Vattenbitare

Sissi gillar att bada i sjön, men hemma på gården vill hon inte ha vatten ens upp till magen i badbaljan. Där är det roligast att bita vattenstrålen.

Sedan, när vattnet har stängts av – innan nivån nått den kritiska maghöjden – är det kul att krafsa våldsamt i vattnet, så att det bildas bubblor. Dessa bubblor försöker hon också bita. Det går inte så bra, men det sysselsätter henne länge.

Vita och vackra – men små

Ganska tidigt på sommaren dyker stora "maskbon" upp på äppelträden. Det ser ut som knyten av spindelväv runt kvistarna, de nya bladen och karten, men de innehåller inga spindlar utan massor av mörka prickar (ägg) eller krälande larver.

Om de får hållas kan de delvis kaläta grenarna. Träden överlever visserligen – det kommer snart nya blad – men det är fult och påverkar förstås äppelskörden. I och för sig ger sig larverna inte på frukten, men ett träd som saknar blad får nog problem med att försörja den växande frukten.

Det här är äppelspinnmalens (Yponomeuta malinellus) larver. Det enklaste och minst skadliga sättet att bekämpa dem är att plocka bort maskbona för hand. Lägg dem i en påse och bränn upp dem, eller ge dem till hönsen om du råkar ha sådana. Få larver klarar sig undan hönornas vakande ögon.

När man "stör" maskbon med utvecklade larver flyr larverna. De spinner snabbt en tråd och kastar sig ut från sin plats i trädet. Eftersom det handlar om många larver, blir de hängande i hela knippen från grenen. Det hela ser ut som egendomliga julgransprydnader.

Handlar det om stora träd, är det förstås svårare att bekämpa med handpåläggning. Det bästa är nog i sådana fall att trösta sig med att spinnmalen sällan kaläter trädet helt – trädet överlever. Det finns biologiska bekämpningsmedel; fråga i en bra plantskola. Ett alternativ är gifter som pyretrum, som dock måste sprutas så att vätskan verkligen träffar larverna. Tänk på att giftet tar kål på nyttiga insekter också, till exempel de nyckelpigslarver som håller bladlössen i schack. Dessutom känns det inte bra att spruta gift på sådant som man sedan skall äta.

Snövit streckmätare, Cabera pusaria, är en nattaktiv fjäril som syns mycket bra i de ljusa sommarnätterna. De kamlika antennerna visar att just det här är en hane. Kammarna utökar ytan på antennerna och gör det betydligt lättare för hanen att uppfatta doftsignalerna – feromonerna – som honan sänder ut.

Mig veterligt gör fjärilen ingen skada i trädgårdar. De gulvita larverna rör sig som typiska mätarlarver. De lever i björk, sälg och al innan de förpuppar sig i marken.

Påfyllning i vinterförrådet

Det är mycket gott om kantareller i år. En hel del regn plus faktiskt ganska rejält med värme – resultatet är många och stora kantareller, som vi förväller, packar i lagom stora portioner och fryser in. De håller länge på det sättet, särskilt om litet av förvällningsvätskan får följa med.

I och för sig skulle man kunna torka dem i stället. Just kantareller förlorar dock gärna en del smak under torkningen, och blir något beska. Så svamptorken får vänta, tills det blir dags för trattkantareller och äppelskivor.

För några kvällar sedan gick Kjell ut i skogen för att fotografera en formidabel kantarellring. Säkert flera hundra svampar, i ett "svampspår" som sträckte sig längs stigen, in mellan granarna och runt en stor myrstack. Jag har aldrig sett något liknande. Men ljuset var dåligt och bilderna blev suddiga.

Vi gick tillbaka dit dagen därpå, och hittade inte en enda kantarell. Tydligen hade någon av våra sommarboende grannar varit ute på svampjakt och hittat just den här skatten.

Men det gjorde inte så mycket. Vi hittade ändå kantareller på hemvägen, mycket kantareller. Tillräckligt för att efter förvällning ge ett tjugotal tvåportionsförpackningar i frysen.

I dag har det varit varmt. Jag tror att i morgon kan vara en bra dag för att fylla på kantarellförrådet.

Men de behöver ju inte hamna i frysen. I den första lägenheten jag hade (54 kronor i månadshyra) fanns inget kylskåp och naturligtvis ingen frys. Då brukade jag göra syltade kantareller i stället, med ättiksprit, socker och diverse kryddor: lagerblad, färsk ingefära, kanelstång, kryddnejlikor, gula senapskorn, vitpepparkorn och rödlök. De blev mycket goda och höll i minst ett par år.

Vad man kan ha en traktor till

Katter lever högt – om de får en chans. Ju högre, dess bättre. Men ändå inte högre än att ett snabbt språng fångar eventuella passerande möss.

Normalt väljer katterna våra biltak att ligga på. Om sotarens stege råkar stå framme, kan i alla fall Oskar klättra upp på hustaket – han är bra på stegklättring. Det är egentligen bara pergolataket han inte har bemästrat än, vilket ju är tråkigt för honom eftersom skatorna använder det som sommarbostad.

Hubbe, vår dumma katt, klarar inte stegklättring. Och att som Oskar har gjort här, ta sig upp på traktortaket, kan han nog bara drömma om. Han får snällt hålla sig till mer jordnära utkiksplatser, som biltak och brunnslock.

Det finns en möjlig bonus att hämta på att använda traktortaket som liggplats. Traktorn står mellan två uthus, magasinet och logen. Under takpannorna på båda husen har tornsvalorna sina häckningsplatser (jo, jag vet att de heter tornseglare numera, men jag är så konservativ av mig).

Just nu tränar ungarna inför den långa flyttningen till vinterkvarteren i tropiska Afrika, en flygtur som faktiskt kommer att hålla dem i luften under flera år, ända tills det blir dags för dem att häcka. De kastar sig ut från boplatserna och svirrar i samlad tropp och vansinnig fart förbi mellan husen, strax ovanför traktortaket. Och vem vet – kanske hoppas katten på att kunna fånga någon av dessa retsamma fåglar, som annars är så fullständigt oåtkomliga för honom.

Men jag tror inte det. En eller annan talgoxe, bofink eller fet domherre lyckas han nog knipa, men inte tornsvalorna. Sannolikheten för det är nog ungefär lika stor som för mig att ta ned månen.

Hunden Sissi tycker också om att jaga. Men hon koncentrerar sig på sorkar och på att skälla ut rådjuren, samt på att leta efter grävlingen under logen, och det gör hon inte från traktorn.

Hennes avsikt med att sitta i traktorn är en helt annan. Hon sitter här och hoppas, hoppas, hoppas på att husse snart skall komma och starta traktorn.

Det finns nämligen i hela Sissis värld inget som är lika roligt som att åka traktor. Inte ens korv. Sissi kan ligga inne på sin kudde och sova fridfullt, men när husse skall köra traktor rusar hon ut i en fart som väl illustrerar den roliga talesättsvarianten "som skjuten ur en kanonkula". Husse behöver inte ens röra vid traktorn. Hunden vet ändå när det är dags.

Vedstekel med helikoptersurr

Honan av gul vedstekel, Urocerus gigas, borrar ned sitt äggläggningsrör djupt i död eller döende barrved och lägger 5-6 ägg. Samtidigt sprutar hon in rötsvampen blödskinn, Stereum sanguinolentum, i veden. Svampen bär hon med sig i fickor kring äggläggningsröret.

När hon har lagt äggen på en plats drar hon upp äggläggningsröret, flyttar sig en bit och upprepar hela proceduren. Totalt kan hon lägga 50 till 350 ägg. När äggläggningsröret inte används, förvaras det i den mörka skidan under bakkroppen.

Den svampinfekterade veden blir till mat åt larverna fram till dess att de förpuppar sig inne i veden. Puppan hamnar ungefär 5 centimeter in i veden med huvudänden riktad mot vedytan. Två år efter att ägget lades är det dags för den fullbildade insekten att träda fram. Den lämnar veden genom ett flyghål som kan vara nära en centimeter i diameter. Insekterna flyger under juli-september och deras flygläte har liknats vid surret från helikoptrar.

Larven gnager gångar i veden och gångarna packas mycket tätt med fint gnagmjöl. Samtidigt missfärgas inte virket av svampen. Det gör att gångarna kan vara svåra att upptäcka, vilket i sin tur kan leda till att angripet virke byggs in i nya hus. För de mänskliga invånarna i huset kan det komma som en kanske obehaglig överraskning när 4 cm långa, ytligt getingliknande insekter plötsligt "föds" ur märkliga runda hål i tapeten!

Den har arten finns över nästan hela landet. Eftersom den är vanlig i Ångermanlands skogar har den blivit Ångermanlands landskapsinsekt. Andra namn på gul vedstekel är stor hornstekel och gul hornstekel.