Förr i tiden var kungen, prästen, doktorn och skolläraren folkets ställföreträdande gudar på Jorden. Det dessa potentater sade var lag, det de gjorde var rätt och alla deras göranden byggde på kloka, väl genomtänkta beslut. Ty naturligtvis måste de ha ett klokare tänkande än vanliga bondlurkar, annars vore de ju inte överhet.
Så är det inte längre. Människor kan tänka själva och fatta egna beslut om vad som är rätt och klokt. Eller?
Nej, inte alls, i dag har gudarna bara fått ny gestalt. De kallas "kändisar" eller "stjärnor" och de gör aldrig fel, bär sig aldrig illa åt och är alltid lika fantastiskt kloka. Som Anna Anka, Victoria Silvstedt eller en hel hoper av deltagarna i Expedition Robinson.
I Anna Ankas fall grundas stjärnstatusen uppenbarligen på hennes klarsynta inlägg i jämställdhetsdebatten, då hon förespråkade kvinnans skyldighet att suga av sin man varje morgon, om han så önskade.
Eller som Let's Dance-jurymedlemmen (han som är bög) som i sin ungefär fjärde mening i det första programmet i den pågående serien talar om att han ser fram mot många vickande rumpor, och litet senare i samma program - efter att ha sett en sådan vickande herrumpa - med ett menande flin klargör att han minsann skall titta på den när han kommer hem. Ungefär som om Let's Dance vore en audition inför inspelningen av en porrfilm avsedd för män med just hans preferenser. Jag undrar hur det för Let's Dance-deltagaren i fråga därefter kändes att vända ryggen åt juryn. Rätt creepy, kan jag föreställa mig.
Eller Robert Gustavsson, som i stort sett aldrig hinner förbi andra inandningen innan han levererar ett smaklöst sexskämt. Till och med min ytterst pryda mamma, som skulle ha fyllt hundra nästa år, strödde vid sällsynta tillfällen omkring sig bättre ekivoka skämt än Gustavsson. Hela han är en nästan perfekt imitation av mina killkompisar i barndomen, fram till dess att de fyllde tretton och började bli vuxna. Men det var förstås i slutet av 1950-talet; killar blev kanske vuxna tidigare då, till exempel innan de närmade sig femtioårsåldern - där Robert Gustavsson befinner sig.
Eller Melodifestivalens programledare förra året, Petra Mede, som glatt utropade att hon innan programserien var slut skulle ha hånglat med alla deltagarna... Varför denna upplysning? Vem var intresserad av den? Förhoppningsvis inte de ännu inte ens tonåriga småflickor som utgör en mycket stor andel av Melodifestivalens tittare.
Idrottsgalan i söndags då? För er som inte såg programmet kan jag berätta något litet från inledningen: Programledaren kommer in och spelar virrig för att få en anledning att säga att han blev lös i magen på väg in. Därefter uppmanar han publiken att förbättra sin hygien genom att efter eventuellt toalettbesök gå förbi Ulf Adelsohn och låta denne andas på deras händer (jag vet inte om Ulf Adelsohn är alko eller var berusad, men det var det intrycket programledaren gav).
Sedan tog något slags prisutdelning vid, till årets nybörjare eller något sådant.
Med denna lilla detalj avklarad studsar Magnus Uggla och en dansflock in på scenen. Plagierande dansnumret från "Det våras för Hitler" meddelar de:
Norge är ett tattarland, Norge är ett ruttet land, norrmän är ett jävla rövarband med koftor fulla av löss, Norge är ett land som vi hatar och dessutom borde det stå i brand, den norske journalisten Skavlan har knullrufs, den norske vinnaren i Eurovision Song Contest är en hobbit med fiol... Och så vidare, tills det hela avslutas med att Uggla spränger Norge samt förklarar krig mot landet.
Längre än så såg jag inte programmet. Till och med min sportförtjuste men trots det högt älskade man vägrade se resten.
OK, det hela skall väl föreställa lustigt. Men det är det inte. Det är rent ohyggligt lågtstående underhållning. Kiss- och bajshumor följt av ... ja, vad då? Om programledaren kan jag ju säga att jag inte hade väntat mig så mycket annat. Om Magnus Ugglas framträdande är väl "Jag mår illa" en lämplig kommentar?
Mitt i alltsammans visades flera gånger en förläget flinande svensk före detta kronprins. Kungahusets kvarlevande ända in i vår tid brukar ursäktas med att kungligheterna gör PR för Sverige. Denna PR borde i det här fallet ha bestått i att herr prinsen reste sig och gick, i stället för att sitta kvar att ge sitt stöd åt spektaklet.
Är det verkligen bara jag som blir tvärsur på den här typen av underhållning? Den är f-n i mig inte rolig!
Det mesta handlar om sådant som lever alldeles i min närhet, men här finns även en del tankar om livet i allmänhet och om sådant som bara skenbart kan räknas dit – eller tvärtom.
Vem?
- Karin
- Fyrtiotalist som läser mycket och tänker, ibland ganska långa och komplicerade tankar, leker med datorn eller kryper omkring i rabatter för att titta på växter och skojiga insekter. Eller sitter vid dammkanten och beundrar djurlivet i vattnet. Har konstant kameran inom grepphåll och svarta naglar så länge det inte är tjäle i jorden. Tränar ambitiöst på att bli gammal.
21 januari 2010
15 januari 2010
When Worlds Collide (Flykten från Jorden, 1951)
I november 1951, litet mer än fyra år efter att Chuck Yeager blev den första människan att bryta igenom ljudvallen, var det nästan sex år kvar till Sputnik 1, mer än nio år till den första bemannade rymdflygningen och nästan arton år tills Neil Armstrong blev den första människan på månen.
Science fiction-filmen har gått framåt. I filmer som "When Worlds Collide" (1951), "2001: A Space Odyssey" (1968), "Stjärnornas krig" (1977), "Alien" (1979) "Independence Day" (1996), "Men in Black" (1997), "Deep Impact" och "Armageddon" (1998) och "Avatar" (2009) har varje ny film inneburit nya sjumilakliv i utvecklingen av specialeffekter. Frågan är dock om dessa steg framåt verkligen innebär framsteg?
En klok recensent skrev om sf-filmen att medan uppläggen förr bestod av story, roller och specialeffekter, är det i dag tvärtom. Först kommer specialeffekterna. Sedan presenteras rollgestalterna. Slutligen tillkommer eventuellt en story, och den är dessutom ofta knyckt från en tidigare film.
Tänk bara på inledningen i "Armageddon": Ett sjuhelsikes vredesutbrott på en oljerigg, med en galen pappa som jagar den vuxna dotterns älskare för att skjuta honom. Det har inte mycket med storyn att göra, men det presenterar effektivt huvudpersonen (Bruce Willis) så att ingen tittare ens skulle komma på tanken att tveka om vem som är viktigast.
Eftersom jag är väldigt förtjust i katastrof- och sf-filmer med mycket pang, bom och fräs i, är jag inte rätt person att avgöra var vändningen egentligen kom. De flesta av de nämnda filmerna fick minst en Oscar, de fem första för specialeffekterna. Men för mig ger specialeffekterna ingen WOW-känsla längre. De har blivit något som jag helt enkelt väntar mig, och självklart skall de vara häftigare för varje ny film. Storyn tunnas ständigt ut – det bullriga utanverket växer. Gräddtårtan blir ständigt mer grädde och mindre tårta. Till slut blir det för mycket av det goda – man orkar aldrig äta något av själva innandömet.
"When Worlds Collide" skapar i dag, snart sextio år efter premiären, inte heller någon WOW-känsla. Mycket är av sådant slag att man i stället fnissar godmodigt: rymdskeppet med stolar som verkar hämtade från en prototyp av Renault 4 Laban; instrumentbrädan med jätteknappar och vred från någon urmodig tvättmaskin; otroligt mycket utrymme för varje passagerare; startrampen som de antagligen knyckte från en berg-och-dalbana; skyddsrummet som efter månader av förberedelser inför väntade jättejordbävningar innehåller en mängd lösa plåtföremål; framför allt de målade kulisserna på planeten Zyra. Och trots en Oscar är specialeffekterna faktiskt inte mycket att hänga i julgranen – ens.
Men sätter man in den här filmen i sin tidsram – före första satellituppskjutningen och före första människan i rymden – blir den riktigt hygglig och absolut sevärd! Den har en story, som presenteras av en berättarröst alldeles i början. Den har rollfigurer som man blir bekant med allt eftersom de kommer in i handlingen. Och slutligen har den alltså specialeffekterna.
Filmen är litet svår att få tag på, men jag hittade den hos Science Fiction Bokhandeln (särskrivningen är deras) i Stockholm.
Science fiction-filmen har gått framåt. I filmer som "When Worlds Collide" (1951), "2001: A Space Odyssey" (1968), "Stjärnornas krig" (1977), "Alien" (1979) "Independence Day" (1996), "Men in Black" (1997), "Deep Impact" och "Armageddon" (1998) och "Avatar" (2009) har varje ny film inneburit nya sjumilakliv i utvecklingen av specialeffekter. Frågan är dock om dessa steg framåt verkligen innebär framsteg?
En klok recensent skrev om sf-filmen att medan uppläggen förr bestod av story, roller och specialeffekter, är det i dag tvärtom. Först kommer specialeffekterna. Sedan presenteras rollgestalterna. Slutligen tillkommer eventuellt en story, och den är dessutom ofta knyckt från en tidigare film.
Tänk bara på inledningen i "Armageddon": Ett sjuhelsikes vredesutbrott på en oljerigg, med en galen pappa som jagar den vuxna dotterns älskare för att skjuta honom. Det har inte mycket med storyn att göra, men det presenterar effektivt huvudpersonen (Bruce Willis) så att ingen tittare ens skulle komma på tanken att tveka om vem som är viktigast.
Eftersom jag är väldigt förtjust i katastrof- och sf-filmer med mycket pang, bom och fräs i, är jag inte rätt person att avgöra var vändningen egentligen kom. De flesta av de nämnda filmerna fick minst en Oscar, de fem första för specialeffekterna. Men för mig ger specialeffekterna ingen WOW-känsla längre. De har blivit något som jag helt enkelt väntar mig, och självklart skall de vara häftigare för varje ny film. Storyn tunnas ständigt ut – det bullriga utanverket växer. Gräddtårtan blir ständigt mer grädde och mindre tårta. Till slut blir det för mycket av det goda – man orkar aldrig äta något av själva innandömet.
"When Worlds Collide" skapar i dag, snart sextio år efter premiären, inte heller någon WOW-känsla. Mycket är av sådant slag att man i stället fnissar godmodigt: rymdskeppet med stolar som verkar hämtade från en prototyp av Renault 4 Laban; instrumentbrädan med jätteknappar och vred från någon urmodig tvättmaskin; otroligt mycket utrymme för varje passagerare; startrampen som de antagligen knyckte från en berg-och-dalbana; skyddsrummet som efter månader av förberedelser inför väntade jättejordbävningar innehåller en mängd lösa plåtföremål; framför allt de målade kulisserna på planeten Zyra. Och trots en Oscar är specialeffekterna faktiskt inte mycket att hänga i julgranen – ens.
Men sätter man in den här filmen i sin tidsram – före första satellituppskjutningen och före första människan i rymden – blir den riktigt hygglig och absolut sevärd! Den har en story, som presenteras av en berättarröst alldeles i början. Den har rollfigurer som man blir bekant med allt eftersom de kommer in i handlingen. Och slutligen har den alltså specialeffekterna.
Filmen är litet svår att få tag på, men jag hittade den hos Science Fiction Bokhandeln (särskrivningen är deras) i Stockholm.
10 januari 2010
Att ta hand om sina bilder 2
Sedan föregående inlägg har jag funderat en hel del kring hur jag skall bära mig åt för att för det första förvara bildfilerna vettigt, och för det andra hitta i dem. Och jag kom faktiskt fram till en lösning.
Programmet Cheez är gratis. Det samlar bildfilerna på en plats och förutom mycket annat kan man lägga till nyckelord som man sedan kan söka på.
Om jag till exempel vill hitta en bild där Kjell och hunden sitter i båten (som om nu jycken någonsin skulle komma på tanken att sitta i båten i stället för att kasta sig i sjön) och fiskar, kan jag använda och söka på nyckelorden Kjell, hund, båt, fiske. Andra funktioner är bland annat bildspel, skicka bild med e-post och skapa webbalbum.
Problemet är att Cheez inte är portabelt, vilket programmet måste vara för att fungera vettigt när bilderna har flyttats till en DVD eller extern HD. Det måste installeras, vilket gör alla sökvägar fel när jag sedan flyttar bilderna.
Med litet pillande kunde jag dock fixa detta. Så här gjorde jag:
Utöver sökningen har programmet en lång rad funktioner som gör det mycket användbart.
Att lägga till nyckelord på alla filer kommer att ta litet tid, men eftersom Cheez visar miniatyrer av alla bilder går det trots allt ganska fort. I inställningarna kan man ändra storleken på miniatyrerna, vilket gör att man ser vad bilderna föreställer. Då blir det lättare att se vilka bilder som innehåller till exempel hunden, markera alla och lägga till nyckelordet "hund", sedan markera alla som visar båten och lägga till "båt" och så vidare.
När grundjobbet på de redan befintliga filerna är avklarat, får jag väl försöka vara litet disciplinerad och lägga till nyckelord på nya filer allt eftersom de hamnar på datorn.
Programmet Cheez är gratis. Det samlar bildfilerna på en plats och förutom mycket annat kan man lägga till nyckelord som man sedan kan söka på.
Om jag till exempel vill hitta en bild där Kjell och hunden sitter i båten (som om nu jycken någonsin skulle komma på tanken att sitta i båten i stället för att kasta sig i sjön) och fiskar, kan jag använda och söka på nyckelorden Kjell, hund, båt, fiske. Andra funktioner är bland annat bildspel, skicka bild med e-post och skapa webbalbum.
Problemet är att Cheez inte är portabelt, vilket programmet måste vara för att fungera vettigt när bilderna har flyttats till en DVD eller extern HD. Det måste installeras, vilket gör alla sökvägar fel när jag sedan flyttar bilderna.
Med litet pillande kunde jag dock fixa detta. Så här gjorde jag:
- Jag installerade programmet och kopierade sedan programmappen till "Mina bilder". Sedan drog jag in alla bildmapparna i Cheez-mappen "Films" och avinstallerade den ursprungliga installationen.
- När jag sedan startade Cheez från den nya platsen, hittades inte databasen. Sökvägen var ju fel efter avinstallationen.
- I programmappen på den nya platsen fanns filen "Films.xml". Denna öppnade jag i textredigeraren. I början av filen hittade jag "
C:\Program\Grafik\Cheez\Films\ ", som jag ändrade till bara "..\Films\". Det innebär helt enkelt att det flyttade/kopierade programmet Cheez kan hitta bildfilerna som ligger i den egna undermappen "Films". - Nu kopierade jag hela "Mina bilder" till en extern HD, kopplade in denna på en annan dator och startade Cheez därifrån. Det fungerade helt perfekt.
- Med en autorun-fil på den externa HD:n kan jag nu automatstarta Cheez och jobba vidare med bildfilerna.
Utöver sökningen har programmet en lång rad funktioner som gör det mycket användbart.
Att lägga till nyckelord på alla filer kommer att ta litet tid, men eftersom Cheez visar miniatyrer av alla bilder går det trots allt ganska fort. I inställningarna kan man ändra storleken på miniatyrerna, vilket gör att man ser vad bilderna föreställer. Då blir det lättare att se vilka bilder som innehåller till exempel hunden, markera alla och lägga till nyckelordet "hund", sedan markera alla som visar båten och lägga till "båt" och så vidare.
När grundjobbet på de redan befintliga filerna är avklarat, får jag väl försöka vara litet disciplinerad och lägga till nyckelord på nya filer allt eftersom de hamnar på datorn.
8 januari 2010
Att ta hand om sina bilder
I natt upptäckte jag möjligheten att bygga fotoalbum i facebook, vilket jag naturligtvis omedelbart prövade. Det ledde till en del funderingar kring hur man egentligen borde hantera sina bilder, i stället för att göra som man (de flesta, tror jag) gör.
Det har snart gått 60 år sedan jag fick min första kamera. Under de ungefär 50 första åren samlade jag ordentligt alla negativ i pärmar. De finns kvar, och eftersom det mesta är fotograferat i svartvitt, kommer negativen sannolikt att vara användbara även långt efter att jag själv upphör.
Att fotografera i svartvitt var relativt billigt, så länge man själv framkallade och kopierade sina bilder. Man sparade på papper genom att bara kopiera bilder som blev bra – resten fanns kvar på negativen, om man skulle ångra sig.
När silverpriset rakade i höjden i början av 1970-talet blev även den svartvita filmen dyr. Det dröjde inte länge innan priset hade blivit 10 gånger högre än innan. Sedan sjönk silverpriset igen, men inte priset på film.
Så kom då digitalkameran...
Plötsligt är det oerhört billigt att fotografera. Plötsligt finns det inte längre någon anledning att "spara på film". I stället för att överväga och komponera varje enskild bild innan man knäpper, kan man "rassla till" med kameran och ta 10, 50 eller ännu fler bilder av varje motiv. Min senaste tar 40 bilder på en sekund, om jag vill. Chansen att få en riktigt bra bild ökar onekligen.
Men sedan blir det svårt. Att ha 50 gånger fler bilder än man behöver ställer till problem. Nu återkommer nämligen resonemanget om att överskottet "finns kvar på negativen, om man skulle ångra sig", dock med skillnaden att det inte längre handlar om att välja ut en bild av fyra, utan en bild av 50. Och någonstans skall ju överskottet lagras.
Jag har två datorer – den ena med flera stora hårddiskar – och dessutom två bjässiga externa hårddiskar. Över dessa har jag strött ut många tusen bildfiler. Många finns i flera upplagor. Många är i och för sig inte kopior av varandra, men bilderna är så lika att jag knappt ser skillnaden.
Än mindre kan jag avgöra vilka som skall kastas bort, raderas, försvinnas till oigenkännlighet.
Bland dessa tusentals bilder finns säkert några hundra som är så bra att jag vill spara dem. Men eftersom de bra bilderna befinner sig i ett osannolikt berg av skruttbilder, ser jag dem aldrig. Och det är synd.
Åter då till facebook – och förstår Picasas webbalbum. Om jag ger mig den på att gå igenom alla bilder, och skapa webbalbum av det som jag inte skäms för att visa, får jag kanske automatiskt till ett slags sortering. Sedan skulle jag kunna lägga hela överskottet på en eller ett par hårddiskar och låta dem sova i något bankfack till exempel – tills tekniken har utvecklats så långt att ingen längre vet hur en hårddisk skall hanteras.
Men vid det laget har jag själv säkert blivit till blomgödning eller så på någon kyrkogård, så det blir inte mitt bekymmer.
Det har snart gått 60 år sedan jag fick min första kamera. Under de ungefär 50 första åren samlade jag ordentligt alla negativ i pärmar. De finns kvar, och eftersom det mesta är fotograferat i svartvitt, kommer negativen sannolikt att vara användbara även långt efter att jag själv upphör.
Att fotografera i svartvitt var relativt billigt, så länge man själv framkallade och kopierade sina bilder. Man sparade på papper genom att bara kopiera bilder som blev bra – resten fanns kvar på negativen, om man skulle ångra sig.
När silverpriset rakade i höjden i början av 1970-talet blev även den svartvita filmen dyr. Det dröjde inte länge innan priset hade blivit 10 gånger högre än innan. Sedan sjönk silverpriset igen, men inte priset på film.
Så kom då digitalkameran...
Plötsligt är det oerhört billigt att fotografera. Plötsligt finns det inte längre någon anledning att "spara på film". I stället för att överväga och komponera varje enskild bild innan man knäpper, kan man "rassla till" med kameran och ta 10, 50 eller ännu fler bilder av varje motiv. Min senaste tar 40 bilder på en sekund, om jag vill. Chansen att få en riktigt bra bild ökar onekligen.
Men sedan blir det svårt. Att ha 50 gånger fler bilder än man behöver ställer till problem. Nu återkommer nämligen resonemanget om att överskottet "finns kvar på negativen, om man skulle ångra sig", dock med skillnaden att det inte längre handlar om att välja ut en bild av fyra, utan en bild av 50. Och någonstans skall ju överskottet lagras.
Jag har två datorer – den ena med flera stora hårddiskar – och dessutom två bjässiga externa hårddiskar. Över dessa har jag strött ut många tusen bildfiler. Många finns i flera upplagor. Många är i och för sig inte kopior av varandra, men bilderna är så lika att jag knappt ser skillnaden.
Än mindre kan jag avgöra vilka som skall kastas bort, raderas, försvinnas till oigenkännlighet.
Bland dessa tusentals bilder finns säkert några hundra som är så bra att jag vill spara dem. Men eftersom de bra bilderna befinner sig i ett osannolikt berg av skruttbilder, ser jag dem aldrig. Och det är synd.
Åter då till facebook – och förstår Picasas webbalbum. Om jag ger mig den på att gå igenom alla bilder, och skapa webbalbum av det som jag inte skäms för att visa, får jag kanske automatiskt till ett slags sortering. Sedan skulle jag kunna lägga hela överskottet på en eller ett par hårddiskar och låta dem sova i något bankfack till exempel – tills tekniken har utvecklats så långt att ingen längre vet hur en hårddisk skall hanteras.
Men vid det laget har jag själv säkert blivit till blomgödning eller så på någon kyrkogård, så det blir inte mitt bekymmer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)