Hjälp USB-minnet hem

Har du någon gång tappat bort ett USB-minne? Eller är du liksom jag rädd att göra det, eftersom USB-minnet innehåller en massa filer som du vill ha kvar?

Jag tänker beskriva en metod som kan vara en lösning. Den kräver att du installerar AutoIt v3, som finns att hämta på http://www.autoitscript.com/autoit3/downloads.shtml och är gratis. Välj "AutoIt Full Installation" och installera programmet.

Öppna sedan Anteckningar eller motsvarande och skriv in allt mellan de båda asteriskraderna, även radmatningen på slutet (själva asteriskraderna skall alltså inte vara med):
******************************
#NoTrayIcon

Dim $Message1
Dim $Message2
Dim $Message3
Dim $Message4
Dim $Message5
Dim $Title

$Title = "Jag har tappats bort. Hjälp mig hem!"
$Message1 = "Jag har tappats bort och min ägare vill absolut ha tillbaka sitt USB-minne."
$Message2 = "Snälla du, skicka mig till:"
$Message3 = "Ditt namn, Din fullständiga adress"
$Message4 = "Min ägare lovar att som tack för besväret skicka dig ett alldeles nytt och lika stort USB-minne."
$Message5 = "Tack på förhand. Karin/USB-minnet"

MsgBox(266304,$Title,$Message1 & @CRLF & $Message2 & @CRLF & $Message3 & @CRLF & $Message4 & @CRLF & $Message5)

**********************************
Ändra till ditt eget namn och din egen adress. I den sista raden ser du vad som skall ändras om du vill ha fler eller färre meddelanderader.

Spara detta någonstans som "borta.au3".

Gör sedan en autorun-fil. I Anteckningar skriver du:
**********************************
[autorun]
icon=borta.exe
open=borta.exe
action=Hjälp! Jag har kommit bort!
label=Hjälp! Jag har kommit bort!
shell\open\command=borta.exe
shell\open=Hjälp! Jag har kommit bort!

**********************************

Spara detta någonstans som "autorun.inf".

Öppna sedan Start > Program > AutoIt v3 > Compile Script to .exe
I raden Source bläddrar du fram filen borta.au3 som du nyss gjorde.
I raden Destination bläddrar du fram var du vill spara exe-filen och anger borta.exe som filnamn.
Klicka sedan på Convert.

Efter en kort stund kommer rutan "Conversion complete" upp. Klicka på OK och stäng AutoIt.

Öppna Utforskaren och bläddra fram filerna autorun.inf och borta.exe. Kopiera båda dessa filer till roten på USB-minnet.

Det som nu händer är följande:

När du ansluter USB-minnet till datorn, kommer först den vanliga "Spela upp automatiskt"-rutan upp. När denna är färdig öppnas dialogen där du bestämmer vad som skall göras med innehållet på USB-minnet. Som titel har rutan nu fått "Hjälp! Jag har kommit bort! (X)" (X är enheten för USB-minnet). Överst bland föreslagna åtgärder står:

Hjälp! Jag har kommit bort! i det program som finns på enheten

Klicka på OK. Då öppnas en meddelanderuta med din text, och som titel har rutan "Jag har tappats bort. Hjälp mig hem!" I Utforskaren kommer USB-minnet att visas med titeln "Hjälp! Jag har kommit bort!" på enheten.

Vem vet – det kan ju leda till att någon ärlig upphittare faktiskt skickar hem minnet till dig

I stället för Microsoft Office

Jag tycker inte om Microsoft Office. Skälen är många, och ett av dem är att jag vill ha mina "vardagsprogram" portabla. Jag vill alltså inte ha dem installerade på datorn och beroende av att de körs på just den dator där de är installerade. Det alternativ som brukar nämnas är OpenOffice.org, som är gratis och kan köras portabelt, men det tar mycket plats och känns riktigt segt att starta.

I stället fastnade jag för SoftMaker Office 2006, ett officepaket som tidigare varit betalprogram men nu har släppts fritt. Den uttalade förhoppningen från programmakarnas sida är att användarna skall bli så förtjusta att de bestämmer sig för att betala för den nyare versionen SoftMaker Office 2008. Detta sägs på programmets hemsida, men inte ens gratisversionen innehåller någon reklam.

Gratisversionen SoftMaker Office 2006

Programpaketet innehåller TextMaker och PlanMaker, som motsvarar och är kompatibla med MS Word 6.0 till 2007, respektive MS Excel 5.0 till 2007. Gränssnittsspråket är engelska (plus några andra språk) men det finns stavningskontroll på svenska och ett stort antal andra språk, och det är lätt att växla mellan de olika språkversionerna av stavningskontrollen.

Paketet kan köras portabelt och är – jämfört med OpenOffice.org – bussnabbt, litet och mycket smidigt. Utrymmeskravet 26 MB i stället för 240 MB som med OpenOffice.org känns ju ytterst blygsamt. Snabbheten är föredömlig. Att starta TextMaker (motsvarigheten till MS Word) tar på min dator 3 sekunder, jämfört med de 36 sekunder som krävs vid start av Writer (OpenOffice.orgs motsvarighet till MS Word).

På http://www.supportdata.net/portabel/progof.html kan du läsa om hur du gör SoftMaker Office portabelt och får in den svenska stavningskontrollen – där hittar du även länkarna för nedladdning av både programpaketet och den svenska stavningskontrollen. Du måste registrera programmet, men det är gratis.

Betalversionen SoftMaker Office 2008

I betalversionen – SoftMaker Office 2008 – ingår även modulerna Presentations (motsvarigheten till MS PowerPoint) och BasicMaker som motsvarar Visual Basic for Applications (VBA). Den kostar 60 euro eller 80 US-dollar – det finns även möjlighet att köpa en student/lärarlicens för 20 euro eller 25 dollar.

Men det finns en intressant lustighet i den här prissättningen: I och med att jag registrerade gratisversionen av SoftMaker 2006, kom ett erbjudande om att uppgradera till SoftMaker 2008 för ordinarie uppgraderingspris: 25 euro. Om man ändå tänker skaffa betalversionen sparar man alltså 35 euro på att först installera och registrera gratisversionen. Resultatet blev därmed ett synnerligen komplett officepaket för cirka 250 kronor. Det känns inte helt fel...

Om att visa bilder 2

En bild kan vara värd mycket pengar – fråga kändisfotograferna! Men även utan att ha paparazziambitioner kan du betrakta bilderna som värdefulla. Om någon annan påstår sig ha knäppt bilden, kan du då bevisa att den är din?

OK, bilderna från mormorsmors hundraårsdag eller från ditt eget vardagsrum kommer inte "vem som helst" att vilja knycka. De är för lätta att identifiera. Men om du råkar vara enda fotograf på plats när ett UFO landar på Stortorget och upphör att vara UFO därför att små gröna män kliver ur... Ja, då kan det nog tänkas att andra blir intresserade, eftersom bilden då plötsligt får ett rent ekonomiskt värde.

Där emellan finns alla dessa bilder som det skulle kännas högst förargligt att någon annan påstod sig ha fotograferat. Det är inte kul om någon visar sin "underbara trädgård" på sin webbsida och du ser att det i själva verket är din underbara trädgård och dina bilder som visas. Det är ju du som har grävt och rensat i rabatterna. Och vad gör du, när du påpekar för bildtjuven att det är dina bilder han visar på sin webbsida, och han svarar att det är det inte visst det. Bilderna har han minsann tagit själv.

Om du har bilderna på datorn och kameran har lagrat EXIF-data blir det knappast problem med att bevisa äganderätten. Men det finns fortfarande kameror som inte sparar EXIF-data. Har du dessutom redigerat bilderna och sparat om dem under nya namn, är det inte alls säkert att EXIF-data följt med, även om det fanns där från början.

Jag skall kanske påpeka att det dessutom är väldigt lätt att ändra datum för filer. Om din bild på webbsidan visar "så här såg trädgården ut i september", och bildtjuven knycker bilden i mars året därpå, kan han lätt ändra datum på bilden så att det ser ut som om filen skapades i augusti året innan. Därmed har han en bildfil som "bevisar" att hans bild är äldre än din, och då borde ju bilden vara hans, eller hur?

Beskär bilden

Men det finns en väldigt enkel metod för att förebygga den här typen av bildstölder: Visa inte hela bilden! Beskär den i stället. Fotografer som påstår att de "beskär färdigt" i kameran pratar persilja. Det kunde kanske gälla på den tiden då man använde film, men med digital fotografering finns det ingen anledning att avstå från beskärning i efterhand.

Tvärtom. De flesta bilder som visas på webbsidor är för små och plottriga, därför att bilderna visar för mycket som tar intresset från det man egentligen vill visa. Titta på de båda bilderna nedan, och tänk dig att bildtexten är "Vackra fönster i en europaprisad småstad".



Med den första bilden är det mycket svårt att föreställa sig vad bildtexten syftar på. Den andra bilden är en hård beskärning av den första och då står det fullständigt klart vilka fönster som avses.

Stöldskyddat

Du vinner alltså presentationsmässigt men samtidigt har du fått ett automatiskt stöldskydd på din bild. Du har hela bilden. För bildtjuven skulle det medföra oändligt mycket besvär att återskapa den kompletta bilden – om det alls vore möjligt!

Den här metoden hindrar inte att andra kopierar och sparar dina bilder, men den hindrar definitivt att andra påstår att bilderna är deras. Det kommer man långt med, om man i en rättstvist skall bevisa att man äger bilderna.

Om att visa bilder

Jag får ofta frågor om hur man skyddar sina bilder på Internet: alltså hur hindrar man besökare på webbsidan från att spara de bilder man visar, skriva ut dem och kanske använda dem på egna sidor?

Det korta, enkla och sanningsenliga svaret är: Det gör man inte. Det går helt enkelt inte! Den bild som visas på datorskärmen kan alltid och utan undantag sparas. Visst, det finns diverse knep att ta till för att göra det svårare att knycka bilden, till och med dyra köpeprogram som påstår sig kunna ordna detta, men alla metoder går att kringgå.

Man kan...

• Skripta bort högerklicksfunktionen: Detta skulle alltså hindra att man högerklickar på bilden och väljer spara. Men om man i stället vänsterklickar på den och drar den till adressraden, öppnas den i ett nytt fönster där det går bra att högerklicka. Många webbläsare, som GreenBrowser, har dessutom en knapp som man använder för att sätta detta högerklicksskydd ur spel.
• Lägga en vattenstämpel eller text på bilden för att upplysa om att den är copyright-skyddad: Det går naturligtvis alldeles utmärkt men bilden, med vattenstämpel och allt, kan fortfarande kopieras och sedan kan man "beskära" bort texten.
• Lägga texten tvärs över hela bilden så att den blir helt ointressant att knycka: Ja, det är en bra metod, bortsett från att bilden blir ointressant att titta på också.
• Sänka upplösningen så att bilden får så dålig kvalitet att ingen vill knycka den: Javisst, men då kommer ingen att vilja titta på den heller och du får rykte om dig som dålig fotograf.
• Gömma bilden i bakgrunden och täcka den med en helt genomskinlig enpixelsbild som dras ut till samma format som själva bilden: En bra metod, tills besökaren kommer underfund med den och börjar använda ett klipprogram som tar bilder av det som faktiskt visas på skärmen.
• Skripta bort PrintScreen-tangenten: Det fungerar om besökaren verkligen använder PrintScreen, men vem gör det? Varje annat klipphanterande program använder andra metoder, som till exempel fritt valda snabbtangenter. Det vore ju litet väl häftigt att skripta bort alla tangenter – och musen.

Så utgå från att visade bilder kan kopieras/knyckas. Se i stället till att du kan bevisa att bilden verkligen är din – om någon annan skulle försöka ta ifrån dig upphovsrätten. Med digitala bilder har du inget negativ som bevisar detta, men det finns andra metoder. Om en sådan skall jag berätta i nästa avsnitt.