Spinken vill inte vara med på bild

Vad en spink är? Det är en liten fågel när man inte riktigt vet vilken art det är. Sådant lär man sig genom att lyssna på P1:s Språket.

I det här fallet är det dock inte en riktig spink, utan en blåmes som flyr undan kameran.

Småfåglarna tycker om matbollarna. Trots att det finns gott om mat på den snöfria marken, fortsätter de att kalasa på den uthängda maten.

Här var det hackspett, talgoxe och blåmes som försåg sig, men de ville inte sitta still länge nog för att fastna på bild. Talgoxen hinner knappt äta mellan de vaksamma blickarna mot kameran innanför fönstret.

Det är nästan obegripligt att den lilla energi fågeln får i sig genom de få frön den hinner äta vid varje besök, kan kompensera den energi som går åt under själva flygturen till och från matplatsen.

Foto: Johan Andersson

Jordsken och planeter

Så här såg det ut på kvällen 26 februari. Jupiter står uppe till vänster och Venus nere till höger. Mitt i bilden ser man tydligt jordskenet på månen.

Bilden är litet oskarp eftersom jag fotograferade på fri hand. Jag tänkte ta om bilden med stativ kvällen efter, då månen hade passerat Jupiter, men då var himlen mulen. Ett par dagar senare hade månen hunnit för långt från planeterna – den var redan på god väg mot Mars.

Jag hoppas på klar himmel nätterna 25-26 mars, då månen åter kommer att befinna sig i de båda planeternas sällskap. Men vid det laget har Jupiter passerat Venus. Just nu står planeterna mycket nära varandra och är klart synliga i väst-sydväst från strax efter solnedgången tills de går ned strax efter nio i väst-nordväst.

När månen kommer tillbaka till planeternas område kommer Merkurius att vara synlig rakt i väster strax ovanför horisonten alldeles efter solnedgången, men den är svårare att observera.

Så här står planeterna just nu, den 12 mars. Venus fortfarande till höger, men högre än Jupiter. Jupiter behöver nästan 12 jordår för ett varv runt solen, medan Venus tar sig runt på knappt 225 jorddygn.

Med litet molnfri tur kommer vi den 6-7 juni i år (22.09 - 04.49, i höjd med Stockholm tiden 04:36:43 - 04:54:19) att kunna se en venuspassage, då Venus passerar framför solskivan och kan observeras som en liten mörk prick över solen – här behövs samma försiktighetsåtgärder som vid solförmörkelser och titta aldrig mot solen med kikare eller teleskop! Efter 6 juni dröjer det 105 år till nästa venuspassage, så passa på!

Som kuriosa kan jag nämna att John Philip Sousa komponerade Transit of Venus March till venuspassagen 6 december 1882.

Vårtecken

Isen ligger fortfarande på sjön och än är den tillräckligt stark för vinterfiske. Men i strandkanten märks det att det håller på att hända saker. Isen mullrar och knakar; den spricker upp i flak som likt tektoniska plattor skjuts upp över varandra. Oväsendet är betydande – det är kanske tur for fiskarna att de redan från början hör dåligt. Annars skulle de nog bli hörselskadade.

Berghällen under isen är alldeles slät, bortsett från en del långa repor. En tanke tillbaka till istiden gör att man förstår varför. Ett istäcke som inte var någon decimeter tjockt utan upp emot kilometern bör ha slitit ganska rejält på berghällen.

Det har blåst ganska hårt några dagar. Det tillsammans med värmen har tagit bort snön, och fortsätter vädret på det här sättet har vi haft vår kortaste vinter någonsin, från början av januari till slutet av februari.

Men blåsten har vräkt omkull en del träd också. Den här granen har upplevt sin sista vinter. Av årsringarna att döma växte den ganska kraftigt de första decennierna, men sedan blev tillväxten jämförelsevis mager. Kanske berodde det på någon skada och den i sin tur kan ha varit anledningen till att granen inte kunde stå emot vinden.

Jag har tittat efter dem varje dag senaste veckan och nu är de plötsligt här – den lilla gruppen av snödroppar under eken.

Nu spanar jag efter blåsipporna. Om jag har litet tur kommer de till min födelsedag om knappt två veckor. Det har bara hänt två gånger tidigare – när jag fyllde 25 och när jag fyllde 60.

Vargar och lodjur

Varg åt vänster, lo åt höger

En älgjaktsdag i slutet av januari hittade Kjell spår av både lo och varg, bara dryga hundra meter från huset. Vargen och lon hade gått i samma spår, men åt varsitt håll.

Några dagar tidigare stod jag ute på verandan mitt i natten och beundrade snöfallet. Det var ganska ymnigt. Jag hörde något djur alldeles bortom dammen och trodde att det var rådjur, så jag stampade hårt i verandagolvet. Rådjuren brukar inte bli särskilt imponerade av det, men det är alltid kul att reta dem litet. Men den här gången var det inte rådjur, utan stora, tunga tassar som sprang bort från dammen. Klövar och tassar låter helt olika mot snön. Jag tänkte först på räv, men så tunga rävar finns bara inte. Lo eller varg, alltså, men så nära? Tjugo meter från huset? Visserligen hör jag dem yla på nätterna, men ändå. Det snöade så mycket under natten att alla spår var otydbara på morgonen.

Sedan hittade Kjell spåren alldeles bortom den smala skogsremsan på sydsidan, och det bekräftade ju i alla fall att det jag hade hört var möjligt.

I dag hittade vi nya spår, bara ett femtiotal meter från huset. Vargen har gått över åkern och fortsatt via stenbron över bäcken.

Det handlar om en ensam varg och den sätter stora spår med rejäla stegavstånd. Snötäcket är fortfarande – trots att vi är en god bit in i februari – bara några centimeter djupt.

Höger: Jämförelsen med hundens spår är nästan litet skrämmande – i alla fall så pass att hunden får stanna inne på nätterna, eller åtminstone ha sällskap när hon skall ut.

Visserligen är hon snabb, men inte tillräckligt för att tampas med vargen. Dessutom tror jag inte att hon förstår att vargen är betydligt farligare än rådjur och grävlingar.

Det blir svårare med katterna. Om de inte får vara ute på nätterna, klagar de så att ingen kan sova.

Vargens steglängd är imponerande. Vargspåret löper diagonalt från bildens vänstra nedre hörn.

Nu är det ju aktuellt med skyddsjakt på varg igen, men jag tror inte att det blir någon sådan i vårt område. Jag hoppas att vargen får leva kvar här!

Kaprifol i juletid

"Midvinternattens köld är hård. Stjärnorna gnistra och glimma."

Men inte här och inte i år. Solen har vågat sig upp på sitt timslånga julaftonsbesök. Varmgraderna har tagit bort det sista av det för en vecka sedan stolt centimeterdjupa snötäcket.

Hönsen går ute och pickar förnöjt i sig vad de kan hitta i den mjuka marken. Nötväckor, blåmesar och talgoxar håller till i fågelbordet, men mest för att få lyxmat eftersom det fortfarande finns gott om matnyttigheter åtkomliga för dem på marken. De stora domherreflockarna stannar dock kvar i skogsbrynet – vi hör dem men de bryr sig inte om fågelbordet än.

Och eldkaprifolen... Jag har sagt det förut: Den blommar så länge det alls är möjligt. Nu, lagom till julaftonen, ser den ut så här!

Vi bor inte i sydliga Skåne eller på Gotland, utan i nordligaste delen av Örebro län, i växtzon 4 där det så här års borde vara ungefär meterdjup snö.

Men det vet inte vädret, så det bryr det sig alls inte om.

Kjell har blivit doktor

Nu är vi hemma igen, efter en enormt bra dag först på universitetet i Uppsala och sedan på Skogsmästarskolan i Skinnskatteberg, och Kjell har blivit doktor.

När Kjell slutade nionde klass, lovade han sig själv att aldrig mer sätta sig på skolbänken. I går, ungefär 40 år senare, slutade han så att säga skolan. På vägen hann han skaffa sig högskolepoäng från sammanlagt elva högskolor.

Jag blev synnerligen imponerad av hur han presenterade sin avhandling i går. Kjell, som normalt är ganska tystlåten, pratade mer eller mindre oavbrutet i tre timmar, förklarade hur han hade tänkt och vad hans forskning handlar om, och besvarade med stor säkerhet opponentens och betygsnämndens frågor. Och han gjorde det med sådan klarhet att "till och med jag" äntligen förstod.

Just det har varit litet knepigt, eftersom det helt enkelt inte går att sammanfatta med några få ord. Avhandlingen är mycket stor och berör så många olika områden att de där tre timmarna behövdes för att samla ihop alltsammans till en begriplig helhet. Och just det, att se hur alla dessa olika sidor fördes ihop till en helhet, var verkligen intressant.

Mycket kort: Är det möjligt, och i så fall hur, att med GIS som instrument planera användningen av olika landskapstyper, inklusive natur i städer, på ett sätt som tillgodoser de ekonomiska, sociala, politiska och rekreationella krav som människor ställer på naturen och samtidigt motsvarar de behov som måste uppfyllas för framtidshållbarhet och biologisk mångfald?

Jag är stolt över Kjell och tycker att han har all anledning att känna sig vuxen!

Lampa blev dödsfälla

Till nästa insektssäsong bör vi nog byta armaturen på verandan. Lampan har lyst ibland och ibland inte, men sedan några dagar strejkade den helt. I dag skulle Kjell byta.

Lågenergilampan som vi har använt har uppenbarligen fungerat som dödsfälla för getingarna. Stackars kräk! De har letat sig in mot ljuset genom ett litet hål invid taket. Sedan har de knuffat sig vidare mellan olyckssystrarna bakom lampans spiraler.

Lampspiralerna blir inte tillräckligt varma för att döda getingarna, så jag undrar hur lång tid det tog innan de svalt ihjäl.