Hav och kratrar

I går natt skulle jag ha fotograferat månen, när den stod mellan Venus oc Jupiter. Men vädret ville annorlunda. Himlen var klar tills solen gick ned, men sedan kom molnen. Inget foto, alltså.

I kväll prövade dock Johan några olika inställningar, med kameran på stativ.

Ovan: Man ser delar av de sydligare "haven". Månhaven är de stora mörka fälten på månen. Förr trodde man att dessa var vattenfyllda hav, ungefär som på Jorden. I själva verket har de uppstått genom vulkanutbrott under den tid då månen var vulkaniskt aktiv. Basaltlava vällde då fram och fyllde sänkor och bassänger som uppstått genom nedslag på månen. Cirka 16 procent av månytan är täckt av sådana hav och de allra flesta finns på månens framsida.

Men månen saknar inte vatten, som man tidigare trodde. Den indiska sonden Chandrayaan-1 kunde 2009 visa att det finns både väte och syre på månen. I november 2009 kunde sedan Nasas LCROSS-expedition bekräfta att det verkligen finns vatten på månen. Intressant nog hittade man vatten redan i de prover som togs under Apollo-programmet på 1970-talet. Den gången trodde man dock att de mycket små vattenspåren var föroreningar på proven, från astronauterna.

Alldeles i gränsen mellan solljus och skugga faller solljuset, sett från oss, maximalt snett över månytan. Där syns en del kratrar – man kan studera dem med en bra kikare och de syns bäst just när solljuset faller så här. De bildades när asteroider och kometer kolliderde med månen. Solljuset stryker över kraterranden, men når inte ned i själva kratern. Där ser man skuggorna från kraterkanten och får en uppfattning om hur djupa kratrarna är. Vid fullmåne ser man kratrarna som ringar och får ingen känsla för djupet.

Höger: Den andra bilden är oskarp, men den visar tydligt jordskenet. Det gör att man kan se även den icke solbelysta delen av månskivan, och det uppkommer när solens ljus reflekteras från jorden mot månytan.

Foto: Johan Andersson

Byggherrar

Nyligen fyllde två av mina sonsöner år – ett respektive fyra. De byggde tillsammans, men lillebror har inte riktigt fått kläm på stapling av byggklossar än. Han föredrar att pröva klossarnas ätlighet.

Begripligt nog var storebror bara måttligt intresserad av lillebrors hjälp.

Litet senare, när lillebror sysslade med något annat och storebror fick bygga själv, blev det så här fint.

Storebror ville inte att lillebror skulle röra hans skapelse: en kyrka med flera tempel utanför.

Vårsolar

Om man sätter sig och tittar nära – ja, då ser man var vårsolen finns. I massor, överallt, och det spelar ingen roll att man plockar med sig dem hem. Det kommer nya.

Knoppanlagen anläggs redan på hösten, vilket är anledningen till att tussilagon (Hästhov, Tussilago farfara) kan börja blomma så tidigt, så snart snön har smält undan tillräckligt för att släppa ned ljuset.

Jag minns att jag läste någonstans att varje tussilagoplanta innehåller omkring 5000 knoppanlag. Jag har inte kontrollräknat, men de är i alla fall tillräckligt många för att plantorna skall klara sig och föröka sig även om man plockar blommorna. Det fungerar ungefär som kvinnors ägganlag. Vi föds med dem, ungefär åtta miljoner, men det är bara ett litet, litet antal som behöver utvecklas till nya människor för att arten människa skall leva vidare.

Litet till mans kallar vi den tussilago, men det svenska namnet är egentligen hästhov. Det namnet kan syfta på bladens form, som något påminner om avtrycken från hästhovar.

Men det kan också vara en förvrängning av det gamla namnet, hosthäva. Bladen kommer långt efter att blomningen är avslutad och de såldes förr på apotek, som Folia Tussilaginis, och av dem gjordes en dekokt mot hosta. Enligt Linné använde man även bladen som tobak mot hosta och astma. Denna användning finns omtalad i Plinius den äldres Naturalis Historia, ett verk som med sina 37 böcker slutfördes några år innan Plinius själv dödades i Vesuvius utbrott år 79 e. Kr.

Vår på riktigt

I dag kom den riktiga våren. De första blåsipporna slog ut, isen har släppt taget om dammen och småfåglarna sjunger så mycket de orkar och hinner.

En nyhet har jag sett bland de större fåglarna. Under ett par år har vi haft en ensam kråka i trädgården, men nu har den fått sällskap. Det skall bli roligt att se bevis i form av ungar för att de är ett par.

Trädgården ser för närvarande ut som skrutt – den pockar verkligen på vårstädning. Nåja, det brukar vara roligt eftersom resultatet blir fint. Men krattandet får nog husets karlar ta hand om!

Blåsippsbarn

Tolv dagar kvar till "den magiska gränsen": 24 mars då jag hoppas att för tredje gången få se blåsippor på min födelsedag. I år kan det nog gå vägen. Redan nu syns de små knopparna som har börjat få färg. En eller ett par dagar till med vårvärme, så slår de ut. Blåsippsblått – finns det någon vackrare vårfärg?

Rådjur vid fågelbordet

Grannen skickar inte ut sin hund efter rådjuren – mest, tror jag, därför att hunden då skulle ge sig ut i skogen på egen tass och där finns det vargar. I alla händelser har grannen gott om rådjur alldeles utanför köksfönstret.

Här sysslar mor och barn med städning under fågelbordet. Samtidigt är domherrar och talgoxar i full fart med att äta frön i fågelbordet och skvätta ned mer mat till rådjuren.

Vi har lindrigt sagt gott om rådjur. De går nu i små grupper med 4-10 djur, med en eller flera getter, fjolårskillingarna och ibland en bock. De håller sig nära bebyggelsen, i skogskanterna och på åkrarna – samt förstås i trädgårdarna. Tydligen vill de inte gärna gå upp i den riktiga skogen, kanske för att den är för farlig för dem med både varg och lo som jagar dem.

En stund senare befann sig det här paret, plus ytterligare två kid, på åkern utanför vårt köksfönster. Tydligen har alla tre killingarna överlevt vintern och mamman börjar bli märkbart rund om magen.

Men vi släpper ut jycken. Hon ger sig inte av till skogen, utan nöjer sig med att jaga bort rådjuren från trädgården.

Också en överlevare

Den här bjässen står i grannens trädgård. Den är ungefär 15 centimeter tvärsöver och nu står den här öppen, med en skål som är fylld av sporer, färdiga att blåsas ut av vinden så att de får bilda nya röksvampar.

Den största röksvamp som hittats i Sverige, och dessutom den största svampen över huvud taget i landet, var en jätteröksvamp, Langermannia gigantea. Den var 70 cm i diameter och 50 cm hög, och den vägde drygt 10 kg. Den hittades på Djurgården i Stockholm 1997. Juridiskt sett växte den dock på spansk mark, eftersom den påträffades inne i spanska ambassadens trädgård. Numera finns den på Naturhistoriska riksmuseet.