Vattenbitare

Sissi gillar att bada i sjön, men hemma på gården vill hon inte ha vatten ens upp till magen i badbaljan. Där är det roligast att bita vattenstrålen.

Sedan, när vattnet har stängts av – innan nivån nått den kritiska maghöjden – är det kul att krafsa våldsamt i vattnet, så att det bildas bubblor. Dessa bubblor försöker hon också bita. Det går inte så bra, men det sysselsätter henne länge.

Vita och vackra – men små

Ganska tidigt på sommaren dyker stora "maskbon" upp på äppelträden. Det ser ut som knyten av spindelväv runt kvistarna, de nya bladen och karten, men de innehåller inga spindlar utan massor av mörka prickar (ägg) eller krälande larver.

Om de får hållas kan de delvis kaläta grenarna. Träden överlever visserligen – det kommer snart nya blad – men det är fult och påverkar förstås äppelskörden. I och för sig ger sig larverna inte på frukten, men ett träd som saknar blad får nog problem med att försörja den växande frukten.

Det här är äppelspinnmalens (Yponomeuta malinellus) larver. Det enklaste och minst skadliga sättet att bekämpa dem är att plocka bort maskbona för hand. Lägg dem i en påse och bränn upp dem, eller ge dem till hönsen om du råkar ha sådana. Få larver klarar sig undan hönornas vakande ögon.

När man "stör" maskbon med utvecklade larver flyr larverna. De spinner snabbt en tråd och kastar sig ut från sin plats i trädet. Eftersom det handlar om många larver, blir de hängande i hela knippen från grenen. Det hela ser ut som egendomliga julgransprydnader.

Handlar det om stora träd, är det förstås svårare att bekämpa med handpåläggning. Det bästa är nog i sådana fall att trösta sig med att spinnmalen sällan kaläter trädet helt – trädet överlever. Det finns biologiska bekämpningsmedel; fråga i en bra plantskola. Ett alternativ är gifter som pyretrum, som dock måste sprutas så att vätskan verkligen träffar larverna. Tänk på att giftet tar kål på nyttiga insekter också, till exempel de nyckelpigslarver som håller bladlössen i schack. Dessutom känns det inte bra att spruta gift på sådant som man sedan skall äta.

Snövit streckmätare, Cabera pusaria, är en nattaktiv fjäril som syns mycket bra i de ljusa sommarnätterna. De kamlika antennerna visar att just det här är en hane. Kammarna utökar ytan på antennerna och gör det betydligt lättare för hanen att uppfatta doftsignalerna – feromonerna – som honan sänder ut.

Mig veterligt gör fjärilen ingen skada i trädgårdar. De gulvita larverna rör sig som typiska mätarlarver. De lever i björk, sälg och al innan de förpuppar sig i marken.

Påfyllning i vinterförrådet

Det är mycket gott om kantareller i år. En hel del regn plus faktiskt ganska rejält med värme – resultatet är många och stora kantareller, som vi förväller, packar i lagom stora portioner och fryser in. De håller länge på det sättet, särskilt om litet av förvällningsvätskan får följa med.

I och för sig skulle man kunna torka dem i stället. Just kantareller förlorar dock gärna en del smak under torkningen, och blir något beska. Så svamptorken får vänta, tills det blir dags för trattkantareller och äppelskivor.

För några kvällar sedan gick Kjell ut i skogen för att fotografera en formidabel kantarellring. Säkert flera hundra svampar, i ett "svampspår" som sträckte sig längs stigen, in mellan granarna och runt en stor myrstack. Jag har aldrig sett något liknande. Men ljuset var dåligt och bilderna blev suddiga.

Vi gick tillbaka dit dagen därpå, och hittade inte en enda kantarell. Tydligen hade någon av våra sommarboende grannar varit ute på svampjakt och hittat just den här skatten.

Men det gjorde inte så mycket. Vi hittade ändå kantareller på hemvägen, mycket kantareller. Tillräckligt för att efter förvällning ge ett tjugotal tvåportionsförpackningar i frysen.

I dag har det varit varmt. Jag tror att i morgon kan vara en bra dag för att fylla på kantarellförrådet.

Men de behöver ju inte hamna i frysen. I den första lägenheten jag hade (54 kronor i månadshyra) fanns inget kylskåp och naturligtvis ingen frys. Då brukade jag göra syltade kantareller i stället, med ättiksprit, socker och diverse kryddor: lagerblad, färsk ingefära, kanelstång, kryddnejlikor, gula senapskorn, vitpepparkorn och rödlök. De blev mycket goda och höll i minst ett par år.

Vad man kan ha en traktor till

Katter lever högt – om de får en chans. Ju högre, dess bättre. Men ändå inte högre än att ett snabbt språng fångar eventuella passerande möss.

Normalt väljer katterna våra biltak att ligga på. Om sotarens stege råkar stå framme, kan i alla fall Oskar klättra upp på hustaket – han är bra på stegklättring. Det är egentligen bara pergolataket han inte har bemästrat än, vilket ju är tråkigt för honom eftersom skatorna använder det som sommarbostad.

Hubbe, vår dumma katt, klarar inte stegklättring. Och att som Oskar har gjort här, ta sig upp på traktortaket, kan han nog bara drömma om. Han får snällt hålla sig till mer jordnära utkiksplatser, som biltak och brunnslock.

Det finns en möjlig bonus att hämta på att använda traktortaket som liggplats. Traktorn står mellan två uthus, magasinet och logen. Under takpannorna på båda husen har tornsvalorna sina häckningsplatser (jo, jag vet att de heter tornseglare numera, men jag är så konservativ av mig).

Just nu tränar ungarna inför den långa flyttningen till vinterkvarteren i tropiska Afrika, en flygtur som faktiskt kommer att hålla dem i luften under flera år, ända tills det blir dags för dem att häcka. De kastar sig ut från boplatserna och svirrar i samlad tropp och vansinnig fart förbi mellan husen, strax ovanför traktortaket. Och vem vet – kanske hoppas katten på att kunna fånga någon av dessa retsamma fåglar, som annars är så fullständigt oåtkomliga för honom.

Men jag tror inte det. En eller annan talgoxe, bofink eller fet domherre lyckas han nog knipa, men inte tornsvalorna. Sannolikheten för det är nog ungefär lika stor som för mig att ta ned månen.

Hunden Sissi tycker också om att jaga. Men hon koncentrerar sig på sorkar och på att skälla ut rådjuren, samt på att leta efter grävlingen under logen, och det gör hon inte från traktorn.

Hennes avsikt med att sitta i traktorn är en helt annan. Hon sitter här och hoppas, hoppas, hoppas på att husse snart skall komma och starta traktorn.

Det finns nämligen i hela Sissis värld inget som är lika roligt som att åka traktor. Inte ens korv. Sissi kan ligga inne på sin kudde och sova fridfullt, men när husse skall köra traktor rusar hon ut i en fart som väl illustrerar den roliga talesättsvarianten "som skjuten ur en kanonkula". Husse behöver inte ens röra vid traktorn. Hunden vet ändå när det är dags.

Vedstekel med helikoptersurr

Honan av gul vedstekel, Urocerus gigas, borrar ned sitt äggläggningsrör djupt i död eller döende barrved och lägger 5-6 ägg. Samtidigt sprutar hon in rötsvampen blödskinn, Stereum sanguinolentum, i veden. Svampen bär hon med sig i fickor kring äggläggningsröret.

När hon har lagt äggen på en plats drar hon upp äggläggningsröret, flyttar sig en bit och upprepar hela proceduren. Totalt kan hon lägga 50 till 350 ägg. När äggläggningsröret inte används, förvaras det i den mörka skidan under bakkroppen.

Den svampinfekterade veden blir till mat åt larverna fram till dess att de förpuppar sig inne i veden. Puppan hamnar ungefär 5 centimeter in i veden med huvudänden riktad mot vedytan. Två år efter att ägget lades är det dags för den fullbildade insekten att träda fram. Den lämnar veden genom ett flyghål som kan vara nära en centimeter i diameter. Insekterna flyger under juli-september och deras flygläte har liknats vid surret från helikoptrar.

Larven gnager gångar i veden och gångarna packas mycket tätt med fint gnagmjöl. Samtidigt missfärgas inte virket av svampen. Det gör att gångarna kan vara svåra att upptäcka, vilket i sin tur kan leda till att angripet virke byggs in i nya hus. För de mänskliga invånarna i huset kan det komma som en kanske obehaglig överraskning när 4 cm långa, ytligt getingliknande insekter plötsligt "föds" ur märkliga runda hål i tapeten!

Den har arten finns över nästan hela landet. Eftersom den är vanlig i Ångermanlands skogar har den blivit Ångermanlands landskapsinsekt. Andra namn på gul vedstekel är stor hornstekel och gul hornstekel.

Aktiva jägare

Familjen Vargspindlar, Lycosidae, innehåller ungefär 55 arter i Sverige. Det här är en av dem. Vargspindlarna är aktiva jägare. De spinner inte nät, utan överfaller bytet och dödar det genom ett bett som sprutar in ett snabbt förlamande gift. Bytet löses upp med matsmältningsvätska, varpå spindeln bokstavligen kan dricka sitt byte.

Den som tycker illa om dessa spindlar, kan ju tänka på att de faktiskt äter fästingar!

Som de flesta andra spindlar har vargspindeln åtta ögon. Dessa är så kallade enkla ögon, vilket innebär att varje öga är en enhet och har en lins, ungefär som hos oss. Det här skiljer dem från insekterna, som har sammansatta så kallade fasettögon. Den här vargspindeln har nederst en lätt böjd rad med fyra mindre ögon. Ovanför dessa sitter två par betydligt större ögon i var sin rad. Vargspindlarna sägs ofta vara de spindlar som har bäst syn.

Hos vissa vargspindelarter lockar hanen till sig honan genom att trumma med bakkroppen mot underlaget. Man har kunnat visa att honorna hos vissa arter föredrar hanar som kan trumma länge. Men trummandet får inte gå till överdrift – då blir det inget av med parningen.

Efter parningen ger sig hanen av. Honan spinner en kokong kring äggen och kokongen fästs vid spinnvårtorna på bakkroppens undersida. När äggen kläcks klättrar ungarna upp på moderns rygg, där de sedan stannar några dagar.

Just den här honan hade vänligheten att ta sig fram över ett glasfat, vilket gjorde det möjligt att få ganska tydliga bilder av den snabba spindeln.

Krabbspindlarna, familjen Thomisidae, har ett trettiotal arter i Sverige fördelade på sju släkten. Spindlarna har åtta ögon, som sitter i två aningen böjda rader. Bakkroppen är ofta bredast baktill och de två främre benparen är längre och kraftigare än de två bakre. Längst ut på benen sitter två klor. De främre benparen hålls ofta utsträckta åt sidorna, som hos krabbor. Dessutom förflyttar sig spindlarna ofta i sidled likt krabbor.

Blomkrabbspindeln gör inget fångstnät, men den kan spinna långa trådar som de använder för att rädda sig undan faror och för att flytta till nya jaktmarker. I det senare fallet låter spindeln vinden fånga upp tråden, och när denna har fastnat på den nya platsen flyttar spindeln.

Om spindeln blir störd kan den helt enkelt släppa underlaget och låta sig falla, med tråden som livlina. Man har till och med observerat krabbspindlar som har tagit med sig bytet i denna flykt.

Överblivna och begagnade trådar äter den upp – de innehåller värdefullt protein.

Grön vårtbitare

Grön vårtbitare, Tettigonia viridissima, är en av ett tiotal vårtbitararter i Sverige. Vårtbitare skiljs enklast från gräshoppor på att de har mycket långa antenner, vanligen längre än hela kroppen. Att sedan skilja gräshoppor och vårtbitare från syrsor är för de flesta av oss ännu enklare. Det finns bara två arter av syrsa i Sverige, nämligen hussyrsan och mullvadssyrsan. Hussyrsan lever inomhus och på avfallshögar och soptippar. Den är helt enkelt inte anpassad för att klara kylan i Sverige.

Mullvadssyrsan finns i Skåne, Blekinge och på Öland, men även i dessa områdan är utbredningen osäker. Den klassas som starkt hotad. Den lever i jordytan där den gräver sig fram med de stora och breda, skovelliknande frambenen.

Chansen att vi skall träffa på syrsor utomhus är alltså tämligen liten, och de "spelande syrsor" vi hör under sommarnätterna är troligen grön vårtbitare. Det var inte Linné som hittade på namnet vårtbitare – ordet finns i svenskan sedan 1619 – men i samband med den gotländska resan 1741 skrev han: "Då bönderna hava vårtor på händerna, bruka de taga en sådan gräshoppa och sätta på vårtan åt hennes mun, då gräshoppan biter sönder vårtan och däruti spyr en svart, tärande vätska, som gör att vårtan förgår." Eftersom vårtbitare är ganska bitska av sig, kan det ligga ett korn av sanning i detta. Åtminstone i den första delen, den om att vårtbitare bits.

Den gröna vårtbitaren spelar framför allt under parningstiden, som infaller under sensommaren och hösten. Den kan till och med överleva smärre frostknäppar och vårtbitarens sång kan pågå ända in i oktober, eller i sydligaste Sverige ännu längre.

Sången, som vårtbitaren åstadkommer genom att gnida vingbaserna mot varandra, lockar till sig honorna. Sången kan variera en hel del mellan individerna och med temperaturen. Låg temperatur kan få vårtbitaren att apela långsammare än annars.

Den gröna vårtbitaren håller gärna till i litet högre växtlighet som buskar och uppe i träd. Hanarna börjar spela på eftermiddagen och sedan hör man det intensivt surrande ljudet genom hela natten.

Hos många insekter är det hanen som söker upp honan, men här är det alltså tvärtom. Honan hör den spelande hanen och söker upp honom. Vårtbitarens öron sitter inte på huvudet utan strax nedanför knäet på frambenen. Där finns ett område med mycket tunn hud. Innanför denna finns de membran, motsvarande vår trumhinna, och sinnesceller som krävs för hörseln.

Alla fullbildade vårtbitare dör inför vintern. På våren kläcks sedan äggen och nymferna (larver hos insekter med ofullständig förvandling) ser ut som miniatyrer av de vuxna djuren. Nymferna äter till en början främst växtdelar, men övergår senare till en mer blandad kost. I början av augusti, efter flera hudömsningar, framträder slutligen den fullbildade vårtbitaren ur den sista nymfhuden.

Jag vet inte om vårtbitarhanen på bilderna är ett sent nymfstadium eller en vuxen individ med ovanlig korta vingar. De lär knappast duga att flyga med, men att vingarna är korta hindrar inte hanen från att spela.