Förrförra året hämtade vi ett litet, litet språngel av kabbeleka, Caltha palustris, från en mosse uppe på Bofors' skjutfält en bit härifrån. Jag planterade den mellan stenarna alldeles i dammkanten, eftersom kabbelekan tycker om att ha det vått om fötterna. Artnamnet palustris kommer från latinets palus (kärr) och används för många växtarter som trivs i kärr.
Förra våren var den lilla kabbelekan fortfarande ganska ynklig, med bara några enstaka blommor. Men nu har den upptäckt möjligheterna på den nya växtplatsen och blommor riktigt generöst.
Kabbelekan hör till ranunkelväxterna, samma familj som smörblommorna, och liksom de är den svagt giftig. Den är känd för att kunna ge eksem. Däremot finns det inget som bekräftar dess rykte om att kunna framkalla vårtor. Trots denna giftighet lade man förr in knopparna i salt och ättika, och åt dem som kapris. C.F. Nyman skriver dock i Utkast till svenska växternas naturhistoria I (1867) att de är "något skarpa".
När mörkret faller ger sig spindeln ut på jakt. Hon drar trådar tvärs över dörröppningen på verandan och upp i eldkaprifolen alldeles utanför. Men det här är inte fångsttrådar; de är till för förflyttning. Spindeln använder dem för att ta sig från dagens sovplatser inne på verandan till fångstområdena i kaprifolen. Väl där springer hon runt på bladen tills hon hittar något bytesdjur, till exempel en lagom stor larv.
Larverna som under dagen äter av kaprifolens blad skulle vara illa utsatta om de stannade på bladen under natten. Den långsamma larven skulle inte ha en chans mot den snabba spindeln. Så den stannar inte; i stället använder den ett försvarssystem.
När natten kommer spinner larven en liten tråd och i den hänger larven, några centimeter under bladet. Om något då rör vid bladet där tråden är fäst, förlänger larven blixtsnabbt tråden – den kan bli flera decimeter lång. Och där, långt under den jagande spindeln, befinner sig larven i relativ säkerhet. När allt är lugnt igen, det vill säga när rörelsen på bladet har upphört, klättrar larven upp och blir hängande strax under bladet.
Jag skulle ha behövt någon som kunde hålla i belysningen åt mig, för att slippa använda blixten, men husets herrar sov djupt. Här blev larven och livlinan lysande ljusa. I verkligheten syns de knappt alls, men bilden blev ju litet smårolig ändå.
Min nos känner dig,
sork, där nere i jorden,
jag fångar dig snart!
Vattensorken eller mullsorken, Arvicola terrestris, bygger komplicerade gångsystem i jorden och livnär sig av rötter och andra växtdelar.
Den är ett skadedjur, som kan gå mycket hårt åt odlade växter. I nyodlingar kan uppemot hälften av alla plantor skadas av sorkar. Sorken äter även insekter och små blötdjur.
I områden där sorkens naturliga predatorer – räv, vessla, ugglor och rovfåglar – minskar i antal kan sorkpopulationerna växa explosionsartat.
Vattensorken kan bilda stora kolonier där många individer har ett sammansatt socialt beteende. I andra grupper har varje enskild individ ett eget revir som markeras med avföring. Gångsystemet innehåller oftast ett större förrådsrum och en eller flera grottor där sorken sover.
Sorkjakt hör till hundens absoluta favoritsysselsättningar. Hon kan sitta länge vid gångmynningen och tåligt vänta på att sorken skall komma inom bithåll, ungefär som när en isbjörn väntar vid sälens andningshål. Plötsligt försvinner halva hundhuvudet ned i marken och ofta nog får hon napp. Klökmagad som jag är vill jag sedan helst inte se vad hon gör med sorken – då tittar jag hellre bort.
Foto: Johan Andersson
Biltema i Vivalla. Vackert väder och pingstafton är som gjord för att botanisera bland alla de nyttigheter som Biltema har att erbjuda. Vi var där därför att dotra behövde en trimmer till sin 15 kvadratmeter stora gräsmatta.
Som vid alla andra stormarknader landet runt finns här en "kundvagnsparkering". Oftast står vagnarna i flera rader, intill varandra, och kunderna hämtar och ställer ordentligt tillbaka sina vagnar för att återfå den i vagnslåset inpetade fem- eller tiokronan.
Svenskar är vana vid köer och anpassar sig snällt till dem – vi insuper denna förmåga med modersmjölken. Vivalla är i och för sig ett område med mycket hög andel invandrare. I "anpassningens" namn lär sig säkert även de mycket snabbt den svenskaste av alla egendomliga svenska färdigheter: Konsten att stå i kö.
Och vad gör man då, när det bara finns en rad med kundvagnar; när de övriga fållorna gapar tomma? Låter man den återlämnade vagnen bli den första i en ny rad? Nej, man gör som alla andra redan har gjort: Man ställer sin vagn längst bak i raden.
Då kan det bli så här.
Några dagar senare: I går eftermiddag började samma "trevåningsblomma" slå ut. I natt doftade kaprifolen bedövande och ligustersvärmarna kom för att äta.
Doften är så stark att det inte går att ha fönstret intill blommorna öppet – det blir som att försöka sova i en sådan där liten turistinriktad butik som säljer doftljus och "aromterapeutiska oljor".
Äkta kaprifol och eldkaprifol – de samexisterar mer än gärna kring verandan. Båda har sina speciella fördelar som trädgårdsboende.
Äkta kaprifol, Lonicera caprifolium, har en relativt kort blomningstid under maj och juni, ibland med en extra blomning sent på sommaren. Blommorna i vitt, rosa och gult doftar nattetid berusande ljuvligt och lockar till sig allehanda intressanta flygfän, som större snabelsvärmare (Deilephila elpenor), brun björnspinnare (Arctia caja) och ligustersvärmare (Sphinx ligustri).
Blommorna doftar inte påtagligt under dagen, vilket är vettigt eftersom de pollinerande fjärilarna inte flyger då. Fjärilarna är i stället aktiva från skymningen till gryningen. Man träffar sällan på dem ute i naturen, men i ljuset från lampan inne på verandan ser jag dem ofta.
Det här är stora fjärilar, med vingspann på upp till sju centimeter för de båda förstnämnda arterna, och de hörs när de kommer. Ett intensivt brumsurrande nattetid kring kaprifolerna betyder nästan alltid att fjärilarna är på besök.
Ligustersvärmaren är vår största nattfjäril. Hanen kan ha ett vingspann på elva centimeter och honan blir ännu större. De hovrar likt kolibrier framför kaprifolerna medan de suger nektar ur blommorna. Den jämförelsen är befogad; faktum är att det finns kolibrier som är mindre än de här fjärilarna.
Larverna är också imponerande. Den här är drygt tio centimeter lång, en storlek som den når på fem-sex veckor medan den äter av den växt som honan lagt sina ägg i. Bland annat är syren och ask populära värdväxter (och liguster, men sådana har vi inte här), men ligustersvärmaren är inte så artbunden som vissa andra fjärilar. Så småningom, alldeles innan det är dags för larven att bli puppa, kommer den att ömsa färg. Först blir den rödaktig och senare brun. Den övervintrar som puppa, i en jordhåla som den invändigt fodrar med fina silkestrådar.
Äkta kaprifol, eller trädgårdskaprifol, har en blomställning som ofta byggs upp i flera våningar och under varje våning sitter ett bladpar som är sammanvuxet till en skål. Blommorna sitter i en enda krans alldeles intill bladskålen.
De här sammanväxta bladen utvecklas först när blomställningarna kommer. Därför är det lätt hänt att man före blomningen förväxlar äkta kaprifol med vildkaprifol, Lonicera periclymenum, som saknar denna sammanvuxna bladskål. Vildkaprifolen är alltså en egen art, inte en trädgårdskaprifol på rymmen. Den har en mer sydvästlig utbredning än äkta kaprifol och blommar något senare än denna. Vildkaprifolen trivs vid kusten och är Bohusläns landskapsblomma.
Det sammanväxta bladparet finns vanligen hos eldkaprifolen, Lonicera x brownii 'Dropmore Scarlet', också men blommorna bildar oftast flera kransar kring ett gemensamt blomskaft ovanför det sista bladparet, och ofta kommer flera sådana blomställningar från ett och samma bladpar.
Eldkaprifolens blommor saknar för oss märkbar doft, men de lockar till sig humlor och getingar i mängd. När insekterna har kommit i gång på allvar får de flesta blommorna små hål vid basen, där insekterna har bitit hål för att komma åt godiset inuti. Blomtratten är så smal att insekter utan sugsnabel inte når in från blommans öppning.
Det eldkaprifolen saknar i doft kompenserar den emellertid med en oerhört generös och långdragen blomning! Den sista blomställningen förra året slog ut sina eldröda blommor på julaftonen, och det verkar som om de sent anlagda knopparna helt enkelt vaknar ur vintersömnen och fortsätter sin tillväxt när våren kommer.
Så blomningen pågår i stort sett året om, men tillfälliga avbrott när det blir för kallt. Det är som om eldkaprifolen tror sig bo i ett betydligt mildare klimat, och ser vintern som ett kortvarigt bakslag, något den kan rycka på axlarna åt.
Maskrosor är ogräs, det säger mina grannar,
för alla vet att maskrosorna aldrig nånsin stannar
kvar innanför staketet där man ställt dem.
Maskrosor är ogräs och sånt bör man rota ut.
Det finns ju inget annat sätt att riktigt göra slut
på otyget som trängs med allt det sköna.
Men livet är så härligt och jag vill leva kvar.
Här ska jag stanna tills jag vissnar ned på gamla dar.
Jag trivs så bra här mitt i allt det gröna
och tycker att rabatten är mitt hem.
Visst blev jag född till maskros, men jag är inget ogräs.
När sommaren ger torka och vintern blir för kall,
så kommer jag igen – till nästa vår i alla fall,
och mycket som de tycker är mera värt än jag,
har mindre kraft att växa av och livsviljan är svag.
Det ska de nog bli varse när de kommer med sin jordfräs!
