Två vinrankor växer inne i växthuset och från den ena kan vi förhoppningsvis få flera druvklasar i september. Den andra har bara gjort en enda klase i år, men plantorna är ju bara några år gamla.
De båda rankorna står för närvarande i stora lerkrukor, tillräckliga för att växterna skall kunna överleva vintern med bara litet extra inpackning. Men jag tänker plantera om dem i varsin rejäl grop, så att de får möjlighet att skicka ut rötter i marken utanför växthuset. Då kommer rötterna att hamna i väldränerad sandhaltig åkerjord som jag tror att de mår bra av.
En tredje ranka står helt fritt ute och har överlevt de senaste hårda vintrarna. Den tänker jag flytta till husväggen, där den kan trivas och växa bättre.
Två av de största vinbergssnäckorna, Helix pomatia, i trädgården. Skalet är 4,8 cm högt på den största och har fem hela spiralvarv. Själva kroppen (foten) är 10 cm lång, plus längden på tentaklerna med ögonen längst ut i de övre.
Höger: Ögat är den mörka punkten längst ut i den övre tentakeln. De undre och kortare tentaklerna innehåller lukt- och smakceller. Snäckorna har ingen hörsel. Inne i föreningspunkten mellan de fyra tentaklerna sitter snigelns celebrala ganglier, alltså dess hjärna.
Nedan: För att få litet skyddande skugga i växthuset har jag sprutmålat det utvändigt med en blandning av krita, vatten och lättfil. Det här uppskattar vinbergssnäckorna – kanske behöver de kalciumkarbonatet för att bygga upp skalet – och deras nattliga kritätande lämnar typiska spår efter sig.
Det här är inte skadedjur. Visserligen äter de nästan vad som helst, inklusive katternas torrfoder, men de äter inte särskilt mycket och de är inte överdrivet många. Favoritgodiset, förutom kattmaten, tycks vara gräsklipp och halvt förmultnat växtavfall som ligger på marken i skuggan under andra växter, där snäckorna är skyddade mot såväl solen som en del rovdjur.
Vinbergssnäckor behöver 3-4 år på sig för att bli könsmogna. De är hermafroditer, vilket innebär att båda djuren kan fungera som både hane och hona samtidigt, men de måste para sig och utväxla spermier för att få avkomma. En ensam snäcka kan alltså inte befrukta sig själv. Medellivslängden för vinbergssnäcka ligger på 8-10 år, men det svenska rekordet är 35 år.
Vinbergssnäckan är Sveriges största landlevande blötdjur och den är ett dekorativt och intressant inslag i trädgårdslivet. Att titta på en vinbergssnäcka är avstressande, trots att den inte alls är särskilt långsam av sig.
När vi kom hem hade fladdermusen råkat landa på ett vedträ som låg på verandan. Han var jättesur, riktigt allvarligt megajättesur. Han hade trasslat fast sig i näversjoket och behövde hjälp att komma loss.
Men egentligen borde han ha varit glad i stället, över att det var vi och inte någon av katterna som hittade honom först. Dumma fladdermus!
En för oss ny sort av odlat smultron, med stora rosa blommor och stora bär. De ser ut som en korsning mellan jordgubbe och smultron. Vi har bara en planta, men om det här första bäret är gott blir det lätt att föröka plantan med de småplantor som utvecklas på revor från moderplantan.
Men skall jag vara riktigt ärlig, så tycker jag nog att det är bättre om smultron är smultron och jordgubbar jordgubbar. Odlade smultron når aldrig samma ljuva barndomsfaktor som de vilda, och bären är för stora för att träs snyggt på grässtrå.
Det har funnits gott om kantareller tidigare under sommaren, men de senaste veckorna har det varit litet för torrt för god återväxt. Vi ser fram mot regn, så småbarnen kan växa till sig.
Vi har försökt rensa bort det värsta humleanfallet ur rabatterna. Mängder av humle, Humulus lupulus, har vi helt enkelt slängt ut i skogen, där humlen glatt växer vidare. På bilden till vänster är småbjörkarna i bakgrunden så övervuxna av humle att själva björkarna inte syns längre.
De gula blommorna är likaledes utkastad praktlysing, Lysimachia punctata, men hos oss heter de Fru Johansson, efter grannen i Enskede gård som min mamma knyckte sådana från för ett halvt århundrade sedan.
Höger: Ett par förrymda humleuslingar har skaffat sig en bra utkiksplats bland stormhattarna.
En gammal granstubbe. Kärnan har murknat bort, men kvistarna är av "segare virke". De sitter kvar och bildar något som leder tankarna till ett medeltida tortyrredskap. Järnjungfrun, kanske. Men i själva verket är stubben kanske tillhåll för någon liten varelse som är skyddad där inne, mot stora och farliga rovdjur.
Två vinrankor växer inne i växthuset och från den ena kan vi förhoppningsvis få flera druvklasar i september. Den andra har bara gjort en enda klase i år, men plantorna är ju bara några år gamla.
