Varför nöjer de sig inte med ett "Ja"?

Bortse från professionella intervjuoffer, sådana som Carl Bildt. De har lärt sig hantera intervjuare.

Bortse också från dem som verkar tycka att det svåraste och värsta man kan råka ut för är att behöva svara på en fråga, eller att ens öppna munnen. Vi som är gamla nog minns väl Stenmarks något kortfattade svar. Frågan kunde innehålla en hel räcka ord i många meningar, men svaret blev oftast bara ett "Jo".

Men där emellan...

Intervjuaren: "Leonard Lagvrängare anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet. Håller du med honom?"
Intervjuoffret: "Jag anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet, så jag håller med honom, ja."

Eller: "Jag anser absolut att han har rätt i att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet, så jag håller med honom, ja."

Eller möjligen: "Om jag anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet? Jag anser att Leonard Lagvrängare har rätt där. Man måste ta till 'datt', så jag håller med honom. Absolut, ja."

Jag har en känsla av att ju längre in i detta "mellan" intervjuoffret befinner sig, desto svårare har han att kort och gott svara "Ja". Annars kunde det bli:

Intervjuaren: "Leonard Lagvrängare anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet. Håller du med honom?"
Intervjuoffret: "Ja."

Varför är det så - om det nu är det? Måste intervjuoffret brodera ut svaret för att hinna tänka igenom vad han bör/förväntas svara? Eller vill han i mesta möjliga mån dra ut på och pressa fram det gottaste ur den "berömmelsetid" han har fått sig tilldelad för att uttala sig i radio/TV?

Ny sorts dager

Jag minns – fortfarande med viss fasa – en januarimånad i Stockholm i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet, då Stockholm hade 3 (tre!) soltimmar under hela månaden. Dessutom var det så slaskigt att det inte fanns någon snö som kunde lysa upp. Människorna gick omkring med förtvivlan, eller möjligen mord i blicken. Det var mörkt, regnigt, trist, smutsigt och man mådde dåligt.

Men nu är det ännu värre. Det regnar mer eller mindre oavbrutet och det är sanslöst mörkt nästan hela dygnet. Under senaste fullmånen hade vi i och för sig ett par nätter med kyla och frost samt molnfri himmel, och det kändes syndigt att sova under dessa ljusa nätter, men för övrigt känns det som om det har varit mörkt oavbrutet sedan någon gång i början av november.

Ibland tänker jag att det här kanske är det första riktigt märkbara resultatet av klimatförändringen, för oss som bor relativt långt norrut i världen. Där vi bor orkar solen nätt och jämnt upp över trädtopparna någon timme mitt på dagen, men nyttan av detta förutsätter ju att det inte finns en massa moln i vägen, vilket det numera nästan alltid gör.

Vi har ju haft samma vintermörker – eller frånvaro av sol – i alla år, men tidigare har det oftast funnits litet snö som kunnat lysa upp. Den snön gjorde stor skillnad.

Nu är det bara svart; så mörkt att jag behöver ficklampa för att hitta fram till bilen som står sex meter från ingången. Ljuset från ficklampan äts upp av mörkret, så att jag befinner mig i en liten, liten fläck av ljus just där jag sätter fötterna.

Nu känns det som om det skulle behövas något slags konstgjort solljus inne, att vistas i några timmar per dag. Finns sådant, tro, annat än som cancerframkallande solarievariant? Ett rum av ljus att vila i tills året vänder och solen kommer tillbaka.

Jag vet inte om känsligheten för avsaknad av ljus beror på att människor faktiskt är dagdjur. Eller om det bara har med åldern att göra. Handlar det om ett absolut ljusbehov kan det ju, när klimatförändringen går så långt att snö blir sällsynt i hela landet, bli riktigt illa för alla dem som bor ännu längre norrut, där solen inte går upp alls under de mörkaste vintermånaderna.

Mammutträd

Nu har jag lärt mig att mammutträd kan överleva rätt sträng kyla – som exempelvis -32 grader i Danmark och -37 i Polen. Frågan är då om det inom överskådlig tid och med den nuvarande klimatförändringen kommer att bli så kallt i Arboga, dit jag tänker exportera en av mina båda fröplantor.

Den andra tänker jag plantera här hemma (utanför Gyttorp), men så att den kan få skydd åtminstone de första åren. Planteringsråden för fröna säger att träden kan odlas i stora behållare. Jag undrar hur stora de då skall vara – en swimmingpol var, kanske?

Viktigast för överlevnaden i kyla tycks vara att det finns rejäl marktäckning kring trädet – som tjockt snötäcke eller ordentligt med löv, torv eller liknande. Det får väl bli löv då, med den nuvarande snötillgången.

Trädet på bilden är "Grizzly Giant" i Yosemite National Park och drygt 60 meter högt. Rena barnungen, alltså, jämfört med de riktiga bjässarna, som är mer än 80 meter höga. Värstingen, General Sherman, är drygt 84 meter hög och har en volym som närmar sig 1500 kubikmeter. Lyckligtvis lönar det sig inte att avverka dem – förr gjorde man tändstickor av det spröda virket!!!

iPod Touch 32GB

När man har blivit så vuxen som jag, får man bestämma julklappen själv, och dessutom när det är dags att öppna paketet. I år blev det en iPod – och fusköppning i förväg av paketet. Nu – efter en dryg vecka – har jag förstått varför yngsta grabben gillar sin iPod så mycket. Den har bokstavligen gått varm sedan han fick den för två år sedan.

Det här är ju buskul! Massor av högst användbara program, och att de flesta är gratis eller mycket billiga gör inte saken sämre.

Jag, som gillar att få tänka i lugn och ro, uppskattar speciellt program av typen "Perfect Balance". OK, grafiken är modernare, men det påminner litet om känslan från en del gamla DOS-spel.

För övrigt har jag fixat den här bloggen, och inlägget, direkt från iPoden. Skönt att somna sedan med Eagles i öronen...