga sekret som utsöndras av bland annat bladlöss, sköldlöss och mjöllöss). Med parasitstekelns larver är det en helt annan sak.

Parasitstekeln lägger sitt ägg i främst fjärilslarver, men det kan duga även med andra larver och med spindlar. När ägget väl befinner sig i larven, är denna dödsdömd. Ägget kläcks och stekellarven börjar äta värdlarven inifrån.

Först ger den sig på mindre viktiga vävnader, som fettet. Därefter är det dags för de vitala organen, vilket leder till värdlarvens död. Då är det dags för parasitstekellarven att krypa ut och förpuppa sig, men det förekommer också att den förpuppar sig inne i den tomma värdlarvshuden.

Vissa parasitsteklar används för biologisk bekämpning av skadedjur, bland annat mot mjöllöss i växthus. Även inom skogsnäringen gör parasitsteklar nytta, eftersom de parasiterar på flera insektsarter som skadar träden.

Sovdags för lingon

Nu har vi haft den allra första frostnatten. Det är flera veckor senare än normalt. Den första frosten brukar komma kring mitten av september, men jag klagar inte.

Den här lingonplantan tycks dock helt ha missuppfattat detta med årstider. Lingonen brukar blomma i maj-juni och andra lingon i skogen står så här års med övermogna bär, men den här plantan har gjort nya blommor. Under blommorna skymtar en liten spindel.

Lingon (Vaccinium vitis-idaea) har, trots vad som brukar påstås, en låg halt av C-vitamin, bara 4 mg per 100 g färska bär jämfört med 210 mg i svarta vinbär. Däremot har de ett högt innehåll av benzoesyra, ett naturligt konserveringsmedel som ger dem lång hållbarhet. Trots ett halvsekel med lingonsyltskokning har jag hittills aldrig sett mögel i en lingonsyltsburk.

Namnet vitis-idaea betyder ungefär "vin från Ida", det vill säga berget Ida i Frygien (nu i Turkiet) där bergsnymfen och vinkvinnan Oinone levde. Det svenska namnet lingon är troligen bildat på lingbär (som hänger ihop med ljung), på samma sätt som många andra bärnamn har fått tillägget -on, till exempel mjölon av mjölbär, odon av odbär, hallon av växtplatsen hall (brant klippa eller häll), plommon, fikon, päron, nypon. Bären av lingon, Baccæ vitis idææ, såldes förr på apoteken som febernedsättande medel.