Jag känner inget behov av att ta hunden med mig in i himlen, men om färden efter döden går någonstans alls, skulle jag gärna vilja ha sällskap av den här lilla varelsen. Sir James Edward Smith (1759-1828), den engelske botanist som grundade Linnean Society of London, beskrev min älsklingsblomma som "one of the most picturesque of our native plants".
Andra kallar den ogräs. Man kan definiera ogräs som "sådant som växer där man inte har planterat det, men däremot har planterat något annat". Och då får jag ju hålla med. Humleblomster, Geum rivale, växer litet överallt i trädgården: i gräsmattan, i rabatterna och kring dammen.
Men att betrakta allt som man inte själv har sått eller planterat som ogräs är litet småsint, tycker jag. Bättre då med en trädgård som fungerar i samklang med den vilda växtligheten, ty då har mina kära humleblomster en funktion att fylla.
Traditionellt vackra "tamväxter", som rosor och orkidéer, har sin skönhet i de stora och nästan vräkigt skyltande blommorna. Humleblomstret är litet och de nedböjda blommorna är små och nästan gömda under de rödbruna och litet håriga foderbladen. Men böjer man sig och tittar in på de först gulvita och sedan blekrosa kronbladen med sina mörkare ådror – då upptäcker man något som kan få betydelse för hela livet: Man kan bli kär i en blomma!
Smörboll, Trollius europaeus, är fridlyst i Örebro län och på många andra platser i södra och mellersta Sverige. Den växer ofta på fuktig mark och trivs bäst på kalkrika jordar, men trots detta saknas den helt på Gotland.
Liksom smörblomma och kabbeleka hör smörboll till ranunkelväxterna och den har samma gula färg som dessa. De främsta skillnaderna är storleken (den kan bli sju decimeter hög) och de typiskt bollformade blommorna.
Namnet är rättvisande; färgen är som hemkärnat smör gjort på sommargrädde från kor som betar ute. Men det här är en ört med många namn, bland annat daldocka, bullerblomster och laxblomster. Det sista är ett typiskt norrländskt namn. Smörbollen växer främst i norra delarna av landet och namnet laxblomster kommer av att den blommar samtidigt som laxen återvänder (Utkast till svenska växternas naturhistoria I, C. F. Nyman, 1867).
Hos oss, som har hög kalkhalt i jorden, är den vanlig såväl i fuktig skogsmark som längs den torra vägkanten.
Det här är en harkranksherre som bor i växthuset. Att det är just en hane ser man på den tvärt avslutade bakkroppen. Hos honan är bakkroppen utdragen till en spets, som hon använder för att kunna lägga sina ägg i annars svåråtkomliga skrymslen.
Däremot vet jag inte säkert vilken art just det här är – det finns cirka 350 arter att välja mellan bara i Sverige. Catalogue of the Crane Flies of the World förtecknar 17625 arter (22 maj 2012) över hela världen och sannolikheten är stor för att många arter inte är beskrivna än, eller inte ens upptäckta. Av utseendet att döma skulle det här dock kunna vara en Nephrotoma crocata crocata.
Harkrankarna räknas som myggor, men till skillnad från de insekter vi vanligen kallar mygg har de en V-formad fåra på thorax (mellankroppen) mellan vingfästena. Fåran syns relativt tydligt på bilden. De har dessutom ett karakteristiskt ribbnät i vingarna.
På bilden syns även den ena svängkolven. Harkrankar hör till tvåvingarna; det ena (bakre) vingparet är ombildat till svängkolvar eller halterer. Dessa består av en liten "knopp" som sitter längst ut på ett skaft. När insekten flyger rör sig dessa knoppar mycket snabbt och skapar ett vibrerande gyroskop. Det bidrar till att stabilisera insektens kropp under flygningen.
Harkrankar finns i många format, från 2 till 100 mm i längd. Harkrankar i vårt tempererade klimat blir dock högst 60 mm långa.
Harkrankar är ofarliga; de varken bits eller suger blod. I själva verket lever de fullbildade djuren bara en kort tid och de äter knappast alls under sitt "vuxna" liv.
Däremot söker de sig gärna mot ljuset och ett öppet fönster under sommarkvällarna kan vara helt oemotståndligt för en fåkunnig harkrank. Då uppstår lätt den där situationen som är det enda jag har emot harkrankar: De tappar ben på min kudde! Men å andra sidan förstår jag ju nyttan med det här självstympande beteendet. Det är ju bättre att förlora ett eller ett par ben än hela sig!
Just den här herrn uppvisar mimikry. Arten är inte giftig, men den svartgula tvärrandningen signalerar giftighet som hos getingar och bin. Den biologiska fördelen är att djuren ratas av rovlevande djur som gärna äter upp släktingar som inte har denna giftsignal.
Mimikry är mycket vanligt, framför allt bland insekter. Hos insekter och andra djur med snabb generationsväxling kan den här typen av adaptiv evolutionär färgteckning ganska fort leda till att nya arter utvecklas. Djuren som inte har denna färgteckning överlever inte i samma utsträckning som de djur som har den, och kan alltså inte ge lika stor avkomma. Djuren som har färgteckningen i sina gener får en större avkomma som i sin tur för egenskapen vidare.
Foto: Kjell Andersson
Förrförra året hämtade vi ett litet, litet språngel av kabbeleka, Caltha palustris, från en mosse uppe på Bofors' skjutfält en bit härifrån. Jag planterade den mellan stenarna alldeles i dammkanten, eftersom kabbelekan tycker om att ha det vått om fötterna. Artnamnet palustris kommer från latinets palus (kärr) och används för många växtarter som trivs i kärr.
Förra våren var den lilla kabbelekan fortfarande ganska ynklig, med bara några enstaka blommor. Men nu har den upptäckt möjligheterna på den nya växtplatsen och blommor riktigt generöst.
Kabbelekan hör till ranunkelväxterna, samma familj som smörblommorna, och liksom de är den svagt giftig. Den är känd för att kunna ge eksem. Däremot finns det inget som bekräftar dess rykte om att kunna framkalla vårtor. Trots denna giftighet lade man förr in knopparna i salt och ättika, och åt dem som kapris. C.F. Nyman skriver dock i Utkast till svenska växternas naturhistoria I (1867) att de är "något skarpa".
När mörkret faller ger sig spindeln ut på jakt. Hon drar trådar tvärs över dörröppningen på verandan och upp i eldkaprifolen alldeles utanför. Men det här är inte fångsttrådar; de är till för förflyttning. Spindeln använder dem för att ta sig från dagens sovplatser inne på verandan till fångstområdena i kaprifolen. Väl där springer hon runt på bladen tills hon hittar något bytesdjur, till exempel en lagom stor larv.
Larverna som under dagen äter av kaprifolens blad skulle vara illa utsatta om de stannade på bladen under natten. Den långsamma larven skulle inte ha en chans mot den snabba spindeln. Så den stannar inte; i stället använder den ett försvarssystem.
När natten kommer spinner larven en liten tråd och i den hänger larven, några centimeter under bladet. Om något då rör vid bladet där tråden är fäst, förlänger larven blixtsnabbt tråden – den kan bli flera decimeter lång. Och där, långt under den jagande spindeln, befinner sig larven i relativ säkerhet. När allt är lugnt igen, det vill säga när rörelsen på bladet har upphört, klättrar larven upp och blir hängande strax under bladet.
Jag skulle ha behövt någon som kunde hålla i belysningen åt mig, för att slippa använda blixten, men husets herrar sov djupt. Här blev larven och livlinan lysande ljusa. I verkligheten syns de knappt alls, men bilden blev ju litet smårolig ändå.
Min nos känner dig,
sork, där nere i jorden,
jag fångar dig snart!
Vattensorken eller mullsorken, Arvicola terrestris, bygger komplicerade gångsystem i jorden och livnär sig av rötter och andra växtdelar.
Den är ett skadedjur, som kan gå mycket hårt åt odlade växter. I nyodlingar kan uppemot hälften av alla plantor skadas av sorkar. Sorken äter även insekter och små blötdjur.
I områden där sorkens naturliga predatorer – räv, vessla, ugglor och rovfåglar – minskar i antal kan sorkpopulationerna växa explosionsartat.
Vattensorken kan bilda stora kolonier där många individer har ett sammansatt socialt beteende. I andra grupper har varje enskild individ ett eget revir som markeras med avföring. Gångsystemet innehåller oftast ett större förrådsrum och en eller flera grottor där sorken sover.
Sorkjakt hör till hundens absoluta favoritsysselsättningar. Hon kan sitta länge vid gångmynningen och tåligt vänta på att sorken skall komma inom bithåll, ungefär som när en isbjörn väntar vid sälens andningshål. Plötsligt försvinner halva hundhuvudet ned i marken och ofta nog får hon napp. Klökmagad som jag är vill jag sedan helst inte se vad hon gör med sorken – då tittar jag hellre bort.
Foto: Johan Andersson
Biltema i Vivalla. Vackert väder och pingstafton är som gjord för att botanisera bland alla de nyttigheter som Biltema har att erbjuda. Vi var där därför att dotra behövde en trimmer till sin 15 kvadratmeter stora gräsmatta.
Som vid alla andra stormarknader landet runt finns här en "kundvagnsparkering". Oftast står vagnarna i flera rader, intill varandra, och kunderna hämtar och ställer ordentligt tillbaka sina vagnar för att återfå den i vagnslåset inpetade fem- eller tiokronan.
Svenskar är vana vid köer och anpassar sig snällt till dem – vi insuper denna förmåga med modersmjölken. Vivalla är i och för sig ett område med mycket hög andel invandrare. I "anpassningens" namn lär sig säkert även de mycket snabbt den svenskaste av alla egendomliga svenska färdigheter: Konsten att stå i kö.
Och vad gör man då, när det bara finns en rad med kundvagnar; när de övriga fållorna gapar tomma? Låter man den återlämnade vagnen bli den första i en ny rad? Nej, man gör som alla andra redan har gjort: Man ställer sin vagn längst bak i raden.
Då kan det bli så här.
