Också en överlevare

Den här bjässen står i grannens trädgård. Den är ungefär 15 centimeter tvärsöver och nu står den här öppen, med en skål som är fylld av sporer, färdiga att blåsas ut av vinden så att de får bilda nya röksvampar.

Den största röksvamp som hittats i Sverige, och dessutom den största svampen över huvud taget i landet, var en jätteröksvamp, Langermannia gigantea. Den var 70 cm i diameter och 50 cm hög, och den vägde drygt 10 kg. Den hittades på Djurgården i Stockholm 1997. Juridiskt sett växte den dock på spansk mark, eftersom den påträffades inne i spanska ambassadens trädgård. Numera finns den på Naturhistoriska riksmuseet.

Vårens första undring

Vad är detta? Kjell hittade den i går när han letade efter blåsippor åt mig. Den stod med öppningen uppåt i marken.

Tratten är ungefär åtta centimeter hög och 4x6 centimeter över öppningen. Materialet är papperstunt och virat utan synliga skarvar i spiral runt tratten. Det hela är mycket sprött, bara litet starkare än ett getingbo.

Utifrån ser tratten ut att vara virad av bredbladigt torrt gräs. Men på insidan finns åsar som går i trattens längdriktning, tvärs över spiralen, som om det vore en avgjutning av lamellerna på en kantarell.

Jag tänker bli överlevare

För snart tre veckor sedan fick jag veta att jag har bröstcancer. Om fyra dagar blir jag opererad. Vad som sedan händer vet jag inte än – det beror på resultatet av operationen.

Numera överlever de allra flesta som får bröstcancer, och jag tänker bli en av dem. Jag skall överleva inte bara fem eller tio år – de tidsgränser som används i överlevnadsstatistiken – utan minst fram till dess att asteoriden Apophis kommer tillbaka 2036. Jag vill ju veta hur det går, om den slår ned på Jorden eller inte.

En banberäkning hävdar, att om asteoriden slår ned, kommer den att göra det i Stilla havet mellan Kalifornien och Hawaii. En 210-330 meter stor bumling som dundrar ned i havet borde rimligen åstadkomma en rätt omfattande tsunami. Jag tror att vi kan vara förvissade om att rymdforskningen kommer att göra vad som behövs för att förhindra detta.

Denna forskning är ju redan i sig ett skäl att bli överlevare. Jag vill veta hur de skall bära sig åt. Säkerligen kommer de att ta till någon annan metod än den som används i filmen Harmageddon!

Spinken vill inte vara med på bild

Vad en spink är? Det är en liten fågel när man inte riktigt vet vilken art det är. Sådant lär man sig genom att lyssna på P1:s Språket.

I det här fallet är det dock inte en riktig spink, utan en blåmes som flyr undan kameran.

Småfåglarna tycker om matbollarna. Trots att det finns gott om mat på den snöfria marken, fortsätter de att kalasa på den uthängda maten.

Här var det hackspett, talgoxe och blåmes som försåg sig, men de ville inte sitta still länge nog för att fastna på bild. Talgoxen hinner knappt äta mellan de vaksamma blickarna mot kameran innanför fönstret.

Det är nästan obegripligt att den lilla energi fågeln får i sig genom de få frön den hinner äta vid varje besök, kan kompensera den energi som går åt under själva flygturen till och från matplatsen.

Foto: Johan Andersson

Jordsken och planeter

Så här såg det ut på kvällen 26 februari. Jupiter står uppe till vänster och Venus nere till höger. Mitt i bilden ser man tydligt jordskenet på månen.

Bilden är litet oskarp eftersom jag fotograferade på fri hand. Jag tänkte ta om bilden med stativ kvällen efter, då månen hade passerat Jupiter, men då var himlen mulen. Ett par dagar senare hade månen hunnit för långt från planeterna – den var redan på god väg mot Mars.

Jag hoppas på klar himmel nätterna 25-26 mars, då månen åter kommer att befinna sig i de båda planeternas sällskap. Men vid det laget har Jupiter passerat Venus. Just nu står planeterna mycket nära varandra och är klart synliga i väst-sydväst från strax efter solnedgången tills de går ned strax efter nio i väst-nordväst.

När månen kommer tillbaka till planeternas område kommer Merkurius att vara synlig rakt i väster strax ovanför horisonten alldeles efter solnedgången, men den är svårare att observera.

Så här står planeterna just nu, den 12 mars. Venus fortfarande till höger, men högre än Jupiter. Jupiter behöver nästan 12 jordår för ett varv runt solen, medan Venus tar sig runt på knappt 225 jorddygn.

Med litet molnfri tur kommer vi den 6-7 juni i år (22.09 - 04.49, i höjd med Stockholm tiden 04:36:43 - 04:54:19) att kunna se en venuspassage, då Venus passerar framför solskivan och kan observeras som en liten mörk prick över solen – här behövs samma försiktighetsåtgärder som vid solförmörkelser och titta aldrig mot solen med kikare eller teleskop! Efter 6 juni dröjer det 105 år till nästa venuspassage, så passa på!

Som kuriosa kan jag nämna att John Philip Sousa komponerade Transit of Venus March till venuspassagen 6 december 1882.

Vårtecken

Isen ligger fortfarande på sjön och än är den tillräckligt stark för vinterfiske. Men i strandkanten märks det att det håller på att hända saker. Isen mullrar och knakar; den spricker upp i flak som likt tektoniska plattor skjuts upp över varandra. Oväsendet är betydande – det är kanske tur for fiskarna att de redan från början hör dåligt. Annars skulle de nog bli hörselskadade.

Berghällen under isen är alldeles slät, bortsett från en del långa repor. En tanke tillbaka till istiden gör att man förstår varför. Ett istäcke som inte var någon decimeter tjockt utan upp emot kilometern bör ha slitit ganska rejält på berghällen.

Det har blåst ganska hårt några dagar. Det tillsammans med värmen har tagit bort snön, och fortsätter vädret på det här sättet har vi haft vår kortaste vinter någonsin, från början av januari till slutet av februari.

Men blåsten har vräkt omkull en del träd också. Den här granen har upplevt sin sista vinter. Av årsringarna att döma växte den ganska kraftigt de första decennierna, men sedan blev tillväxten jämförelsevis mager. Kanske berodde det på någon skada och den i sin tur kan ha varit anledningen till att granen inte kunde stå emot vinden.

Jag har tittat efter dem varje dag senaste veckan och nu är de plötsligt här – den lilla gruppen av snödroppar under eken.

Nu spanar jag efter blåsipporna. Om jag har litet tur kommer de till min födelsedag om knappt två veckor. Det har bara hänt två gånger tidigare – när jag fyllde 25 och när jag fyllde 60.

Vargar och lodjur

Varg åt vänster, lo åt höger

En älgjaktsdag i slutet av januari hittade Kjell spår av både lo och varg, bara dryga hundra meter från huset. Vargen och lon hade gått i samma spår, men åt varsitt håll.

Några dagar tidigare stod jag ute på verandan mitt i natten och beundrade snöfallet. Det var ganska ymnigt. Jag hörde något djur alldeles bortom dammen och trodde att det var rådjur, så jag stampade hårt i verandagolvet. Rådjuren brukar inte bli särskilt imponerade av det, men det är alltid kul att reta dem litet. Men den här gången var det inte rådjur, utan stora, tunga tassar som sprang bort från dammen. Klövar och tassar låter helt olika mot snön. Jag tänkte först på räv, men så tunga rävar finns bara inte. Lo eller varg, alltså, men så nära? Tjugo meter från huset? Visserligen hör jag dem yla på nätterna, men ändå. Det snöade så mycket under natten att alla spår var otydbara på morgonen.

Sedan hittade Kjell spåren alldeles bortom den smala skogsremsan på sydsidan, och det bekräftade ju i alla fall att det jag hade hört var möjligt.

I dag hittade vi nya spår, bara ett femtiotal meter från huset. Vargen har gått över åkern och fortsatt via stenbron över bäcken.

Det handlar om en ensam varg och den sätter stora spår med rejäla stegavstånd. Snötäcket är fortfarande – trots att vi är en god bit in i februari – bara några centimeter djupt.

Höger: Jämförelsen med hundens spår är nästan litet skrämmande – i alla fall så pass att hunden får stanna inne på nätterna, eller åtminstone ha sällskap när hon skall ut.

Visserligen är hon snabb, men inte tillräckligt för att tampas med vargen. Dessutom tror jag inte att hon förstår att vargen är betydligt farligare än rådjur och grävlingar.

Det blir svårare med katterna. Om de inte får vara ute på nätterna, klagar de så att ingen kan sova.

Vargens steglängd är imponerande. Vargspåret löper diagonalt från bildens vänstra nedre hörn.

Nu är det ju aktuellt med skyddsjakt på varg igen, men jag tror inte att det blir någon sådan i vårt område. Jag hoppas att vargen får leva kvar här!