Kaprifolen slår ut

Några dagar senare: I går eftermiddag började samma "trevåningsblomma" slå ut. I natt doftade kaprifolen bedövande och ligustersvärmarna kom för att äta.

Doften är så stark att det inte går att ha fönstret intill blommorna öppet – det blir som att försöka sova i en sådan där liten turistinriktad butik som säljer doftljus och "aromterapeutiska oljor".

Kaprifoler och nattfjärilar

Äkta kaprifol och eldkaprifol – de samexisterar mer än gärna kring verandan. Båda har sina speciella fördelar som trädgårdsboende.

Äkta kaprifol, Lonicera caprifolium, har en relativt kort blomningstid under maj och juni, ibland med en extra blomning sent på sommaren. Blommorna i vitt, rosa och gult doftar nattetid berusande ljuvligt och lockar till sig allehanda intressanta flygfän, som större snabelsvärmare (Deilephila elpenor), brun björnspinnare (Arctia caja) och ligustersvärmare (Sphinx ligustri).

Blommorna doftar inte påtagligt under dagen, vilket är vettigt eftersom de pollinerande fjärilarna inte flyger då. Fjärilarna är i stället aktiva från skymningen till gryningen. Man träffar sällan på dem ute i naturen, men i ljuset från lampan inne på verandan ser jag dem ofta.

Det här är stora fjärilar, med vingspann på upp till sju centimeter för de båda förstnämnda arterna, och de hörs när de kommer. Ett intensivt brumsurrande nattetid kring kaprifolerna betyder nästan alltid att fjärilarna är på besök.

Ligustersvärmaren är vår största nattfjäril. Hanen kan ha ett vingspann på elva centimeter och honan blir ännu större. De hovrar likt kolibrier framför kaprifolerna medan de suger nektar ur blommorna. Den jämförelsen är befogad; faktum är att det finns kolibrier som är mindre än de här fjärilarna.

Larverna är också imponerande. Den här är drygt tio centimeter lång, en storlek som den når på fem-sex veckor medan den äter av den växt som honan lagt sina ägg i. Bland annat är syren och ask populära värdväxter (och liguster, men sådana har vi inte här), men ligustersvärmaren är inte så artbunden som vissa andra fjärilar. Så småningom, alldeles innan det är dags för larven att bli puppa, kommer den att ömsa färg. Först blir den rödaktig och senare brun. Den övervintrar som puppa, i en jordhåla som den invändigt fodrar med fina silkestrådar.

Äkta kaprifol, eller trädgårdskaprifol, har en blomställning som ofta byggs upp i flera våningar och under varje våning sitter ett bladpar som är sammanvuxet till en skål. Blommorna sitter i en enda krans alldeles intill bladskålen.

De här sammanväxta bladen utvecklas först när blomställningarna kommer. Därför är det lätt hänt att man före blomningen förväxlar äkta kaprifol med vildkaprifol, Lonicera periclymenum, som saknar denna sammanvuxna bladskål. Vildkaprifolen är alltså en egen art, inte en trädgårdskaprifol på rymmen. Den har en mer sydvästlig utbredning än äkta kaprifol och blommar något senare än denna. Vildkaprifolen trivs vid kusten och är Bohusläns landskapsblomma.

Det sammanväxta bladparet finns vanligen hos eldkaprifolen, Lonicera x brownii 'Dropmore Scarlet', också men blommorna bildar oftast flera kransar kring ett gemensamt blomskaft ovanför det sista bladparet, och ofta kommer flera sådana blomställningar från ett och samma bladpar.

Eldkaprifolens blommor saknar för oss märkbar doft, men de lockar till sig humlor och getingar i mängd. När insekterna har kommit i gång på allvar får de flesta blommorna små hål vid basen, där insekterna har bitit hål för att komma åt godiset inuti. Blomtratten är så smal att insekter utan sugsnabel inte når in från blommans öppning.

Det eldkaprifolen saknar i doft kompenserar den emellertid med en oerhört generös och långdragen blomning! Den sista blomställningen förra året slog ut sina eldröda blommor på julaftonen, och det verkar som om de sent anlagda knopparna helt enkelt vaknar ur vintersömnen och fortsätter sin tillväxt när våren kommer.

Så blomningen pågår i stort sett året om, men tillfälliga avbrott när det blir för kallt. Det är som om eldkaprifolen tror sig bo i ett betydligt mildare klimat, och ser vintern som ett kortvarigt bakslag, något den kan rycka på axlarna åt.

Maskrosbarn

Maskrosor är ogräs, det säger mina grannar,
för alla vet att maskrosorna aldrig nånsin stannar
kvar innanför staketet där man ställt dem.

Maskrosor är ogräs och sånt bör man rota ut.
Det finns ju inget annat sätt att riktigt göra slut
på otyget som trängs med allt det sköna.

Men livet är så härligt och jag vill leva kvar.
Här ska jag stanna tills jag vissnar ned på gamla dar.
Jag trivs så bra här mitt i allt det gröna
och tycker att rabatten är mitt hem.

Visst blev jag född till maskros, men jag är inget ogräs.
När sommaren ger torka och vintern blir för kall,
så kommer jag igen – till nästa vår i alla fall,
och mycket som de tycker är mera värt än jag,
har mindre kraft att växa av och livsviljan är svag.
Det ska de nog bli varse när de kommer med sin jordfräs!

Kärrspindel

Kärrspindeln, Dolomedes fimbriatus, befinner sig tills vidare i en kruka minst 15 meter från dammen, men det dröjer säkert inte länge innan den har tagit sig dit. Den brukar springa på vattenväxterna och vattenytan, där den fångar diverse smådjur. Den kan dyka om den känner sig hotad, men också för att ta byten under vattenytan.

Det här är ett av de rovdjur som tullar rejält på beståndet av grodyngel – dessa har redan i dag börjat lämna sina skyddande romkorn.

Kärrspindeln har, liksom alla andra spindlar, ett giftigt bett, men i likhet med andra svenska spindlar är den ofarlig för människor. Det är osannolikt att bettet ens skall tränga igenom den mänskliga huden, och om det ändå gör det är ju giftets styrka anpassat för betydligt mindre byten än vi.

Men det är en snabb spindel och är den på det humöret kan den vara ganska aggressiv. I alla händelser är den fin att titta på.

Foto: Johan Andersson

Små grodorna

För ett par år sedan flyttade vi in grodrom från bäcken till dammen. Rommen kläcktes och många små grodor blev det. De flesta blev uppätna, av snoken eller av de större sländnymferna. Av tusen små grodor är det kanske bara en som blir vuxen. Men en del överlever i alla fall och förra våren återvände en liten skara till dammen.

Grodor är hemkära varelser. De vill helst tillbaka till det vatten där de föddes, och det är där de i sin tur fortplantar sig. Ingen av de stora grodorna som bor i dammen är födda där. De stannar i dammen, men de lägger inte rom (de kanske är hanar). De små dammfödda grodor som kom tillbaka till dammen förra året var då inte tillräckligt stora för att själva skaffa avkomma.

Men nu är minst en av dessa unga grodor tillbaka och hon har lekt i dammen. En rejäl klick grodrom seglar omkring på vattenytan.

Av romkornens utseende att döma har det redan gått flera dagar sedan leken. Varje romkorn omges av en geléklump, vilket förmodligen skyddar den lilla grodan där inne eftersom det blir svårare för till exempel sländnymfer att komma åt den. Man ser tydligt de små grodbarnen som vrider och vänder på sig inne i kornen. Grodsvansen – i det här stadiet har grodor nämligen svans – syns tydligt, liksom de små utanpåliggande gälarna.

Gälarna finns kvar när det lilla grodynglet lämnar sitt romkorn, men tillbakabildas snart. I stället bildas lungor inne i ynglets kropp. Grodor andas luft som andra djur med lungor, men kan dessutom ta upp syrgas ur vattnet direkt genom huden. Detta gör att grodor kan överleva länge under vattnet, till exempel en hel vinter.

Så småningom försvinner även svansen, men först växer benen ut. Samtidigt som svansen tillbakabildas, växer grodans tunga fram. Medan detta sker kan grodan inte äta via munnen. Då är det så smart ordnat att svansen så att säga återgår till kroppen, och blir till näring åt grodan.

Det dröjer till framemot slutet av sommaren innan smågrodorna är färdiga att gå upp på land – de få som överlever ända dit.

Våren har landat

I dag landade våren på gräsmattan. Jag hade börjat oroa mig för att den hade råkat ut för något otäckt under vintern, eftersom den var åtta dagar försenad. Men i morse gick herr sädesärla omkring där, vickade på stjärten, letade godis i det nyspirande gräset och lockade på hustrun, som för ovanlighetens skull kom samtidigt. Annars brukar hon dröja några dagar.

Det fick mig att tänka på omöjliga uppgifter. Om "mina" sädesärlor inte hade kommit tillbaka, skulle jag förstås ha velat veta varför. Men även om jag hade haft tillgång till alla pengar i världen, och alla den mänskliga klokskapens resurser, hade jag aldrig kunnat få ett säkert svar. Så är det med fria sädesärlor.

Jag får inte ens veta var de befinner sig under vintern. Kanske stannar de någonstans i Mellersta Östern, kanske fortsätter de till Egypten. Sädesärlor är ortstrogna. De tar vintersemester på samma plats år efter år och återvänder sedan till hemlandet, till platsen där de boade året innan. Våra sädesärlor har ungar varje år, men jag vet inte vart ungarna sedan tar vägen. I vår trädgård finns bara detta enda par.

Sädesärlor är dessutom monogama. Paret håller ihop livet igenom – upp till tolv år.

På en Statoil-mack där jag ofta tankade häckade under en lång följd av år ett sädesärlepar där hanen hade råkat illa ut. Han hade bara ett ben. Av allt att döma gjorde det honom inte så mycket; han verkade lika förnöjd ändå. Kunderna på macken brukade prata vänligt med honom medan de tankade. Och just så skall man göra. Möter man en ärla på åkern skall man tala med den. Då får man ett gott år. Det gäller säkert för sädesärlor som man möter på macken också.

Människan bor i huvudet!

I dag kom jag hem från sjukhuset efter att ha fått vänstra bröstet borttaget. Cancern var inte riktigt så snäll som vi först hoppades. Prognosen verkar dock fortfarande vara god. Som det nu ser ut slipper jag både cytostatika och strålbehandling – jag får hormonmedicin i stället.

Inför utskrivningen hamnade jag i en "protesdiskussion". Sköterskan, som skulle förse mig med "tillfällig protes", ansåg tydligen att den var viktig. Jag skulle behöva den när jag till exempel går i affärer. Hon sade att ingen tidigare patient hade tackat nej.

Men, jag tycker att "människan Karin" bor innanför pannbenet, inte i de vid min ålder inte längre funktionella brösten. Jag har ammat sju barn och lär inte få fler. Jag är jag - precis som jag ser ut.

Om blinda människor måste dölja sin blindhet, om människor som saknar en arm inte får visa det och om människor i rullstol inte vill ge sig ut bland folk för att de tror sig bli glodda på, då glömmer vi att människan bakom skadan eller handikappet fortfarande är en fullständig människa. Därför vill jag inte ha någon protes. Jag är fortfarande den jag är – inuti mig.

Om jag senare, av genetiska skäl, måste ta bort även det andra bröstet, kan det hända att jag ändrar mig. Men då har jag i alla fall hunnit känna efter, i stället för att redan från början förneka mitt nya utseende.