Spikat

Nu har Kjell spikat sin avhandling, på Skogsmästarskolan i Skinnskatteberg, i en eksyll från Tjeckien. Här kör man fortfarande med traditionell spikning. En del andra lärosäten har gått över till spikning på Internet, vilket i och för sig ökar tillgängligheten men samtidigt tar död på en trevlig tradition.

Det är på dagen tre veckor kvar till disputationen i Uppsala.

Saker att sura över

När vädret är för trist för trädgårdspyssel och svampexpeditioner och det känns att det är långt, långt till våren vill jag helst krypa långt ned under täcket och morra ut mitt missnöje med tillvaron. Då är det bra att ha saker som man kan sura över. Tyvärr behöver man inte leta särskilt länge för att hitta sådant. Den allra senaste tiden har bidragit med följande, som faktiskt gör mig direkt förbannad:

• Taskig eller direkt oanständig åldringsvård, i syfte att tjäna pengar på människor som inte är i stånd att försvara sig eller tala för sin sak. Det är dessa vanvårdade människor som genom att långt livs arbete och skattebetalande har gjort vårt välstånd möjligt. Nu tackar vi dem genom att behandla dem på ett sätt som borde få oss att rodna av skam.
• Om man alls tittar på TV kan man knappast undgå reklamen. Att hålla sig till TV1 och TV2 är inget alternativ, eftersom programmen oftast är grymt tråkiga. Alltså får man stå ut med reklamen, som numera är nästan helt humorbefriad och verkar vara framställd av folk som på fullt allvar anser att den som skriker högst får flest kunder. De har kanske rätt, men för mig känns detta skrikande nästan outhärdligt. Dessutom är reklamen oftast direkt korkad. Alltså – rynkkräm för män???
• Utvisningspolisen utvisar en person till fel land, så att den utvisade placeras i häkte under ett helt år misstänkt för ett brott som han enligt vårt sätt att se det inte har begått (eftersom det var polisen som begick "brottet") och som på grund av detta riskerar femton års fängelse. Har då denna polismyndighet lagt ens två tankar i kors för att se till att mannen i fråga friges och placeras i "rätt" land? Nej, eftersom utvisningspolisen inte anser att det hör till deras ansvarsområde! Man tar sig för pannan!
      Jag undrar förstås varför det är så, och jag misstänker att polismyndigheten är rädd att allmänhetens tilltro till polisen skulle rubbas om det "kom fram". Men då tror jag att polisen så att säga skjuter sig själv i foten. Det kommer ju ändå fram och allmänhetens tilltro rubbas dubbelt eftersom det ursprungligt skämmiga i att polisen inte kan skilja mellan Iran och Irak späds på med det skämmiga i att de inte har offentliggjort det inträffade, förrän efter ett helt år, när det kryper fram genom att mannens advokat anmäler fallet till JO och Europadomstolen. Polisens kommentar är underbar: "Det är några som tyckt att vi har gjort fel, och vi har naturligtvis sagt att vi ska vara noggrannare med att titta igenom handlingar fortsättningsvis", säger presstalesman Mikael Hedström.
      Man kan ju fråga sig vad den noggrannheten skall bestå i. Kanske en karta med en grön ring ritad runt landet man skall till? Annars kan jag bidra med tipset att de här båda länderna ligger i bokstavsordning med vår stavning och i vår läsordning, från vänster till höger.
• Tarvliga politiker visar tillräcklig moralbrist för att trots redan väl tilltagen lön sno åt sig extra hyresbidrag. Det unga konsultativa statsrådet Olof Palme, då bara 37 år gammal, sade i maj 1964: "Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Och uppgiften kan aldrig bli för stor. Ty politik, kamrater, det är att vilja något."
      Vi som var unga då och hörde till dessa "kamrater" förstod vad han menade. Men framför allt förstod vi både då och nu vad han inte menade. Politik är att vilja innebär inte att man skall vilja göra sig själv rikare på bekostnad av alla andra. Det vore nämligen tarvligt.
      Tänk om dagens politiker kunde inse det!
• En tilltänkt socialdemokratisk statsminister åker på förlåtturné. Men först ber han om ursäkt för att han har tagit emot pengar som han inte skulle ha haft. Efter turnén ber han om ursäkt igen för att han bad om ursäkt "innan allt var utrett".
      Hur virrigt får det egentligen bli? Om han gjorde fel medvetet borde han ha avgått direkt. Om han inte gjorde fel medvetet borde han inte ha bett om ursäkt. Så enkelt är det faktiskt – men tydligen är det ändå alldeles för komplicerat.
      För mig personligen blir det än mer komplicerat. Tänk om det vore val i dag. Det finns inte ett enda parti som jag skulle kunna tänka mig att rösta på.
      Dessutom har det ju senare visat sig att Juholts lilla hyresbidragsskvätt bara var en droppe i den stora grytan. Om alla gjorde som han skulle vi få en hel hord av politiker som reste land och rike runt för att be om ursäkt – sannolikt med resorna betalda genom skattemedel.
• Djurparken låter först besökare vara "faddrar" åt gulliga minigrisar och sedan matar man tigrarna med faddergrisarna. Visst – tigrar behöver mat. Visst – grisar får många ungar. Och visst – överskottsungar är utmärkt mat för tigrar.
      Men jag ger mig den på att folk som fadderbetalar för minigrisarna inte gör det för att grisarna sedan skall bli tigermat!
      På sin hemsida skriver djurparken i fråga: "Som djurfadder hjälper Du Parken Zoo i dess arbete med bevarandeprojekt. Alla intäkter fadderverksamheten inbringar går till våra bevarandeprojekt på olika djur, vårt bevarandearbete och dess arbete med att undervisa och informera om djur", samt "Du kan bli fadder för vilket som helst av våra djur och ett enskilt djur kan ha flera faddrar". När Expressen ber om en kommentar svarar djurparkschefen förtydligande, men stick i stäv mot påståendet "vilket som helst av våra djur": "Fadderpengarna går till vårt bevarandearbete för de utrotningshotade djuren, inte till de tama djuren."
      Och minigrisar är ju tamdjur. Jag tror att detta är en ringa tröst för Martin Ragnar, som betalade 400 kronor om året till minigrisarna därför att han råkar gilla just minigrisar.
• För att få upp den egna skolans betygsgenomsnitt tvingar rektorer lärare att sätta betyg åt elever som inte har deltagit i undervisningen. Grönköpings Veckoblad skrev om den nya skolan: Folkbildning Utan Särskilda Kunskapskrav (FUSK). Den gången förutsattes nog i alla fall att eleverna skulle vara närvarande vid undervisningen. Nu krävs inte ens det.
      Jag undrar hur långt man kan driva det här. Jag skulle gärna vilja vara läkare och ha lön som en läkare. Kan jag skriva in mig på till exempel Karolinska, aldrig delta i undervisningen och efter fem år hämta min examen? Eller vore det att ta i?
• Sjukvården slår sig för bröstet med "vårdgaranti".
      Men kvinnor med diagnosen bröstcancer får vänta i flera veckor eller månader på operation, trots att man vet att detta avsevärt minskar överlevnaden. Kvinnan som har fått denna diagnos är sannolikt inte i psykiskt skick för att leva rövare tillräckligt för att få behandling tidigare.
      Forskningen har nu kunnat visa att människor som drabbas av depression gör det igen, och att depressionen blir djupare för varje gång. Man vet också att man med lämplig terapi kan skjuta upp nästa depression, kanske flera år. Detta tar sjukvården till sig genom att ha väntetid på flera år innan den deprimerade patienten får terapi! Människor som är deprimerade är sannolikt inte heller i psykiskt skick för att leva rövare tillräckligt för att få behandling tidigare.
      Lysande – hur tänker de egentligen? Det kan väl ändå inte vara så illa att man har räknat ut att om fler tar livet av sig innan de får vård, kortar man vårdköerna samtidigt som den totala vårdkostnaden minskar.
• Politiker, särskilt moderata sådana, talar om att "minska utanförskapet" när de i själva verket struntar fullständigt i hur de sjuka/arbetslösa mår. Byt "utanförskapet" mot "samhällets kostnader oavsett konsekvenserna" och uttalandet blir plötsligt sant.
• Telia tar ifrån glesbygdsbor deras fasta förbindelse till omvärlden – det som förr i tiden kallades telefon. För den som inte vet det, Telia till exempel, kan jag tala om att "glesbygd" är det där som den övervägande andelen av Sveriges yta består av. Dessutom bor det människor i denna glesbygd.
      Till råga på allt är den lilla sverigebit som inte är glesbygd beroende av just glesbygden. Det är nämligen från detta egendomliga befolkningstomrum som det mesta av maten kommer. Att hålla ko i villaträdgården i storstadsförorten eller odla tomater på balkongen räcker nämligen inte för att försörja storstadsfolket med mat.
      Det här har man vetat sedan de allra första stadsbildningarna. Förutsättningen för att en stad skulle kunna bildas var att det runt staden fanns en fungerande landsbygd som kunde försörja staden med mat. Det gäller fortfarande, men vi som bor i denna glesbygd kallas glesbygdsromantiker.
      Vi som bor så här har långt till allt. Vi har oftast inte tillgång till teatrar, operor eller museer, men vi betalar skatt för denna kultur. Själv är jag rätt förtjust i Naturhistoriska riksmuseet. Om jag bodde i Stockholm kunde jag ta tunnelbana eller buss dit och sedan betala 80 kronor i inträde. I stället får jag köra bil 42 mil à cirka 9 kronor per mil i bensinkostnad och sedan betala 80 kronor i inträde.
      Vi har dessutom långt till sjukvården. Skulle vi behöva åka ambulans till sjukhuset, tar det minst en halvtimme för ambulansen att komma hit. Sedan tar det minst en halvtimme att köra till sjukhuset. Det är kort tid, jämfört med hur det är där Telia tar bort den fasta telefonförbindelsen. Och en förutsättning för att man skall kunna tillkalla ambulans, är ju att telefonförbindelsen fungerar.
      Än så länge har vi kvar den fasta telefonen. Än så länge har vi till och med kvar postutdelning. Vi får väl se hur länge det varar.

Ljusglimt i novembermörkret

Det egendomliga vädret gör att tillvaron känns litet jobbig. Det är för varmt för årstiden och när det inte regnar är det dimma.

Mörkret är påtagligt. Redan vid fyratiden på eftermiddagen sänker det sig som en svart filt över tillvaron och fortfarande är det en hel månad kvar innan det blir som mörkast – om inte snön kommer. Soltimmarna den här månaden kan nästan räknas på ena handens tumme.

Men ibland lättar det en aning fram emot solnedgången. En tisdag när jag åkte för att köra Johan till bowlingen såg det ut så här vid sjön.

En fantastisk solnedgång. Men den gick fort. Mellan den första och den andra bilden hann det bara gå 26 sekunder. Redan några sekunder efter den andra bilden var det för mörkt för att ta en meningsfull bild.

7 miljarder

Uppskattningsvis, eller vad man nu skall kalla det: I morgon, ungefär klockan mitt på dagen, blir vi 7 miljarder människor på Jorden.

En tröst är att den årliga tillväxten faktiskt har minskat, sedan den toppade på 2,2 procent år 1963. Nu är den "bara" 1,1 procent – vilket fortfarande är alldeles för mycket. Det är naturligtvis omöjligt att göra ens tillnärmelsevis säkra förutsägelser om framtiden, men FN:s uppskattningar säger 1 procent år 1920, mindre än 0,5 procent år 2050 och en slutlig befolkningstopp på drygt 10 miljarder efter år 2200.

Det finns många tänkbara scenarier som alldeles kan kullkasta FN:s beräkningar. En gång tidigare har en världshändelse fått Jordens befolkning att minska och förbli mindre under lång tid: Digerdöden; det tog ungefär 200 år innan Europas befolkningssiffror hade återgått till nivån från år 1340.

Sedan år 2000 har ett par "intressanta" händelser inträffat i världsbefolkningen: För första gången finns det fler äldre än yngre och för första gången bor fler i städer än på landet. Det innebär att varje ung människa måste försörja fler äldre och att varje tänkbar matproducent måste skaffa fram mat åt fler konsumenter.

På 1970-talet sades det att 75 procent av alla människor som någonsin hade levat levde just då. Detta var nog inte riktigt korrekt. De flesta vettiga beräkningar säger att mellan 90 och 110 miljarder människor har fötts sedan Homo sapiens sapiens (vi) blev till. Låt mig för enkelhetens skull stanna för medelvärdet 100 miljarder. Det skulle innebära att 7 procent lever just nu.

Människors vimmel på Jorden har jämförts med myrors. Långa är myrornas vägar hem, Natten kan överraska dem, Solen går ner bakom vandrarens sko, Mycket kan hända på myrornas mo, skrev Harry Martinson. Även de mänskliga myrorna kan råka ut för överraskningar, och en del av dessa överraskningar borde inte ens vara särskilt överraskande. En del kan vi förebygga, andra ligger helt utom räckhåll för vår förmåga.

Nya sjukdomar
Aids är kanske inte ett sådant jättehot som vi en gång befarade. 2009 uppskattades att 33,3 miljoner människor världen över hade HIV/AIDS, att 2,6 miljoner nya HIV-infektioner inträffade per år och att 1,8 miljoner dog i aids. Det är många, ja, men det är ändå bara en droppe i havet.
    Över en miljon människor dör per år i malaria och flera hundra miljoner insjuknar.
    Tuberkulos är en av världens mest spridda infektionssjukdomar. En tredjedel av jordens befolkning antas vara bärare, minst nio miljoner människor insjuknar årligen i aktiv tuberkulos och omkring två miljoner dör. Samtidigt ökar andelen multiresistent tuberkulos, det vill säga tuberkulos som inte kan hejdas med de i dag kända läkemedlen.
    En ny svininfluensa skulle kunna döda enormt många människor och samtidigt slå ut infrastrukturen i stora delar av världen. Spanska sjukan 1918-20 dödade uppskattningsvis mellan 3 och 6 procent av världens befolkning, vilket omräknat till dagens befolkningssiffror skulle innebära 210-420 miljoner människor. I absoluta tal dog fler än under digerdöden, men det hade ingen betydande påverkan på befolkningstillväxten. Sedan dess har människors flyttbarhet ökat enormt, och därmed risken för snabb smittspridning, samtidigt som infrastrukturerna världen över har blivit så mycket sårbarare.
    Dessa sjukdomar i all ära, men det finns värre. En sjukdom av typen ebola, men med ett något långsammare förlopp – vilket skulle främja smittspridningen, eftersom smittade hinner förflytta sig och föra smittan vidare innan de dör – skulle kunna döda en mycket stor andel av världsbefolkningen.

Klimatet
Nyheterna meddelar att en mycket stor del av Thailand ligger under vatten och UD avråder från turistresor dit. Samtidigt intervjuas svenska turister på väg till Thailand. Nej, de är inte oroliga, Nej, de tänker inte avboka. Nej, nu skall de vara glada och åka på välförtjänt semester, bort från gråtrista Sverige. Frid och fröjd och tralala.

Ingen journalist ställer frågan som borde ställas: "Har du tänkt på att just din flygresa till Thailand kan vara en bidragande orsak till översvämningarna i Thailand?"

Visst, vi alla ställer upp på att rädda de gulliga isbjörnarna, men bara under förutsättning att vi först har haft råd med två årliga semesterresor med flyg, senaste telefånen och bensin till den sprillans nya och ytterst bensinslukande stadsjeepen – mycket ballare än grannens – med vilken vi förflyttar barnen två kvarter till dagis och oss själva till ICA på hörnet.

Krig
Ett kärnvapenkrig känns inte lika överhängande nu som det gjorde under till exempel Kubakrisen; jag minns att människor omkring mig var liksom litet gråa av rädsla och ingen log. Ändå visste man den gången inte vilka förgörande effekter redan ett begränsat kärnvapenkrig skulle få. Nu vet man och låt oss hoppas att kärnvapen inte blir anledningen till att FN:s beräkningar för befolkningsutvecklingen kullkastas totalt – från 7 miljarder till 0.

Året då jag fyller 90
Den 13 april sju år innan min 90-årsdag passerar (förhoppningsvis) Apophis mycket nära Jorden – lägre än en del av de stationära satelliterna och tillräckligt nära för att vi skall kunna se den med kikare. Sju år senare kommer den tillbaka och det är svårare att i förväg beräkna den passagen.

Apophis är stor – en av NASA:s beräkningar säger att om Apophis i stället slutar sin färd med att landa på Jorden skulle en yta stor som Europa kunna utplånas. Det i sig skulle innebära en avsevärd minskning av Jordens befolkning.

Men en Apophis som träffar Jorden får mer vittgående följder än de direkta. Om halva Europa kastas upp i atmosfären behöver vi knappast bekymra oss längre över att världstemperaturen stiger. Träffen för 65 miljoner år sedan utplånade dinosaurierna – och skapade väl förutsättningar för att större däggdjur skulle kunna utvecklas. Den här gången är det vi som är dinosaurierna.

Vulkanism
När kalderan i Yellowstone säger kaabooom slås nästan hela USA ut. Även om detta blir den enda direkta följden – vilket det inte blir – skulle nog ett försvinnat USA medföra att hela världsekonomin brakade samman. Jag misstänker att detta skulle leda till en mycket omfattande befolkningsminskning.

Sådant kan jag tänka på en gråtrist söndag.

Läs även andra bloggares inlägg om befolkning, sjukdomar, klimat, Apophis

Gungplan

Begagnade bildäck innehåller högaromatiska oljor. I dessa finns kemiska ämnen som är cancerframkallande. Flera kan dessutom ansamlas i levande organismer. Det här har fått Kemikalieinspektionen att reagera.

Begagnade bildäck hör inte hemma på lekplatser, säger man. De är inte lämpliga som gungor. Barn som bara sitter i gungorna utsätts sannolikt inte för fara. Men småbarn som biter och suger på däcken kan eventuellt få i sig de giftiga ämnena. Man bör då följa "försiktighetsprincipen" och överväga att välja andra typer av material till gungorna, som trä eller plast.

Tvärs över gatan där vi bodde i Enskede gård hade vi "Gungplan". Den bestod av en stor sandplan, omgiven på alla sidor av en ungefär två meter bred gräsmatta. Utanför denna växte på tre sidor en hög häck och bakom häcken fanns en smal stig där man kunde smyga. Längs gatan fanns ingen häck. Där växte i stället några stora syrenbuskar.

Gungplan var vår främsta lekplats, tills vi var gamla nog att våga oss upp i den stora skogen på Enskedeberget. På Gungplan fanns en sandlåda närmast gatan och en gungställning i andra änden. Det fanns andra lekplatser i trakten, med gungor, plaskdammar, gungbräden och klätterställningar, men ingen hade så underbara gungor som vi.

Våra gungor var nämligen inte moderniserade. Själva gungställningen var byggd av höga och kraftiga, tjärade bjälkar och gungorna var gjorda av trä. De hängde i tjocka kättingar där man kunde fastna med fingrarna om man inte var försiktig. Kättingarna var inte delade nedtill som kedjorna på modernare gungor; det fanns bara en fästpunkt i vardera änden av gungan. Det gjorde att gungorna hade mycket bättre sving än modernare gungor.

Under gungorna låg trädäck av rejäla plankor. Dessa hade med tiden blivit hårt slitna och var fulla av gropar med uppstickande spikskallar. Man lärde sig att aldrig bromsa med fötterna, framför allt inte barfota.

Vi tävlade om vem som kunde gunga högst och hoppa längst från gungan, både framlänges och baklänges. Jag vann nästan alltid, eftersom jag var starkast och modigast (eller kanske dumdristigast, men jag slog mig aldrig) och måste leva upp till att vara pojkflicka.

Det behövdes nog ingen "försiktighetsprincip" för att inse att de här gungorna var farliga, och så småningom kom parkförvaltningen och ersatte dem med moderna gungor. Dessutom sattes det upp ett skyddsräcke runt gungorna, så att det inte gick att hoppa. Men det spelade inte så stor roll; de nya och moderna gungorna hade fyrpunktsfästa kedjor och svängde inte tillräckligt för att duga till hoppning. Försökte man hoppa bakåt från en sådan gunga, fick man alltid gungan i bakhuvudet. Vi slutade gunga.

I stället spelade vi brännboll. Jag och min näst yngste bror ledde alltid var sitt lag, eftersom det hade varit orättvist om vi spelade i samma lag. Han var visserligen tre år yngre än jag, men väldigt bra på brännboll. Han och jag slog bollen hårdast och längst, en gång ned i grannens skorsten på andra sidan gatan.

Så småningom kom TV och tog över en del av barndomens tankevärld. Då flyttade vi upp i skogen på Enskedeberget och lekte Robin Hood i stället.

Foto: GA Lindelöf

Läs även andra bloggares inlägg om 1950-talet, barndom, Enskede gård

Barndom i Enskede gård

Vi bodde i Enskede gård, en villaförort söder om Stockholm, och året på bilden är 1952. Min yngste bror är inte med på bilden. Han ligger förmodligen i en barnvagn bakom oss andra och är bara fyra-fem månader gammal.

Då var det här ett högst ordinärt bostadsområde och moderniteter som asfalterade gator hade inte nått hit än. När vi skulle in till stan åkte vi buss. Trådbusslinjerna 90 och 91 hade hållplats uppe vid Huddingevägen. Vi kunde också gå upp till slakthuset och ta spårvagnen därifrån.

När jag började skolan hade tunnelbanan fått en station i Enskede gård. Just den allra första dagen var det litet otäckt, men min äldsta syster följde med och lärde mig åka tunnelbana.

Bil var det nästan ingen som hade. Jag minns den första på gatan. Det var svärsonen till grannen mittemot som köpte en svart Citroen B11, men att den hette så visste jag inte den gången. Några år senare blev den familjen först med TV också, och vi kunde gå dit för att se Andy Pandy.

När jag var liten var vintrarna alltid kalla och det var alltid massor av snö. Plogen lade upp stora vallar längst gatans ena sida – den sidan där vårt hus låg. Vi grävde oss in i vallen från kortänden närmast vår grind. Sedan gjorde vi små hål ut mot gatan och kunde spana på tanterna och farbröderna som gick förbi.

Ibland fantiserade vi om att kasta snöboll på dem genom hålen, men jag tror inte att vi gjorde det. Vi vågade nog inte. Särskilt en av farbröderna, en granne med två skälliga taxar en bit ned på gatan, var alltid arg. Han tyckte nog inte om barn. Möjligen morrade vi litet tyst när han gick förbi, så att taxarna började skälla.

Gatan plogades av en karl med hästdragen plog. Plogen var byggd i trä som ett stort V och den var tjärad. Längst fram fanns en plattform med stora stenar som tyngde ned spetsen på plogen. På mitten ett slags toft där kusken kunde sitta om han ville. Längst bak en ståplats för kusken, men jag tror att han oftast gick bakom plogen med tömmarna, kanske helt enkelt för att hålla värmen.

Vi barn visste förstås när plogen var på väg och vi väntade på den längst upp i slutet av kvarteret. När hästen med plogen svängde in på vår gata tog kusken pipan ur munnen och stannade hästen med ett ljudligt "Ptrooo". Sedan lyfte han upp alla ungarna – vi brukade vara sju-åtta stycken – på toften, och vi fick åka med hela vägen genom kvarteret. Det var spännande och det luktade gott av häst, tjära och piprök.

Senare, när gatan hade asfalterats och snöröjningen sköttes av en lastbil med plogblad, var det ingen som hade tid längre att bjuda gatans ungar på skjuts.

Foto: GA Lindelöf

Läs även andra bloggares inlägg om barndom, 1950-talet

Lopplummer

Visst är den litet vacker i all blygsamhet. Nästan som granskott, men nere i mossan och med tunna platta "barr".

Den lummerväxt man oftast ser är mattlummer, Lycopodium clavatum. Inte minst används den ju som dekoration i diverse julgrupper. Tyvärr, eftersom den växer långsamt och behöver många år på sig för att återställa det som rivits bort bara för att pryda en adventsstake. Dessutom är alla de svenska lummerväxterna fridlysta i hela landet; de får inte tas upp med rötterna och inte samlas in till försäljning. I en del län är de helt fredade, vilket betyder att de inte ens får plockas småskaligt till den egna julprydnaden.

Men det här är lopplummer, Huperzia selago, som också har kallats luslummer och lusgräs. En tydlig skillnad mellan lopplummer och mattlummer är att den förra har sporgömmor i bladvecken, och i skottspetsarna små groddknoppar som kan sprätta iväg och slå rot, medan den senare har sporer i axlika samlingar i toppen av upprätta skott.

Lopplummern är grövre byggd än mattlummern och har upprätta, upprepat gaffelgrenade skott. Skotten har lika långa grenar och blir upp till tre decimeter höga. Till skillnad från mattlummern bildar den inte revor.

Lopplummern är cirkumpolär och växer i fuktig skog och hedmark, i myrkanter och på berg. Den är tämligen allmän i nästan hela landet.

Dekokt på lopplummer har använts mot ohyra på boskap och svin, vilket väl antagligen har gett växten dess namn. Linné skriver i Flora Lapponica från 1737 "Allmogen brukar tvätta sina nötkreatur och svin, då de besväras af löss, med en dekokt af denna mossa; då detta skett, blifva de inom få dagar fria från dessa besvärliga insekter."

Ett annat tänkbart upphov till namnet kan vara att groddknopparna hoppar iväg likt loppor när man rör vid dem.

Läs även andra bloggares inlägg om läkeväxter, växter