Arctic Blast

Är det fler än jag som gillar dåliga sf- och katastroffilmer, typ ju sämre, desto bättre? Min alla tiders favorit är "Plan 9 från yttre rymden" från 1959 – den där en av huvudrollsinnehavarna dör i början av inspelningen, varpå rollen övertas av regissörens flickväns kiropraktor, eller ryktesvis möjligen regissörens mamma. Jag ser om den då och då bara för att få skratta åt världens sämsta film någonsin. Detta ondskefulla rymdskepp som kommer farande för att invadera Jorden och blir hängande i ett tydligt snöre, där det vickar som en gammaldags skomakarlampa, framkallar alltid samma "Yesss!!!

"Flykten från Jorden" från 1951 är också en sådan pärla: rymdskeppet med stolar som verkar hämtade från en prototyp av Renault 4 Laban, instrumentbrädan med jätteknappar och vred från någon urmodig tvättmaskin, otroligt mycket utrymme för varje passagerare, startrampen som de antagligen knyckte från en berg-och-dalbana, skyddsrummet som efter månader av förberedelser inför väntade jättejordbävningar innehåller en mängd lösa plåtföremål, framför allt de målade kulisserna på planeten Zyra. Filmen fick en Oscar för bästa specialeffekter.

Många filmer i den här genren plus bland katastroffilmerna är dåliga bara för att de är dåliga. Exempel på detta är "2012: Doomsday", som är så eländig att det gör ont. (Ej att förväxla med "2012". Även den är rätt dålig, men den har bra specialeffekter och innehåller åtminstone drottning Elizabeth och hennes welsh corgihundar.) Men en del är så dåliga att de blir bra! Jag såg en sådan film nyligen: "Arctic Blast".

Har man sett "The Day After Tomorrow" känner man igen sig, men "Arctic Blast" lyfter dåligheten till nya och alldeles oanade höjder. Filmen försöker förklara det som händer "vetenskapligt", men misslyckas därför att nämnda vetenskap är helt och fullständigt uppåt väggarna.

Tanken är att en solförmörkelse gör det gruvligt kallt i mesosfären, utanför ozonskiktet, och redan här kommer den första märkligheten. Ozonskiktet sägs vara Jordens "enda skydd mot kylan utanför". I verkligheten skyddar ozonskiktet inte mot kyla, utan mot UV-strålning.

Australiska barn som leker på stranden ses ofta iklädda långärmat. Det är för att skydda barnen mot UV-strålning som slipper igenom det redan urtunnade ozonskiktet och som annars kan leda till malignt melanom, inte för att skydda dem mot den kyla som enligt vetenskapen i "Arctic Blast" borde ha blivit följden av nämnda urtunning.

Just när det är så här jämrans kallt i rymden, öppnas en reva i ozonskiktet. Genom denna väller en köldvåg ned mot Jorden och träffar ett stort fartyg utanför Tasmaniens sydkust. Denna köldvåg, som innesluts i en "isdimma", är så kall att den på några sekunder lyckas djupfrysa hela fartyget och döda alla som befinner sig ombord – de fryser sekundsnabbt till isstoder. Däremot fryser inte havet, så fartyget kan fortsätta på egen hand in mot kusten och köra upp på land.

Snart får man veta hur kall isdimman är: -68 grader Celsius...

Den svenske ingenjören Sven Lidström har arbetat på forskningsstationen Amundsen-Scott i Antarktis. Han har ett personligt utomhusrekord på -75 grader, kallare än det varit någonstans utanför Antarktis. Han säger: "Hur lång tid man klarar beror på hur mycket kläder man har på sig och hur mycket man har ätit. Är man välklädd och rör på sig kan man nog klara en timme." Alltså blir det ingen djupfrysning på bara några sekunder.

På radion talar man om att isdimman har nått Tasmaniens sydkust och rör sig fort. Den kommer att nå delstatens huvudstad Hobart om två timmar. Hade filmmakarna tittat på en karta hade de upptäckt att Hobart ligger på sydkusten, dit isdimman alltså redan har nått.

Isdimman rullar nu fram över marken, men inte fortare än att man kan springa ifrån den (se bilden ovan). Samtidigt (!) hinner den dock nästan ikapp en bil som kör i 100 km/h.

Dimman kunde alltså djupfrysa ett fartyg på några sekunder, men folk som sitter utspridda i ett stort rum i ett vanligt hus med en liten brasa i öppna spisen klarar sig. Isen (det påpekas att det handlar om mycket fuktighet) som lägger sig på bilrutor kan lätt borstas bort. Dessutom går det fint att starta bilar när det är -68 grader. Oljan har inte blivit tvärtjock, det sker uppenbarligen ingen isbildning i bensinen och batteriet är inte dött.

Isdimman nedlägger även ett trafikflygplan. Eftersom sådana flyger på 10000 meters höjd, där det normalt är -60 grader, borde de rimligen vara konstruerade för att klara även -68 grader.

Hjälten (meteorolog) ger sig ut i isdimman, som inte fryser ned just honom, för att skaffa insulin åt en assistent som har för lågt blodsocker. Blodsockret är enligt mätaren 5,8 mmol/l, vilket är normalt, men assistenten tuppar ändå av. När hon får insulin piggnar hon till igen – hade hon verkligen haft för lågt blodsocker skulle hon ha dött av extrainsulinet.

En kul detalj är att temperatur och andra mått anges i fahrenheit och miles, som inte används i Australien.

Så småningom händer det som man bara väntar på. Nya revor öppnas i ozonskiktet och gissa var: Jo, naturligtvis över storstäder som Rio, Philadelphia, San Francisco, Tokyo, London och Amsterdam.

När tusentals, kanske hundratusentals eller rentav miljoner människor har dött löser hjälten det hela. Sedan den amerikanska militären och den elake chefen har misslyckats med sitt världsräddningsförsök, skickar man på hjältens förslag och mitt i isdimman upp hundratals väderballonger från Queensland till originalrevan, lastade med magnesium.

I Australien har man uppenbarligen världens snabbaste väderballonger. De når revan cirka 5 mil ovanför Hobart (som är beläget hundratals mil söder om Queensland) på bara 20 minuter. Sedan bombas ballongerna ovanifrån med kärnvapen, vilket utlöser åskväder som bildar nytt ozon och lagar revan. Världen är räddad. Tadaaa!!!

Den här filmen innehåller allt: Hund som fryser ihjäl, strulig och olydig dotter, oförstående fru, snälla svärföräldrar, elak chef, elak chefs älskarinna som dör, sjuk assistent och alltså en hjälte som försöker rädda världen och dessutom talar en australisk dialekt som blir lika trovärdig som när en skåning misslyckas med att härma göteborgska.

Det hela är så dumt att det blir roligt. Jag hittade filmen för 29 kronor och det var den värd. Som en modernare variant av "Plan 9 från yttre rymden".

Mystik i Vivalla

Dotra flyttade mycket nyligen från en lägenhet till en annan i Vivalla. Lägenheten hon flyttade till var nyrenoverad, och naturligtvis hade en rad hantverkare av olika slag hållit till där. Det verkar som om en av dem är kvar...

Några veckor efter att dotra flyttat in ringde hon: "Mamma, det lyser i avloppet!" Jag trodde först att jag hade hört fel, men det hade jag inte. Hon beskrev fenomenet litet närmare: "Där sitter jag i godan ro på muggen och plötsligt upptäcker jag att det lyser i avloppet under badkaret."

Det lät aningen vansinnigt, men jag frågade om det möjligen kan vara ljus som på något sätt faller in utifrån och tränger in i plaströren. Jag tänkte mig att dagsljus skulle kunna nå in till vattnet i avloppsröret och reflekteras upp mot golvbrunnen. "Men det lyser på natten också, när det är mörkt ute", invände hon.

För övrigt tror jag inte att man numera släpper ut dusch- och tvättvatten direkt i dagvattenbrunnarna, som man gjorde innan man insåg att avloppsvatten måste renas, och det är väl en förutsättning för att vattenytan i ett avloppsrör skall kunna träffas av dagsljuset.

Nästa tanke var något slags ljusalstrande bakterier, men det kändes litet för sanslöst i ett relativt nytt avloppssystem som dessutom rengjorts grundligt bara några veckor tidigare. Detta måste ju undersökas, så i dag åkte jag dit, med kameran. Resultatet är den här bilden av golvbrunnen med gallret och utloppsröret från badkaret borttagna. Avloppet är plåtat utan blixt och i svag belysning, och det tydligt synliga ljuset kommer definitivt från avloppet.

Hyresgästerna i det här huset har vänt sig till fastighetsägaren – Öbo – och klagat över att det luktar illa från avloppen. Men Öbo har inte haft någon större brådska med att skicka dit folk för att åtgärda lukten.

Möjligen kan senfärdigheten bero på att de saknar en rörmokare. Men här kan jag alltså avslöja vart rörmokaren har tagit vägen. Lyckligtvis tycks han ha fått en ficklampa med sig!

Vattenbitare

Sissi gillar att bada i sjön, men hemma på gården vill hon inte ha vatten ens upp till magen i badbaljan. Där är det roligast att bita vattenstrålen.

Sedan, när vattnet har stängts av – innan nivån nått den kritiska maghöjden – är det kul att krafsa våldsamt i vattnet, så att det bildas bubblor. Dessa bubblor försöker hon också bita. Det går inte så bra, men det sysselsätter henne länge.

Vita och vackra – men små

Ganska tidigt på sommaren dyker stora "maskbon" upp på äppelträden. Det ser ut som knyten av spindelväv runt kvistarna, de nya bladen och karten, men de innehåller inga spindlar utan massor av mörka prickar (ägg) eller krälande larver.

Om de får hållas kan de delvis kaläta grenarna. Träden överlever visserligen – det kommer snart nya blad – men det är fult och påverkar förstås äppelskörden. I och för sig ger sig larverna inte på frukten, men ett träd som saknar blad får nog problem med att försörja den växande frukten.

Det här är äppelspinnmalens (Yponomeuta malinellus) larver. Det enklaste och minst skadliga sättet att bekämpa dem är att plocka bort maskbona för hand. Lägg dem i en påse och bränn upp dem, eller ge dem till hönsen om du råkar ha sådana. Få larver klarar sig undan hönornas vakande ögon.

När man "stör" maskbon med utvecklade larver flyr larverna. De spinner snabbt en tråd och kastar sig ut från sin plats i trädet. Eftersom det handlar om många larver, blir de hängande i hela knippen från grenen. Det hela ser ut som egendomliga julgransprydnader.

Handlar det om stora träd, är det förstås svårare att bekämpa med handpåläggning. Det bästa är nog i sådana fall att trösta sig med att spinnmalen sällan kaläter trädet helt – trädet överlever. Det finns biologiska bekämpningsmedel; fråga i en bra plantskola. Ett alternativ är gifter som pyretrum, som dock måste sprutas så att vätskan verkligen träffar larverna. Tänk på att giftet tar kål på nyttiga insekter också, till exempel de nyckelpigslarver som håller bladlössen i schack. Dessutom känns det inte bra att spruta gift på sådant som man sedan skall äta.

Snövit streckmätare, Cabera pusaria, är en nattaktiv fjäril som syns mycket bra i de ljusa sommarnätterna. De kamlika antennerna visar att just det här är en hane. Kammarna utökar ytan på antennerna och gör det betydligt lättare för hanen att uppfatta doftsignalerna – feromonerna – som honan sänder ut.

Mig veterligt gör fjärilen ingen skada i trädgårdar. De gulvita larverna rör sig som typiska mätarlarver. De lever i björk, sälg och al innan de förpuppar sig i marken.

Påfyllning i vinterförrådet

Det är mycket gott om kantareller i år. En hel del regn plus faktiskt ganska rejält med värme – resultatet är många och stora kantareller, som vi förväller, packar i lagom stora portioner och fryser in. De håller länge på det sättet, särskilt om litet av förvällningsvätskan får följa med.

I och för sig skulle man kunna torka dem i stället. Just kantareller förlorar dock gärna en del smak under torkningen, och blir något beska. Så svamptorken får vänta, tills det blir dags för trattkantareller och äppelskivor.

För några kvällar sedan gick Kjell ut i skogen för att fotografera en formidabel kantarellring. Säkert flera hundra svampar, i ett "svampspår" som sträckte sig längs stigen, in mellan granarna och runt en stor myrstack. Jag har aldrig sett något liknande. Men ljuset var dåligt och bilderna blev suddiga.

Vi gick tillbaka dit dagen därpå, och hittade inte en enda kantarell. Tydligen hade någon av våra sommarboende grannar varit ute på svampjakt och hittat just den här skatten.

Men det gjorde inte så mycket. Vi hittade ändå kantareller på hemvägen, mycket kantareller. Tillräckligt för att efter förvällning ge ett tjugotal tvåportionsförpackningar i frysen.

I dag har det varit varmt. Jag tror att i morgon kan vara en bra dag för att fylla på kantarellförrådet.

Men de behöver ju inte hamna i frysen. I den första lägenheten jag hade (54 kronor i månadshyra) fanns inget kylskåp och naturligtvis ingen frys. Då brukade jag göra syltade kantareller i stället, med ättiksprit, socker och diverse kryddor: lagerblad, färsk ingefära, kanelstång, kryddnejlikor, gula senapskorn, vitpepparkorn och rödlök. De blev mycket goda och höll i minst ett par år.

Vad man kan ha en traktor till

Katter lever högt – om de får en chans. Ju högre, dess bättre. Men ändå inte högre än att ett snabbt språng fångar eventuella passerande möss.

Normalt väljer katterna våra biltak att ligga på. Om sotarens stege råkar stå framme, kan i alla fall Oskar klättra upp på hustaket – han är bra på stegklättring. Det är egentligen bara pergolataket han inte har bemästrat än, vilket ju är tråkigt för honom eftersom skatorna använder det som sommarbostad.

Hubbe, vår dumma katt, klarar inte stegklättring. Och att som Oskar har gjort här, ta sig upp på traktortaket, kan han nog bara drömma om. Han får snällt hålla sig till mer jordnära utkiksplatser, som biltak och brunnslock.

Det finns en möjlig bonus att hämta på att använda traktortaket som liggplats. Traktorn står mellan två uthus, magasinet och logen. Under takpannorna på båda husen har tornsvalorna sina häckningsplatser (jo, jag vet att de heter tornseglare numera, men jag är så konservativ av mig).

Just nu tränar ungarna inför den långa flyttningen till vinterkvarteren i tropiska Afrika, en flygtur som faktiskt kommer att hålla dem i luften under flera år, ända tills det blir dags för dem att häcka. De kastar sig ut från boplatserna och svirrar i samlad tropp och vansinnig fart förbi mellan husen, strax ovanför traktortaket. Och vem vet – kanske hoppas katten på att kunna fånga någon av dessa retsamma fåglar, som annars är så fullständigt oåtkomliga för honom.

Men jag tror inte det. En eller annan talgoxe, bofink eller fet domherre lyckas han nog knipa, men inte tornsvalorna. Sannolikheten för det är nog ungefär lika stor som för mig att ta ned månen.

Hunden Sissi tycker också om att jaga. Men hon koncentrerar sig på sorkar och på att skälla ut rådjuren, samt på att leta efter grävlingen under logen, och det gör hon inte från traktorn.

Hennes avsikt med att sitta i traktorn är en helt annan. Hon sitter här och hoppas, hoppas, hoppas på att husse snart skall komma och starta traktorn.

Det finns nämligen i hela Sissis värld inget som är lika roligt som att åka traktor. Inte ens korv. Sissi kan ligga inne på sin kudde och sova fridfullt, men när husse skall köra traktor rusar hon ut i en fart som väl illustrerar den roliga talesättsvarianten "som skjuten ur en kanonkula". Husse behöver inte ens röra vid traktorn. Hunden vet ändå när det är dags.

Vedstekel med helikoptersurr

Honan av gul vedstekel, Urocerus gigas, borrar ned sitt äggläggningsrör djupt i död eller döende barrved och lägger 5-6 ägg. Samtidigt sprutar hon in rötsvampen blödskinn, Stereum sanguinolentum, i veden. Svampen bär hon med sig i fickor kring äggläggningsröret.

När hon har lagt äggen på en plats drar hon upp äggläggningsröret, flyttar sig en bit och upprepar hela proceduren. Totalt kan hon lägga 50 till 350 ägg. När äggläggningsröret inte används, förvaras det i den mörka skidan under bakkroppen.

Den svampinfekterade veden blir till mat åt larverna fram till dess att de förpuppar sig inne i veden. Puppan hamnar ungefär 5 centimeter in i veden med huvudänden riktad mot vedytan. Två år efter att ägget lades är det dags för den fullbildade insekten att träda fram. Den lämnar veden genom ett flyghål som kan vara nära en centimeter i diameter. Insekterna flyger under juli-september och deras flygläte har liknats vid surret från helikoptrar.

Larven gnager gångar i veden och gångarna packas mycket tätt med fint gnagmjöl. Samtidigt missfärgas inte virket av svampen. Det gör att gångarna kan vara svåra att upptäcka, vilket i sin tur kan leda till att angripet virke byggs in i nya hus. För de mänskliga invånarna i huset kan det komma som en kanske obehaglig överraskning när 4 cm långa, ytligt getingliknande insekter plötsligt "föds" ur märkliga runda hål i tapeten!

Den har arten finns över nästan hela landet. Eftersom den är vanlig i Ångermanlands skogar har den blivit Ångermanlands landskapsinsekt. Andra namn på gul vedstekel är stor hornstekel och gul hornstekel.