Har du någon gång tappat bort ett USB-minne? Eller är du liksom jag rädd att göra det, eftersom USB-minnet innehåller en massa filer som du vill ha kvar?
Jag tänker beskriva en metod som kan vara en lösning. Den kräver att du installerar AutoIt v3, som finns att hämta på http://www.autoitscript.com/autoit3/downloads.shtml och är gratis. Välj "AutoIt Full Installation" och installera programmet.
Öppna sedan Anteckningar eller motsvarande och skriv in allt mellan de båda asteriskraderna, även radmatningen på slutet (själva asteriskraderna skall alltså inte vara med):
******************************
#NoTrayIcon
Dim $Message1
Dim $Message2
Dim $Message3
Dim $Message4
Dim $Message5
Dim $Title
$Title = "Jag har tappats bort. Hjälp mig hem!"
$Message1 = "Jag har tappats bort och min ägare vill absolut ha tillbaka sitt USB-minne."
$Message2 = "Snälla du, skicka mig till:"
$Message3 = "Ditt namn, Din fullständiga adress"
$Message4 = "Min ägare lovar att som tack för besväret skicka dig ett alldeles nytt och lika stort USB-minne."
$Message5 = "Tack på förhand. Karin/USB-minnet"
MsgBox(266304,$Title,$Message1 & @CRLF & $Message2 & @CRLF & $Message3 & @CRLF & $Message4 & @CRLF & $Message5)
**********************************
Ändra till ditt eget namn och din egen adress. I den sista raden ser du vad som skall ändras om du vill ha fler eller färre meddelanderader.
Spara detta någonstans som "borta.au3".
Gör sedan en autorun-fil. I Anteckningar skriver du:
**********************************
[autorun]
icon=borta.exe
open=borta.exe
action=Hjälp! Jag har kommit bort!
label=Hjälp! Jag har kommit bort!
shell\open\command=borta.exe
shell\open=Hjälp! Jag har kommit bort!
**********************************
Spara detta någonstans som "autorun.inf".
Öppna sedan Start > Program > AutoIt v3 > Compile Script to .exe
I raden Source bläddrar du fram filen borta.au3 som du nyss gjorde.
I raden Destination bläddrar du fram var du vill spara exe-filen och anger borta.exe som filnamn.
Klicka sedan på Convert.
Efter en kort stund kommer rutan "Conversion complete" upp. Klicka på OK och stäng AutoIt.
Öppna Utforskaren och bläddra fram filerna autorun.inf och borta.exe. Kopiera båda dessa filer till roten på USB-minnet.
Det som nu händer är följande:
När du ansluter USB-minnet till datorn, kommer först den vanliga "Spela upp automatiskt"-rutan upp. När denna är färdig öppnas dialogen där du bestämmer vad som skall göras med innehållet på USB-minnet. Som titel har rutan nu fått "Hjälp! Jag har kommit bort! (X)" (X är enheten för USB-minnet). Överst bland föreslagna åtgärder står:
Hjälp! Jag har kommit bort! i det program som finns på enheten
Klicka på OK. Då öppnas en meddelanderuta med din text, och som titel har rutan "Jag har tappats bort. Hjälp mig hem!" I Utforskaren kommer USB-minnet att visas med titeln "Hjälp! Jag har kommit bort!" på enheten.
Vem vet – det kan ju leda till att någon ärlig upphittare faktiskt skickar hem minnet till dig
Vem?
- Karin
- Fyrtiotalist som läser mycket och tänker, ibland ganska långa och komplicerade tankar, leker med datorn eller kryper omkring i rabatter för att titta på växter och skojiga insekter. Eller sitter vid dammkanten och beundrar djurlivet i vattnet. Har konstant kameran inom grepphåll och svarta naglar så länge det inte är tjäle i jorden. Tränar ambitiöst på att bli gammal.
30 december 2008
5 december 2008
I stället för Microsoft Office
Jag tycker inte om Microsoft Office. Skälen är många, och ett av dem är att jag vill ha mina "vardagsprogram" portabla. Jag vill alltså inte ha dem installerade på datorn och beroende av att de körs på just den dator där de är installerade. Det alternativ som brukar nämnas är OpenOffice.org, som är gratis och kan köras portabelt, men det tar mycket plats och känns riktigt segt att starta.
I stället fastnade jag för SoftMaker Office 2006, ett officepaket som tidigare varit betalprogram men nu har släppts fritt. Den uttalade förhoppningen från programmakarnas sida är att användarna skall bli så förtjusta att de bestämmer sig för att betala för den nyare versionen SoftMaker Office 2008. Detta sägs på programmets hemsida, men inte ens gratisversionen innehåller någon reklam.
Paketet kan köras portabelt och är – jämfört med OpenOffice.org – bussnabbt, litet och mycket smidigt. Utrymmeskravet 26 MB i stället för 240 MB som med OpenOffice.org känns ju ytterst blygsamt. Snabbheten är föredömlig. Att starta TextMaker (motsvarigheten till MS Word) tar på min dator 3 sekunder, jämfört med de 36 sekunder som krävs vid start av Writer (OpenOffice.orgs motsvarighet till MS Word).
På http://www.supportdata.net/portabel/progof.html kan du läsa om hur du gör SoftMaker Office portabelt och får in den svenska stavningskontrollen – där hittar du även länkarna för nedladdning av både programpaketet och den svenska stavningskontrollen. Du måste registrera programmet, men det är gratis.
Men det finns en intressant lustighet i den här prissättningen: I och med att jag registrerade gratisversionen av SoftMaker 2006, kom ett erbjudande om att uppgradera till SoftMaker 2008 för ordinarie uppgraderingspris: 25 euro. Om man ändå tänker skaffa betalversionen sparar man alltså 35 euro på att först installera och registrera gratisversionen. Resultatet blev därmed ett synnerligen komplett officepaket för cirka 250 kronor. Det känns inte helt fel...
I stället fastnade jag för SoftMaker Office 2006, ett officepaket som tidigare varit betalprogram men nu har släppts fritt. Den uttalade förhoppningen från programmakarnas sida är att användarna skall bli så förtjusta att de bestämmer sig för att betala för den nyare versionen SoftMaker Office 2008. Detta sägs på programmets hemsida, men inte ens gratisversionen innehåller någon reklam.
Gratisversionen SoftMaker Office 2006
Programpaketet innehåller TextMaker och PlanMaker, som motsvarar och är kompatibla med MS Word 6.0 till 2007, respektive MS Excel 5.0 till 2007. Gränssnittsspråket är engelska (plus några andra språk) men det finns stavningskontroll på svenska och ett stort antal andra språk, och det är lätt att växla mellan de olika språkversionerna av stavningskontrollen.Paketet kan köras portabelt och är – jämfört med OpenOffice.org – bussnabbt, litet och mycket smidigt. Utrymmeskravet 26 MB i stället för 240 MB som med OpenOffice.org känns ju ytterst blygsamt. Snabbheten är föredömlig. Att starta TextMaker (motsvarigheten till MS Word) tar på min dator 3 sekunder, jämfört med de 36 sekunder som krävs vid start av Writer (OpenOffice.orgs motsvarighet till MS Word).
På http://www.supportdata.net/portabel/progof.html kan du läsa om hur du gör SoftMaker Office portabelt och får in den svenska stavningskontrollen – där hittar du även länkarna för nedladdning av både programpaketet och den svenska stavningskontrollen. Du måste registrera programmet, men det är gratis.
Betalversionen SoftMaker Office 2008
I betalversionen – SoftMaker Office 2008 – ingår även modulerna Presentations (motsvarigheten till MS PowerPoint) och BasicMaker som motsvarar Visual Basic for Applications (VBA). Den kostar 60 euro eller 80 US-dollar – det finns även möjlighet att köpa en student/lärarlicens för 20 euro eller 25 dollar.Men det finns en intressant lustighet i den här prissättningen: I och med att jag registrerade gratisversionen av SoftMaker 2006, kom ett erbjudande om att uppgradera till SoftMaker 2008 för ordinarie uppgraderingspris: 25 euro. Om man ändå tänker skaffa betalversionen sparar man alltså 35 euro på att först installera och registrera gratisversionen. Resultatet blev därmed ett synnerligen komplett officepaket för cirka 250 kronor. Det känns inte helt fel...
Om att visa bilder 2
En bild kan vara värd mycket pengar – fråga kändisfotograferna! Men även utan att ha paparazziambitioner kan du betrakta bilderna som värdefulla. Om någon annan påstår sig ha knäppt bilden, kan du då bevisa att den är din?
OK, bilderna från mormorsmors hundraårsdag eller från ditt eget vardagsrum kommer inte "vem som helst" att vilja knycka. De är för lätta att identifiera. Men om du råkar vara enda fotograf på plats när ett UFO landar på Stortorget och upphör att vara UFO därför att små gröna män kliver ur... Ja, då kan det nog tänkas att andra blir intresserade, eftersom bilden då plötsligt får ett rent ekonomiskt värde.
Där emellan finns alla dessa bilder som det skulle kännas högst förargligt att någon annan påstod sig ha fotograferat. Det är inte kul om någon visar sin "underbara trädgård" på sin webbsida och du ser att det i själva verket är din underbara trädgård och dina bilder som visas. Det är ju du som har grävt och rensat i rabatterna. Och vad gör du, när du påpekar för bildtjuven att det är dina bilder han visar på sin webbsida, och han svarar att det är det inte visst det. Bilderna har han minsann tagit själv.
Om du har bilderna på datorn och kameran har lagrat EXIF-data blir det knappast problem med att bevisa äganderätten. Men det finns fortfarande kameror som inte sparar EXIF-data. Har du dessutom redigerat bilderna och sparat om dem under nya namn, är det inte alls säkert att EXIF-data följt med, även om det fanns där från början.
Jag skall kanske påpeka att det dessutom är väldigt lätt att ändra datum för filer. Om din bild på webbsidan visar "så här såg trädgården ut i september", och bildtjuven knycker bilden i mars året därpå, kan han lätt ändra datum på bilden så att det ser ut som om filen skapades i augusti året innan. Därmed har han en bildfil som "bevisar" att hans bild är äldre än din, och då borde ju bilden vara hans, eller hur?
Tvärtom. De flesta bilder som visas på webbsidor är för små och plottriga, därför att bilderna visar för mycket som tar intresset från det man egentligen vill visa. Titta på de båda bilderna nedan, och tänk dig att bildtexten är "Vackra fönster i en europaprisad småstad".
Med den första bilden är det mycket svårt att föreställa sig vad bildtexten syftar på. Den andra bilden är en hård beskärning av den första och då står det fullständigt klart vilka fönster som avses.
Den här metoden hindrar inte att andra kopierar och sparar dina bilder, men den hindrar definitivt att andra påstår att bilderna är deras. Det kommer man långt med, om man i en rättstvist skall bevisa att man äger bilderna.
OK, bilderna från mormorsmors hundraårsdag eller från ditt eget vardagsrum kommer inte "vem som helst" att vilja knycka. De är för lätta att identifiera. Men om du råkar vara enda fotograf på plats när ett UFO landar på Stortorget och upphör att vara UFO därför att små gröna män kliver ur... Ja, då kan det nog tänkas att andra blir intresserade, eftersom bilden då plötsligt får ett rent ekonomiskt värde.
Där emellan finns alla dessa bilder som det skulle kännas högst förargligt att någon annan påstod sig ha fotograferat. Det är inte kul om någon visar sin "underbara trädgård" på sin webbsida och du ser att det i själva verket är din underbara trädgård och dina bilder som visas. Det är ju du som har grävt och rensat i rabatterna. Och vad gör du, när du påpekar för bildtjuven att det är dina bilder han visar på sin webbsida, och han svarar att det är det inte visst det. Bilderna har han minsann tagit själv.
Om du har bilderna på datorn och kameran har lagrat EXIF-data blir det knappast problem med att bevisa äganderätten. Men det finns fortfarande kameror som inte sparar EXIF-data. Har du dessutom redigerat bilderna och sparat om dem under nya namn, är det inte alls säkert att EXIF-data följt med, även om det fanns där från början.
Jag skall kanske påpeka att det dessutom är väldigt lätt att ändra datum för filer. Om din bild på webbsidan visar "så här såg trädgården ut i september", och bildtjuven knycker bilden i mars året därpå, kan han lätt ändra datum på bilden så att det ser ut som om filen skapades i augusti året innan. Därmed har han en bildfil som "bevisar" att hans bild är äldre än din, och då borde ju bilden vara hans, eller hur?
Beskär bilden
Men det finns en väldigt enkel metod för att förebygga den här typen av bildstölder: Visa inte hela bilden! Beskär den i stället. Fotografer som påstår att de "beskär färdigt" i kameran pratar persilja. Det kunde kanske gälla på den tiden då man använde film, men med digital fotografering finns det ingen anledning att avstå från beskärning i efterhand.Tvärtom. De flesta bilder som visas på webbsidor är för små och plottriga, därför att bilderna visar för mycket som tar intresset från det man egentligen vill visa. Titta på de båda bilderna nedan, och tänk dig att bildtexten är "Vackra fönster i en europaprisad småstad".
Med den första bilden är det mycket svårt att föreställa sig vad bildtexten syftar på. Den andra bilden är en hård beskärning av den första och då står det fullständigt klart vilka fönster som avses.
Stöldskyddat
Du vinner alltså presentationsmässigt men samtidigt har du fått ett automatiskt stöldskydd på din bild. Du har hela bilden. För bildtjuven skulle det medföra oändligt mycket besvär att återskapa den kompletta bilden – om det alls vore möjligt!Den här metoden hindrar inte att andra kopierar och sparar dina bilder, men den hindrar definitivt att andra påstår att bilderna är deras. Det kommer man långt med, om man i en rättstvist skall bevisa att man äger bilderna.
Om att visa bilder
Jag får ofta frågor om hur man skyddar sina bilder på Internet: alltså hur hindrar man besökare på webbsidan från att spara de bilder man visar, skriva ut dem och kanske använda dem på egna sidor?
Det korta, enkla och sanningsenliga svaret är: Det gör man inte. Det går helt enkelt inte! Den bild som visas på datorskärmen kan alltid och utan undantag sparas. Visst, det finns diverse knep att ta till för att göra det svårare att knycka bilden, till och med dyra köpeprogram som påstår sig kunna ordna detta, men alla metoder går att kringgå.
Man kan...
Så utgå från att visade bilder kan kopieras/knyckas. Se i stället till att du kan bevisa att bilden verkligen är din – om någon annan skulle försöka ta ifrån dig upphovsrätten. Med digitala bilder har du inget negativ som bevisar detta, men det finns andra metoder. Om en sådan skall jag berätta i nästa avsnitt.
Det korta, enkla och sanningsenliga svaret är: Det gör man inte. Det går helt enkelt inte! Den bild som visas på datorskärmen kan alltid och utan undantag sparas. Visst, det finns diverse knep att ta till för att göra det svårare att knycka bilden, till och med dyra köpeprogram som påstår sig kunna ordna detta, men alla metoder går att kringgå.
Man kan...
- Skripta bort högerklicksfunktionen: Detta skulle alltså hindra att man högerklickar på bilden och väljer spara. Men om man i stället vänsterklickar på den och drar den till adressraden, öppnas den i ett nytt fönster där det går bra att högerklicka. Många webbläsare, som GreenBrowser, har dessutom en knapp som man använder för att sätta detta högerklicksskydd ur spel.
- Lägga en vattenstämpel eller text på bilden för att upplysa om att den är copyright-skyddad: Det går naturligtvis alldeles utmärkt men bilden, med vattenstämpel och allt, kan fortfarande kopieras och sedan kan man "beskära" bort texten.
- Lägga texten tvärs över hela bilden så att den blir helt ointressant att knycka: Ja, det är en bra metod, bortsett från att bilden blir ointressant att titta på också.
- Sänka upplösningen så att bilden får så dålig kvalitet att ingen vill knycka den: Javisst, men då kommer ingen att vilja titta på den heller och du får rykte om dig som dålig fotograf.
- Gömma bilden i bakgrunden och täcka den med en helt genomskinlig enpixelsbild som dras ut till samma format som själva bilden: En bra metod, tills besökaren kommer underfund med den och börjar använda ett klipprogram som tar bilder av det som faktiskt visas på skärmen.
- Skripta bort PrintScreen-tangenten: Det fungerar om besökaren verkligen använder PrintScreen, men vem gör det? Varje annat klipphanterande program använder andra metoder, som till exempel fritt valda snabbtangenter. Det vore ju litet väl häftigt att skripta bort alla tangenter – och musen.
Så utgå från att visade bilder kan kopieras/knyckas. Se i stället till att du kan bevisa att bilden verkligen är din – om någon annan skulle försöka ta ifrån dig upphovsrätten. Med digitala bilder har du inget negativ som bevisar detta, men det finns andra metoder. Om en sådan skall jag berätta i nästa avsnitt.
5 januari 2008
BIOS och att boota en XP-dator i DOS
Jag var ju helt enkelt tvungen att fortsätta mina minnespinnesövningar. Det blir besvärligt att ställa om i BIOS varje gång man får för sig att boota från minnespinnen. Men eftersom det tar litet tid att starta XP via BartPE på minnespinne, ville jag ha något som gick snabbare. Varje ändring i BIOS krävde ju en omstart.
BootFlashDOS är mycket lätthanterligt. Packa upp ZIP-filen i valfri mapp, starta BootFlashDos.exe, bläddra fram rätt minnespinne och klicka på Start. Se dock till att spara undan eventuella filer på minnespinnen först.
Programmet kopierar de nödvändiga DOS-filerna (command.com, io.sys, msdos.sys) från diskcopy.dll, som finns i mappen Windows\system32 i Windows XP. Filerna som kopieras till minnespinnen blir inte större än några hundra kB sammanlagt, så det duger med vilket litet minne som helst. Jag använde min äldsta minnespinne, DiskOnKey USB-1, 16MB.
Jag kopierade över filerna från det gamla minnet (och hittade en del gamla filer som jag hade saknat) och lät sedan BootFlashDOS formatera om minnet och kopiera DOS-filerna.
I stället ändrade jag i startordningen för själva hårddisken, och satte USB-FDD som "första hårddisksalternativ". De övriga alternativen fick stå kvar i samma ordning som tidigare, bara nedflyttade ett snäpp.
Jag sparade ändringarna, kopplade in det lilla USB-minnet och startade om. Efter några sekunder hade datorn startat i DOS. Alla enheter var åtkomliga (utom DVD-spelaren). USB-minnet hade fått enhetsbeteckningen C:\, systemdisken kallades D:\ och så vidare. Dessutom hade jag inte svenskt tangentbord, vilket kan göra det litet knepigt att hitta kolon- och backslashtangenterna.
Alltså behöver man inte hålla på med dessa omställningar fram och tillbaka i BIOS, och man behöver inte sätta några startalternativ till "disabled".
Tydligen är det samma sak här. På något sätt bör det gå att få med stödet för CD/DVD-spelaren och det svenska tangentbordet. Jag skall rota fram mina gamla startdisketter från Windows 3.1 och Windows 95 – eller göra nya – och undersöka om jag kan lägga till de filer som behövs på minnespinnen. Eftersom jag har både DOS och Windows 3.1 i min MS Virtual PC, bör det vara lätt gjort.
BootFlashDOS
Frågan blev då: Går det att göra datorn bootbar i DOS via minnespinne? Ja, det går, och verktyget för detta hittade jag på samma plats som PeToUSB, hos GoCoding. Det portabla gratisprogrammet BootFlashDOS är ett litet verktyg som formaterar ett USB-minne och gör det bootbart i DOS.BootFlashDOS är mycket lätthanterligt. Packa upp ZIP-filen i valfri mapp, starta BootFlashDos.exe, bläddra fram rätt minnespinne och klicka på Start. Se dock till att spara undan eventuella filer på minnespinnen först.
Programmet kopierar de nödvändiga DOS-filerna (command.com, io.sys, msdos.sys) från diskcopy.dll, som finns i mappen Windows\system32 i Windows XP. Filerna som kopieras till minnespinnen blir inte större än några hundra kB sammanlagt, så det duger med vilket litet minne som helst. Jag använde min äldsta minnespinne, DiskOnKey USB-1, 16MB.
Jag kopierade över filerna från det gamla minnet (och hittade en del gamla filer som jag hade saknat) och lät sedan BootFlashDOS formatera om minnet och kopiera DOS-filerna.
Ändringen i BIOS
Sedan startade jag om datorn och gick in i BIOS. När jag ställde om så att datorn kunde boota XP från BartPE på minnespinne, hade jag lagt USB-FDD som första startalternativ och satt de övriga som "disabled", men nu gjorde jag inte på det sättet.I stället ändrade jag i startordningen för själva hårddisken, och satte USB-FDD som "första hårddisksalternativ". De övriga alternativen fick stå kvar i samma ordning som tidigare, bara nedflyttade ett snäpp.
Jag sparade ändringarna, kopplade in det lilla USB-minnet och startade om. Efter några sekunder hade datorn startat i DOS. Alla enheter var åtkomliga (utom DVD-spelaren). USB-minnet hade fått enhetsbeteckningen C:\, systemdisken kallades D:\ och så vidare. Dessutom hade jag inte svenskt tangentbord, vilket kan göra det litet knepigt att hitta kolon- och backslashtangenterna.
BIOS-ändringen får stå kvar
Det jag från början ville veta, var ju om det verkligen var nödvändigt att återställa i BIOS, så jag tryckte Ctrl-Alt-Delete, tog bort USB-minnet och lät datorn starta om. Windows startade fullständigt normalt. Eftersom det inte finns någon minnespinne inkopplad, väljs helt enkelt nästa "hårddisk", och det är den normala systemdisken.Alltså behöver man inte hålla på med dessa omställningar fram och tillbaka i BIOS, och man behöver inte sätta några startalternativ till "disabled".
En brasklapp, dock
Det är bara relativt moderna moderkort som har stöd för start med USB. Mitt har det. I mitt BIOS finns stöd för att välja dels en startordning från "olika håll", som CD > USB-HD > HD som jag har valt, dels en särskild ordning för "hårddiskarna" där USB-FDD kan anges som hårddisk. I andra BIOS-versioner saknas det här stödet, så att det faktiskt inte går att boota från en USB-enhet, eller så finns inte möjligheten att välja "två turordningar". I det senare fallet blir man nog ändå tvungen att ändra tillbaka i BIOS när man vill starta normalt igen.Några saker att fundera över
När man gjorde startdisketter till Windows 95 (kanske i Windows 3.1 också, men det minns jag inte längre) var det alltid bökigt att hitta rätt drivrutiner till CD-spelaren. Dessutom måste man noga se till att man fick med inställningen för svenskt tangentbord.Tydligen är det samma sak här. På något sätt bör det gå att få med stödet för CD/DVD-spelaren och det svenska tangentbordet. Jag skall rota fram mina gamla startdisketter från Windows 3.1 och Windows 95 – eller göra nya – och undersöka om jag kan lägga till de filer som behövs på minnespinnen. Eftersom jag har både DOS och Windows 3.1 i min MS Virtual PC, bör det vara lätt gjort.
3 januari 2008
BartPE Builder och PeToUSB
Med dessa båda gratisprogram kan du
Formatera ett USB-minne och kopiera innehållet på skivan till minnespinnen, så att du kan boota direkt från USB-minnet.
Det första kräver inte det andra, men det kan ändå vara bra att veta hur man gör.
Eftersom återställningar med True Image görs från en bootbar CD, innan Windows har startat (eller vägrat starta), måste dock True Image i så fall kunna komma åt den externa hårddisken. Detta löste jag genom att ändra startordningen i BIOS, till CD > USB-hårddisk > hårddisk. Det fungerar bra – om varken bootbar CD eller USB-hårddisk är anslutna, startar Windows helt normalt från hårdidisken.
Jag misstänkte att det skulle gå att boota direkt från en USB-enhet, och efter litet experimenterande kom jag fram till hur det kunde göras. Det krävde en liten ändring i BIOS, men inte större än att det är lätt att ändra tillbaka när den inte längre är aktuell.
Observera dock att moderkortet måste vara åtminstone relativt modernt för att tillåta start från USB. Mitt är tre fyra år gammalt och klarar sådan bootning.
Men – jag använde inte den stora USB-disken, utan ett helt vanligt USB-minne (Corsair Flash Voyager 2GB). Den metod jag utnyttjade kräver nämligen att minnet inte är större än 2 GB, eftersom det måste formateras i FAT16. Däremot bör minnet vara snabbt, eftersom det annars tar lång tid att starta.
Så här gjorde jag:
Med en bootbar BartPE-skiva kan man starta Windows XP på en dator som inte har en fungerande Windows-installation. Det öppnar för en hel del nyttiga möjligheter. Man tillverkar sin BartPE-skiva och lägger med de nyttiga program man behöver ha tillgång till – på webbplatsens plugin-sida finns en lång uppräkning av nedladdningsbara program som man kan ha nytta av: webbläsare, antivirusprogram och CD-brännare till exempel. De allra flesta är gratis.
Med denna skiva kan man alltså starta Windows XP på snart sagt varenda dator som tillåter bootning från CD (vilket väl alla datorer gör numera?), alldeles oavsett om Windows-installationen på datorns hårddisk fungerar eller inte.
Först skapar man en bootbar skiva med BartPE Builder. Utöver själva programmet behöver du en installations-CD för Windows XP med Servicepack (minst 1) eller med lös skiva för Servicepack, plus CD-brännare och en tom CD. Det är bra om du har en CD-RW, så slipper du ta en ny skiva varje gång du vill lägga till program på den.
På webbplatsen finns dessutom en bra handledning på engelska om hur man gör. Någon svensk handledning har jag inte hittat.
Installerade program, som har skrivit till registret, prövade jag inte, eftersom BartPE-skivan inte använder det register som finns på hårddisken.
Alla enheter på båda hårddiskarna var synliga och åtkomliga, och en snabbkoll på själva USB-minnet visade att hela installationen av Windows XP och program inte tog upp ens 200 MB!!!
Med denna skiva kan man alltså starta Windows XP på snart sagt varenda dator som tillåter bootning från CD (vilket väl alla datorer gör numera?), alldeles oavsett om Windows-installationen på datorns hårddisk fungerar eller inte.
Vill man kan man alltså dessutom flytta över alltsammans till ett USB-minne, och sedan starta Windows XP med detta, under förutsättning att datorns moderkort är modernt nog för att tillåta start från USB-FDD. Kolla i BIOS om det alternativet finns.
Nedan några punkter från Barts sida (översatta):
Jag använder UPX Tool, som är ett kommandoradsapplikation. Eftersom jag inte vill köra programmet från kommandoraden använder jag dessutom UPX Shell, som är ett gränssnitt till UPX Tool.
Båda programmen är gratis och portabla. De kan hämtas på Portable Freeware Collection.
- Skapa en bootbar CD som innehåller väsentliga delar av Windows XP.
Det första kräver inte det andra, men det kan ändå vara bra att veta hur man gör.
USB-åtkomst utanför Windows
Jag använder Acronis True Image till att göra avbilder eller speglingar av systemenheten, för att på ett snabbt och enkelt sätt kunna återställa Windows om det kraschar – med tanke på hur mycket jag experimenterar och testar program är det nämligen inte alls otänkbart att det gör så då och då. Speglingarna placerar jag på en annan hårddisk, men nyligen skaffade jag en stor USB-hårddisk och jag ville ha speglingarna där i stället.Eftersom återställningar med True Image görs från en bootbar CD, innan Windows har startat (eller vägrat starta), måste dock True Image i så fall kunna komma åt den externa hårddisken. Detta löste jag genom att ändra startordningen i BIOS, till CD > USB-hårddisk > hårddisk. Det fungerar bra – om varken bootbar CD eller USB-hårddisk är anslutna, startar Windows helt normalt från hårdidisken.
Jag misstänkte att det skulle gå att boota direkt från en USB-enhet, och efter litet experimenterande kom jag fram till hur det kunde göras. Det krävde en liten ändring i BIOS, men inte större än att det är lätt att ändra tillbaka när den inte längre är aktuell.
Observera dock att moderkortet måste vara åtminstone relativt modernt för att tillåta start från USB. Mitt är tre fyra år gammalt och klarar sådan bootning.
Men – jag använde inte den stora USB-disken, utan ett helt vanligt USB-minne (Corsair Flash Voyager 2GB). Den metod jag utnyttjade kräver nämligen att minnet inte är större än 2 GB, eftersom det måste formateras i FAT16. Däremot bör minnet vara snabbt, eftersom det annars tar lång tid att starta.
Observera
Om du använder BartPE för att felsöka/reparera datorer för vilka det redan finns en licens för Windows XP, är det inte troligt att du bryter mot licensvillkoren. Läs dock igenom licensen för både XP och de program du kommer att använda.Så här gjorde jag:
1. BartPE Builder
Programmet är gratis och kan hämtas från Bart Lagerweijs webbplats, där det även finns en brux på engelska. På The CD Forum kan du läsa de svenska anvisningarna. Det finns även en svensk språkfil till programmet.Med en bootbar BartPE-skiva kan man starta Windows XP på en dator som inte har en fungerande Windows-installation. Det öppnar för en hel del nyttiga möjligheter. Man tillverkar sin BartPE-skiva och lägger med de nyttiga program man behöver ha tillgång till – på webbplatsens plugin-sida finns en lång uppräkning av nedladdningsbara program som man kan ha nytta av: webbläsare, antivirusprogram och CD-brännare till exempel. De allra flesta är gratis.
Med denna skiva kan man alltså starta Windows XP på snart sagt varenda dator som tillåter bootning från CD (vilket väl alla datorer gör numera?), alldeles oavsett om Windows-installationen på datorns hårddisk fungerar eller inte.
Först skapar man en bootbar skiva med BartPE Builder. Utöver själva programmet behöver du en installations-CD för Windows XP med Servicepack (minst 1) eller med lös skiva för Servicepack, plus CD-brännare och en tom CD. Det är bra om du har en CD-RW, så slipper du ta en ny skiva varje gång du vill lägga till program på den.
2. PeToUSB
Med PeToUSB formaterar man sin minnespinne till FAT16 och kopierar filerna från BartPE-skivan. Även detta program är gratis.På webbplatsen finns dessutom en bra handledning på engelska om hur man gör. Någon svensk handledning har jag inte hittat.
3. En ändring i BIOS
Jag lade USB-FDD som första startalternativ och angav "disabled" för de övriga – man skall göra så enligt anvisningarna för PeToUSB, men egentligen tror jag att det räcker att ange USB-FDD som första hårddisk i startordningen för hårddiskar. Detta har jag dock inte prövat.4. Omstart
När detta var ordnat startade jag om datorn med USB-minnet inpluggat. Det tog en stund att starta (även om Corsair-minnet är snabbt, är det inte lika snabbt som hårddisken) men sedan hade jag Windows XP snyggt och prydligt i gång, med åtkomst till alla program som jag hade lagt på skivan och till åtminstone alla de portabla program som finns på hårddiskarna.Installerade program, som har skrivit till registret, prövade jag inte, eftersom BartPE-skivan inte använder det register som finns på hårddisken.
Alla enheter på båda hårddiskarna var synliga och åtkomliga, och en snabbkoll på själva USB-minnet visade att hela installationen av Windows XP och program inte tog upp ens 200 MB!!!
5. Återställa i BIOS
När jag var färdig stängde jag av datorn, kopplade ur USB-minnet, startade om, ställde tillbaka den normala startordningen i BIOS och startade Windows som vanligt. Helt problemfritt!Varför då då?
Den BartPE Builder-skiva jag hade färdig är gjord på min dator, men fungerar lika bra på Kjells, min mans dator. När Kjells dator rasade ihop i höstas, så att absolut ingenting ville starta, kunde jag ändå starta Windows XP på hans dator men med min BartPE-skiva. Det gav möjligheten att rädda allt viktigt från hårddisken innan det var dags att formatera om den och installera Windows på nytt.Med denna skiva kan man alltså starta Windows XP på snart sagt varenda dator som tillåter bootning från CD (vilket väl alla datorer gör numera?), alldeles oavsett om Windows-installationen på datorns hårddisk fungerar eller inte.
Vill man kan man alltså dessutom flytta över alltsammans till ett USB-minne, och sedan starta Windows XP med detta, under förutsättning att datorns moderkort är modernt nog för att tillåta start från USB-FDD. Kolla i BIOS om det alternativet finns.
Nedan några punkter från Barts sida (översatta):
- Åtkomst till mycket stora (>2TB) NTFS-volumer eller till volymer som inte hittas av BIOS, som vissa fiberkanaldiskar.
- Mycket pålitlig virusscanning och -rensning på NTFS-volymer efter en "ren bootning".
- Stöd för Active Directory.
- Fjärråtkomst till andra datorer via VNC eller Fjärrskrivbord.
Ett tips: UPX Tool och UPX Shell
Om du behöver lägga stora program på BartPE-skivan och är rädd att utrymmet inte skall räcka, kan du pröva med att UPX-komprimera programmens EXE- och DLL-filer. I program där den här komprimeringen fungerar minskar filstorleken betydligt, ofta med hälften eller mer. Programmen blir körbara på normalt sätt utan att det krävs någon extra programvara för detta.Jag använder UPX Tool, som är ett kommandoradsapplikation. Eftersom jag inte vill köra programmet från kommandoraden använder jag dessutom UPX Shell, som är ett gränssnitt till UPX Tool.
Båda programmen är gratis och portabla. De kan hämtas på Portable Freeware Collection.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)