Moderlighet broderligt delad

Den lilla kycklingen, nu tre veckor gammal, har det nog egentligen ganska bra. Visserligen är den ett ensambarn, men i stället för syskon har den två mammor. I och för sig kan det vara så att ingen av mammorna är mamma till just den här kycklingen. Båda har knyckt ruvägg hej vilt, från både varandra och de andra hönorna.

Men om ingen av hönorna är mamma så är de i alla fall moster eller mormor till lilla kycklingen. Om hönan till höger är mamman, handlar det om inavel. Hennes pappa är nämligen pappa även till kycklingen. Däremot är ingen av hönorna själva inavelsprodukter, vilket fortsättningsvis kan vara bra att ha i tankarna.

Men först kycklingen och de två mödrarna som kanske inte är mödrar. Bland fåglar är det inte helt ovanligt att en vuxen hona tar hand om andra honors ungar och sköter dem som om det vore deras egna. Det förekommer också att två eller flera honor slår ihop sina ungflockar och vaktar dem tillsammans, ungefär som fröknar i en stor dagisgrupp på utflykt. Men här är det alltså två vuxna hönor som har ruvat på var sin äggsamling, men har gjort det tillsammans, tätt intill varandra, och bara frambringat en enda kyckling. Och att två fågelhonor som tror sig vara mödrar tillsammans tar hand om ett enda fågelbarn har jag aldrig tidigare hört talas om.

Sannolikt har ingen av hönorna någon aning om under vem av dem ägget kläcktes, och kycklingen vet inte vem av dem som är mamma. Båda hönorna uppför sig lika intensivt moderligt mot kycklingen, de håller sig intill varandra och kycklingen tyr sig lika intensivt till båda.

Men det har hänt något, som får mig att undra om den ena hönan i själva verket beter sig faderligt (vilket tuppar vanligen inte gör).

Hönan till höger är två år gammal och dotter till den vänstra hönan. Den högra hönan är bevisligen en höna: hon lägger ägg och hon ruvar. Men på senare tid har hon utvecklat typiska tuppdrag:

1 Hon har fått långa, kraftiga sporrar. Alla hönor har anlag för sporrar, men om de utvecklas brukar de bli korta och mycket tunna.
2 Hon har fått tuppkam. Kammen hos en orpingtonhöna ser vanligen ut som på den äldre hönan till vänster.
3 Stjärtfjädrarna har förlängts. De har inte fått tupplängd än, men de är betydligt längre än hos de andra hönorna.

Till det yttre håller hönan alltså på att bli en tupp. Men hon har kvar sina för hönor typiska drag: hon lägger ägg, ruvar och vaktar kycklingen. Och hon pratar hönsmamma med den, inte tuppspråk.

Det skall bli intressant att se hur hönan/tuppen utvecklas...

Granna flicksländor

Röd flickslända, Pyrrhosoma nymphula, är den enda svenska flicksländan med röd kropp. Detta gäller dock endast för hanen; honan kan i sällsynta fall ha andra färger.

Sländan finns i Götaland, Svealand och längs Norrlandskusten, och den är relativt vanlig vid rinnande vatten. Men den trivs även vid stillastående vatten, som här över vår trädgårdsdamm.

Ett enkelt sätt att skilja flicksländorna (Zygoptera) från de egentliga trollsländorna (Anisoptera) är att titta på vingarna. Egentliga trollsländor håller vingarna utslagna även när de inte flyger, medan flicksländorna lägger ihop dem.

Under parningen håller hanen fast bakom honans huvud. På det sättet flyger de medan honan lägger sina ägg endofytiskt, det vill säga sticker in dem i växterna. Den undre bilden visar denna äggläggning.

Larven lever som rovdjur i vatten. På bakkroppen har den tre gälblad med vilka den tar upp syre. Den kan även simma genom att svänga med gälbladen i sidled, vilket gör att den ser ut som en liten fisk. Det tar mellan ett och tre år för larven att utvecklas till fullbildad insekt, och som sådan lever den sedan i en till två månader.

Rovlevande skräddare

Skräddare (Gerridae) är en familj med i Sverige 10 arter av vattenlevande insekter i ordningen skinnbaggar. De håller till mest i stillastående sötvatten, där de springer fram på ytan, och de ryckiga rörelserna gör dem relativt lätta att skilja från andra insekter som lever på vattenytan.

Som andra insekter har skräddarna tre benpar. Andra och tredje benparet är förlängda och liksom insektens buksida klädda med vattenavstötande hår. Detta, tillsammans med att tyngden sprids över en stor yta, gör att insekterna bärs upp av vattnets ytspänning. De tar sig fram genom att "ro" med andra benparet och använder det tredje att styra med.

Skräddare är rovlevande. När en insekt faller ned på vattenytan uppstår vibrationer och de leder skräddaren till bytet. Den använder det första och kortare benparet till att fånga och hålla kvar bytet. Bytet spetsas med sugsnabeln, varpå skräddaren suger i sig maten. När sugsnabeln inte används till att äta eller dricka ligger den invikt under kroppen.

De båda skräddarna på bilden är i färd med att göra fler skräddare. Det syns tydligt hur mycket kortare det första benparet är jämfört med andra och tredje. Att de parar sig på ett näckrosblad kan möjligen bero på att den sammanlagda tyngden skulle bli så stor på vattenytan, att de sjönk igenom ytspänningen.

Att förlösa ett loggolv

Nybadad och tillfälligt ren

Hunden försvann under väldigt skällande. Normalt kommer hon omedelbart när vi ropar, men inte nu.

I stället blev hon alldeles tyst. Kjell gick ut och letade och så småningom hittade han henne – eller i alla fall platsen där hon befann sig. Han kom in: "Sissi jagar en grävling under loggolvet."

Aj, det kunde gå illa. Grävlingar är aggressiva och har jättevassa tänder, och det är mycket trångt under golvet.

Visserligen har hon tagit grävlingar och ruskat dem i nackskinnet flera gånger, men under loggolvet är grävlingen på hemmaplan. Dessutom är utrymmet lagom högt för grävlingen, men inte för hunden – trots att hon bara är en liten Jack Russell.

Så vi skyndade ut för att försöka locka fram henne. Ropandet gav inget resultat alls. Kjell prövade med att starta traktorn, vilket normalt skulle få hunden att störta fram. Hon älskar att åka traktor, högre än något annat i livet. Men ingenting hände och det hördes inte ett ljud från hunden.

Vi gick in på logen, där golvet är gammalt och mycket sviktande. Fortfarande alldeles tyst. Jag lockade på hunden igen och sade "Godis". Då kom det; i plankorna under mina fötter kändes ett stillsamt dunkande. Sissi låg där under och viftade på svansen. Eftersom godis är det tredje bästa hon vet, efter traktorn och sorkjakt, borde hon ha kommit fram. Uppenbarligen satt hon fast.

Kjell och Johan hämtade var sitt spett och försökte bryta upp en planka i golvet. Det består av bakar som är lagda omlott på varandra och sitter inte allt för väl fast. Men först när Kjell hade hämtat fogsvansen och sågat av den yttersta centimetern på plankan gick den att lyfta en aning.

Det blev en mycket smal springa, men där syntes i alla fall en bit av hunden, på en plats där springan var alldeles för smal för att jag skulle kunna lyfta upp henne. Så jag stack ned handen där springan var litet bredare, någon halvmeter från platsen där hunden hade skymtat, och petade undan diverse brädlappar som var i vägen. De hade troligen legat där sedan golvet kom till.

Då hördes ett väldigt krafsande under golvet och hunden kom fram på den nya platsen. Hon låg på sidan och sparkade sig fram, litet som en säl. Men hon kunde fortfarande inte resa sig för att ta sig ut.

Jag fick tag om hunden och lyckades lirka fram henne. Bokstavligen lirka. Det hela påminde litet om att hjälpa ett barn till världen, men här var det ju loggolvet som födde en hund i stället. En otroligt lortig hund, med hela lammluddspälsen fylld av jord, damm och gammalt höboss.

Så fort jag släppte henne störtade hon ut för att ta sig in till grävlingen igen. Dum är hon kanske ibland, men hon är inte rädd. Men nu blev det inte mer grävlingsjakt. I stället fick hon gå in och bada, vilket hon älskar att göra ute i vilda vatten men hatar inomhus.

Nu är öppningarna igensatta så förhoppningsvis kommer hon inte in under golvet igen. Än...

Kajor och kubbar

När jag var mycket yngre läste jag Konrad Lorenz' I samspråk med djuren. Jag visste då ingenting om hans rashygienåsikter, eller hans medlemskap i nazistpartiet – det här var innan han fick nobelpriset och blev så berömd att tidningarna skrev om honom. Men boken blev jag mycket förtjust i och den väckte ett etologiintresse som levat kvar sedan dess. Djur är helt enkelt skojiga och extra roligt är det att försöka förstå varför de gör som de gör.

Under de år då jag levde ensam fylldes min lägenhet med allehanda djur: fiskar, fåglar, katt, hund, diverse insekter, en och annan orm... Och jag menar verkligen "fylldes". Det handlade om stora akvarier och fågelburar av voljärmodell! Och alla fanns hos mig för att jag ville se hur de bar sig åt. Därav de stora akvarierna, eftersom fiskar inte beter sig naturligt i "syltburkar". Min bassetthund och jag läste för övrigt Människan och hunden tillsammans. Det var rätt kul, även om Lorenz faktiskt inte hade rätt i allt.

Senare, när jag inte bodde ensam längre, fick jag lov att avveckla det mesta av djurhållningen. Det är svårt att samordna ett parförhållande med odling av mygglarver i badrummet och mjölmaskar i kylskåpet, hur hygieniskt det än görs. Kjell, min nuvarande, skulle säkert inte invända, men nu har vi å andra sidan inte plats. Dock har jag gråsuggor i ett terrarium i köket, och vi är mycket varsamma med husets spindlar.

Ett av de djur som Konrad Lorenz berättade mycket om är kajan. Många tycker illa om de stora skränande flockarna, men kajan är en intelligent, mycket nyfiken och synnerligen social fågel. Så här års har ungfåglarna kommit så långt i utvecklingen att de kan samlas i små grupper och ge sig ut på äventyr. Oftast handlar det om att skaffa mat, även om föräldrarna fortfarande matar dem.

Kajor är opportunister – de tar för sig av maten överallt där den finns. I städer på sommaren flockas människor kring diverse matställen utomhus, och där samlas även kajorna. I vår närmaste stad, Nora, är det främst Noraglass, den intilliggande pizzerian och Statoil som drar. Där spatserar kajorna omkring och inväntar den där smulan som säkert kommer att falla från den rike mannens bord: sista biten av glasstruten, några pommes frites, en pizzakant eller en bit av det tråkiga korvbrödet.

Ungkajorna på macken bryr sig inte om bilar som just har kommit dit. Men när någon kommer ut från macken, bärande på något som kan tolkas som ätbart, blir kajungarna uppmärksamma. De som sätter sig vid matbordet utanför macken får genast sällskap av förväntansfulla fåglar.

Och har man en påse med sig in i bilen, landar fåglarna genast på backspegeln eller motorhuven. Eller med en liten duns på taket. Det låter roligt när de går där uppe. De tittar intresserat in i bilen, som för att utröna om det var något ätbart i påsen och om man möjligen kan tänka sig att dela med sig.

Och det kan man ju, eller många kan det i alla fall. Det är trots allt rätt mysigt med vilda fåglar som äter ur ens hand.

Vi kom ut från macken med en påse mandelkubbar, tänkta till fotbollsmatchen på kvällen (den där Zlatan gjorde ett så vackert mål). Vi uppvaktades genast av fem unga kajor. En av kubbarna blev kajmat och samtidigt fick vi några skojiga bilder.

Stora fötter

Bigfoot? Yeti? Velociraptor?

Nja, inte riktigt. Men väl en ovanligt storfotad älg. Jämförelsen med Kjells stövel visar att den skulle dra minst storlek 44.

Foto: Kjell Andersson

Räddad fjäril

Humlelik dagsvärmare, Hemaris fuciformis, är till skillnad från de flesta svärmarna aktiv under dagtid. Den gillar solskensväder och blir stående som en kolibri framför blommorna som den suger nektar ur: syren, gökärt, kråkvicker, violer, nävor och skogstry bland annat. Som värdväxter, där den lägger sina ganska små äggsamlingar med 1-3 ägg, har den skogstry och kaprifol.

Den här lilla figuren verkade ha råkat riktigt illa ut. Den följde med in på Kjells toffel, när han hade varit ute och öppnat åt hönsen. Den hade tydligen drabbats av det kalla ösregnet och det såg inte ut som att den skulle överleva. Och sådant känns alltid ledsamt.

Nå, vi gjorde vad vi kunde. Det hade slutat regna, så Kjell satte ut den på verandan där den fick torka i solen. Men den var fortfarande så "trött" att det utan vidare gick att ta upp den i handen. Den enda reaktionen var ett intensivt surrande med vingarna.

Jag gjorde i ordning ett par droppar fjärilsmat – jag hade ingen honung hemma, så det fick duga med litet socker i vatten. Dessa droppar hällde jag i en bladskål under en blomklase i kaprifolen, och sedan flyttade jag fjärilen till dropparna. Den sög genast i sig sockerlösningen, varpå den surrade litet till med vingarna och liksom rätade på sig, så att den nästan såg glad ut. Kan en fjäril bli glad?

Vår fjäril åstadkom ett sista vingsurr och flög sedan i väg. Och glad eller inte – den mådde i alla fall betydligt bättre än när den blev insläpad på toffeln.