Kärrspindeln, Dolomedes fimbriatus, befinner sig tills vidare i en kruka minst 15 meter från dammen, men det dröjer säkert inte länge innan den har tagit sig dit. Den brukar springa på vattenväxterna och vattenytan, där den fångar diverse smådjur. Den kan dyka om den känner sig hotad, men också för att ta byten under vattenytan.
Det här är ett av de rovdjur som tullar rejält på beståndet av grodyngel – dessa har redan i dag börjat lämna sina skyddande romkorn.
Kärrspindeln har, liksom alla andra spindlar, ett giftigt bett, men i likhet med andra svenska spindlar är den ofarlig för människor. Det är osannolikt att bettet ens skall tränga igenom den mänskliga huden, och om det ändå gör det är ju giftets styrka anpassat för betydligt mindre byten än vi.
Men det är en snabb spindel och är den på det humöret kan den vara ganska aggressiv. I alla händelser är den fin att titta på.
Foto: Johan Andersson
För ett par år sedan flyttade vi in grodrom från bäcken till dammen. Rommen kläcktes och många små grodor blev det. De flesta blev uppätna, av snoken eller av de större sländnymferna. Av tusen små grodor är det kanske bara en som blir vuxen. Men en del överlever i alla fall och förra våren återvände en liten skara till dammen.
Grodor är hemkära varelser. De vill helst tillbaka till det vatten där de föddes, och det är där de i sin tur fortplantar sig. Ingen av de stora grodorna som bor i dammen är födda där. De stannar i dammen, men de lägger inte rom (de kanske är hanar). De små dammfödda grodor som kom tillbaka till dammen förra året var då inte tillräckligt stora för att själva skaffa avkomma.
Men nu är minst en av dessa unga grodor tillbaka och hon har lekt i dammen. En rejäl klick grodrom seglar omkring på vattenytan.
Av romkornens utseende att döma har det redan gått flera dagar sedan leken. Varje romkorn omges av en geléklump, vilket förmodligen skyddar den lilla grodan där inne eftersom det blir svårare för till exempel sländnymfer att komma åt den. Man ser tydligt de små grodbarnen som vrider och vänder på sig inne i kornen. Grodsvansen – i det här stadiet har grodor nämligen svans – syns tydligt, liksom de små utanpåliggande gälarna.
Gälarna finns kvar när det lilla grodynglet lämnar sitt romkorn, men tillbakabildas snart. I stället bildas lungor inne i ynglets kropp. Grodor andas luft som andra djur med lungor, men kan dessutom ta upp syrgas ur vattnet direkt genom huden. Detta gör att grodor kan överleva länge under vattnet, till exempel en hel vinter.
Så småningom försvinner även svansen, men först växer benen ut. Samtidigt som svansen tillbakabildas, växer grodans tunga fram. Medan detta sker kan grodan inte äta via munnen. Då är det så smart ordnat att svansen så att säga återgår till kroppen, och blir till näring åt grodan.
Det dröjer till framemot slutet av sommaren innan smågrodorna är färdiga att gå upp på land – de få som överlever ända dit.
I dag landade våren på gräsmattan. Jag hade börjat oroa mig för att den hade råkat ut för något otäckt under vintern, eftersom den var åtta dagar försenad. Men i morse gick herr sädesärla omkring där, vickade på stjärten, letade godis i det nyspirande gräset och lockade på hustrun, som för ovanlighetens skull kom samtidigt. Annars brukar hon dröja några dagar.
Det fick mig att tänka på omöjliga uppgifter. Om "mina" sädesärlor inte hade kommit tillbaka, skulle jag förstås ha velat veta varför. Men även om jag hade haft tillgång till alla pengar i världen, och alla den mänskliga klokskapens resurser, hade jag aldrig kunnat få ett säkert svar. Så är det med fria sädesärlor.
Jag får inte ens veta var de befinner sig under vintern. Kanske stannar de någonstans i Mellersta Östern, kanske fortsätter de till Egypten. Sädesärlor är ortstrogna. De tar vintersemester på samma plats år efter år och återvänder sedan till hemlandet, till platsen där de boade året innan. Våra sädesärlor har ungar varje år, men jag vet inte vart ungarna sedan tar vägen. I vår trädgård finns bara detta enda par.
Sädesärlor är dessutom monogama. Paret håller ihop livet igenom – upp till tolv år.
På en Statoil-mack där jag ofta tankade häckade under en lång följd av år ett sädesärlepar där hanen hade råkat illa ut. Han hade bara ett ben. Av allt att döma gjorde det honom inte så mycket; han verkade lika förnöjd ändå. Kunderna på macken brukade prata vänligt med honom medan de tankade. Och just så skall man göra. Möter man en ärla på åkern skall man tala med den. Då får man ett gott år. Det gäller säkert för sädesärlor som man möter på macken också.
I dag kom jag hem från sjukhuset efter att ha fått vänstra bröstet borttaget. Cancern var inte riktigt så snäll som vi först hoppades. Prognosen verkar dock fortfarande vara god. Som det nu ser ut slipper jag både cytostatika och strålbehandling – jag får hormonmedicin i stället.
Inför utskrivningen hamnade jag i en "protesdiskussion". Sköterskan, som skulle förse mig med "tillfällig protes", ansåg tydligen att den var viktig. Jag skulle behöva den när jag till exempel går i affärer. Hon sade att ingen tidigare patient hade tackat nej.
Men, jag tycker att "människan Karin" bor innanför pannbenet, inte i de vid min ålder inte längre funktionella brösten. Jag har ammat sju barn och lär inte få fler. Jag är jag - precis som jag ser ut.
Om blinda människor måste dölja sin blindhet, om människor som saknar en arm inte får visa det och om människor i rullstol inte vill ge sig ut bland folk för att de tror sig bli glodda på, då glömmer vi att människan bakom skadan eller handikappet fortfarande är en fullständig människa. Därför vill jag inte ha någon protes. Jag är fortfarande den jag är – inuti mig.
Om jag senare, av genetiska skäl, måste ta bort även det andra bröstet, kan det hända att jag ändrar mig. Men då har jag i alla fall hunnit känna efter, i stället för att redan från början förneka mitt nya utseende.
