"Flykten från Jorden" från 1951 är också en sådan pärla: rymdskeppet med stolar som verkar hämtade från en prototyp av Renault 4 Laban, instrumentbrädan med jätteknappar och vred från någon urmodig tvättmaskin, otroligt mycket utrymme för varje passagerare, startrampen som de antagligen knyckte från en berg-och-dalbana, skyddsrummet som efter månader av förberedelser inför väntade jättejordbävningar innehåller en mängd lösa plåtföremål, framför allt de målade kulisserna på planeten Zyra. Filmen fick en Oscar för bästa specialeffekter.
Många filmer i den här genren plus bland katastroffilmerna är dåliga bara för att de är dåliga. Exempel på detta är "2012: Doomsday", som är så eländig att det gör ont. (Ej att förväxla med "2012". Även den är rätt dålig, men den har bra specialeffekter och innehåller åtminstone drottning Elizabeth och hennes welsh corgihundar.) Men en del är så dåliga att de blir bra! Jag såg en sådan film nyligen: "Arctic Blast".
Har man sett "The Day After Tomorrow" känner man igen sig, men "Arctic Blast" lyfter dåligheten till nya och alldeles oanade höjder. Filmen försöker förklara det som händer "vetenskapligt", men misslyckas därför att nämnda vetenskap är helt och fullständigt uppåt väggarna.Tanken är att en solförmörkelse gör det gruvligt kallt i mesosfären, utanför ozonskiktet, och redan här kommer den första märkligheten. Ozonskiktet sägs vara Jordens "enda skydd mot kylan utanför". I verkligheten skyddar ozonskiktet inte mot kyla, utan mot UV-strålning.
Australiska barn som leker på stranden ses ofta iklädda långärmat. Det är för att skydda barnen mot UV-strålning som slipper igenom det redan urtunnade ozonskiktet och som annars kan leda till malignt melanom, inte för att skydda dem mot den kyla som enligt vetenskapen i "Arctic Blast" borde ha blivit följden av nämnda urtunning.
Just när det är så här jämrans kallt i rymden, öppnas en reva i ozonskiktet. Genom denna väller en köldvåg ned mot Jorden och träffar ett stort fartyg utanför Tasmaniens sydkust. Denna köldvåg, som innesluts i en "isdimma", är så kall att den på några sekunder lyckas djupfrysa hela fartyget och döda alla som befinner sig ombord – de fryser sekundsnabbt till isstoder. Däremot fryser inte havet, så fartyget kan fortsätta på egen hand in mot kusten och köra upp på land.
Snart får man veta hur kall isdimman är: -68 grader Celsius...
Den svenske ingenjören Sven Lidström har arbetat på forskningsstationen Amundsen-Scott i Antarktis. Han har ett personligt utomhusrekord på -75 grader, kallare än det varit någonstans utanför Antarktis. Han säger: "Hur lång tid man klarar beror på hur mycket kläder man har på sig och hur mycket man har ätit. Är man välklädd och rör på sig kan man nog klara en timme." Alltså blir det ingen djupfrysning på bara några sekunder.
På radion talar man om att isdimman har nått Tasmaniens sydkust och rör sig fort. Den kommer att nå delstatens huvudstad Hobart om två timmar. Hade filmmakarna tittat på en karta hade de upptäckt att Hobart ligger på sydkusten, dit isdimman alltså redan har nått.
Isdimman rullar nu fram över marken, men inte fortare än att man kan springa ifrån den (se bilden ovan). Samtidigt (!) hinner den dock nästan ikapp en bil som kör i 100 km/h.
Dimman kunde alltså djupfrysa ett fartyg på några sekunder, men folk som sitter utspridda i ett stort rum i ett vanligt hus med en liten brasa i öppna spisen klarar sig. Isen (det påpekas att det handlar om mycket fuktighet) som lägger sig på bilrutor kan lätt borstas bort. Dessutom går det fint att starta bilar när det är -68 grader. Oljan har inte blivit tvärtjock, det sker uppenbarligen ingen isbildning i bensinen och batteriet är inte dött.
Isdimman nedlägger även ett trafikflygplan. Eftersom sådana flyger på 10000 meters höjd, där det normalt är -60 grader, borde de rimligen vara konstruerade för att klara även -68 grader.
Hjälten (meteorolog) ger sig ut i isdimman, som inte fryser ned just honom, för att skaffa insulin åt en assistent som har för lågt blodsocker. Blodsockret är enligt mätaren 5,8 mmol/l, vilket är normalt, men assistenten tuppar ändå av. När hon får insulin piggnar hon till igen – hade hon verkligen haft för lågt blodsocker skulle hon ha dött av extrainsulinet.
En kul detalj är att temperatur och andra mått anges i fahrenheit och miles, som inte används i Australien.
Så småningom händer det som man bara väntar på. Nya revor öppnas i ozonskiktet och gissa var: Jo, naturligtvis över storstäder som Rio, Philadelphia, San Francisco, Tokyo, London och Amsterdam.
När tusentals, kanske hundratusentals eller rentav miljoner människor har dött löser hjälten det hela. Sedan den amerikanska militären och den elake chefen har misslyckats med sitt världsräddningsförsök, skickar man på hjältens förslag och mitt i isdimman upp hundratals väderballonger från Queensland till originalrevan, lastade med magnesium.
I Australien har man uppenbarligen världens snabbaste väderballonger. De når revan cirka 5 mil ovanför Hobart (som är beläget hundratals mil söder om Queensland) på bara 20 minuter. Sedan bombas ballongerna ovanifrån med kärnvapen, vilket utlöser åskväder som bildar nytt ozon och lagar revan. Världen är räddad. Tadaaa!!!
Den här filmen innehåller allt: Hund som fryser ihjäl, strulig och olydig dotter, oförstående fru, snälla svärföräldrar, elak chef, elak chefs älskarinna som dör, sjuk assistent och alltså en hjälte som försöker rädda världen och dessutom talar en australisk dialekt som blir lika trovärdig som när en skåning misslyckas med att härma göteborgska.
Det hela är så dumt att det blir roligt. Jag hittade filmen för 29 kronor och det var den värd. Som en modernare variant av "Plan 9 från yttre rymden".
