Spikat

Nu har Kjell spikat sin avhandling, på Skogsmästarskolan i Skinnskatteberg, i en eksyll från Tjeckien. Här kör man fortfarande med traditionell spikning. En del andra lärosäten har gått över till spikning på Internet, vilket i och för sig ökar tillgängligheten men samtidigt tar död på en trevlig tradition.

Det är på dagen tre veckor kvar till disputationen i Uppsala.

Saker att sura över

När vädret är för trist för trädgårdspyssel och svampexpeditioner och det känns att det är långt, långt till våren vill jag helst krypa långt ned under täcket och morra ut mitt missnöje med tillvaron. Då är det bra att ha saker som man kan sura över. Tyvärr behöver man inte leta särskilt länge för att hitta sådant. Den allra senaste tiden har bidragit med följande, som faktiskt gör mig direkt förbannad:

• Taskig eller direkt oanständig åldringsvård, i syfte att tjäna pengar på människor som inte är i stånd att försvara sig eller tala för sin sak. Det är dessa vanvårdade människor som genom att långt livs arbete och skattebetalande har gjort vårt välstånd möjligt. Nu tackar vi dem genom att behandla dem på ett sätt som borde få oss att rodna av skam.
• Om man alls tittar på TV kan man knappast undgå reklamen. Att hålla sig till TV1 och TV2 är inget alternativ, eftersom programmen oftast är grymt tråkiga. Alltså får man stå ut med reklamen, som numera är nästan helt humorbefriad och verkar vara framställd av folk som på fullt allvar anser att den som skriker högst får flest kunder. De har kanske rätt, men för mig känns detta skrikande nästan outhärdligt. Dessutom är reklamen oftast direkt korkad. Alltså – rynkkräm för män???
• Utvisningspolisen utvisar en person till fel land, så att den utvisade placeras i häkte under ett helt år misstänkt för ett brott som han enligt vårt sätt att se det inte har begått (eftersom det var polisen som begick "brottet") och som på grund av detta riskerar femton års fängelse. Har då denna polismyndighet lagt ens två tankar i kors för att se till att mannen i fråga friges och placeras i "rätt" land? Nej, eftersom utvisningspolisen inte anser att det hör till deras ansvarsområde! Man tar sig för pannan!
      Jag undrar förstås varför det är så, och jag misstänker att polismyndigheten är rädd att allmänhetens tilltro till polisen skulle rubbas om det "kom fram". Men då tror jag att polisen så att säga skjuter sig själv i foten. Det kommer ju ändå fram och allmänhetens tilltro rubbas dubbelt eftersom det ursprungligt skämmiga i att polisen inte kan skilja mellan Iran och Irak späds på med det skämmiga i att de inte har offentliggjort det inträffade, förrän efter ett helt år, när det kryper fram genom att mannens advokat anmäler fallet till JO och Europadomstolen. Polisens kommentar är underbar: "Det är några som tyckt att vi har gjort fel, och vi har naturligtvis sagt att vi ska vara noggrannare med att titta igenom handlingar fortsättningsvis", säger presstalesman Mikael Hedström.
      Man kan ju fråga sig vad den noggrannheten skall bestå i. Kanske en karta med en grön ring ritad runt landet man skall till? Annars kan jag bidra med tipset att de här båda länderna ligger i bokstavsordning med vår stavning och i vår läsordning, från vänster till höger.
• Tarvliga politiker visar tillräcklig moralbrist för att trots redan väl tilltagen lön sno åt sig extra hyresbidrag. Det unga konsultativa statsrådet Olof Palme, då bara 37 år gammal, sade i maj 1964: "Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Och uppgiften kan aldrig bli för stor. Ty politik, kamrater, det är att vilja något."
      Vi som var unga då och hörde till dessa "kamrater" förstod vad han menade. Men framför allt förstod vi både då och nu vad han inte menade. Politik är att vilja innebär inte att man skall vilja göra sig själv rikare på bekostnad av alla andra. Det vore nämligen tarvligt.
      Tänk om dagens politiker kunde inse det!
• En tilltänkt socialdemokratisk statsminister åker på förlåtturné. Men först ber han om ursäkt för att han har tagit emot pengar som han inte skulle ha haft. Efter turnén ber han om ursäkt igen för att han bad om ursäkt "innan allt var utrett".
      Hur virrigt får det egentligen bli? Om han gjorde fel medvetet borde han ha avgått direkt. Om han inte gjorde fel medvetet borde han inte ha bett om ursäkt. Så enkelt är det faktiskt – men tydligen är det ändå alldeles för komplicerat.
      För mig personligen blir det än mer komplicerat. Tänk om det vore val i dag. Det finns inte ett enda parti som jag skulle kunna tänka mig att rösta på.
      Dessutom har det ju senare visat sig att Juholts lilla hyresbidragsskvätt bara var en droppe i den stora grytan. Om alla gjorde som han skulle vi få en hel hord av politiker som reste land och rike runt för att be om ursäkt – sannolikt med resorna betalda genom skattemedel.
• Djurparken låter först besökare vara "faddrar" åt gulliga minigrisar och sedan matar man tigrarna med faddergrisarna. Visst – tigrar behöver mat. Visst – grisar får många ungar. Och visst – överskottsungar är utmärkt mat för tigrar.
      Men jag ger mig den på att folk som fadderbetalar för minigrisarna inte gör det för att grisarna sedan skall bli tigermat!
      På sin hemsida skriver djurparken i fråga: "Som djurfadder hjälper Du Parken Zoo i dess arbete med bevarandeprojekt. Alla intäkter fadderverksamheten inbringar går till våra bevarandeprojekt på olika djur, vårt bevarandearbete och dess arbete med att undervisa och informera om djur", samt "Du kan bli fadder för vilket som helst av våra djur och ett enskilt djur kan ha flera faddrar". När Expressen ber om en kommentar svarar djurparkschefen förtydligande, men stick i stäv mot påståendet "vilket som helst av våra djur": "Fadderpengarna går till vårt bevarandearbete för de utrotningshotade djuren, inte till de tama djuren."
      Och minigrisar är ju tamdjur. Jag tror att detta är en ringa tröst för Martin Ragnar, som betalade 400 kronor om året till minigrisarna därför att han råkar gilla just minigrisar.
• För att få upp den egna skolans betygsgenomsnitt tvingar rektorer lärare att sätta betyg åt elever som inte har deltagit i undervisningen. Grönköpings Veckoblad skrev om den nya skolan: Folkbildning Utan Särskilda Kunskapskrav (FUSK). Den gången förutsattes nog i alla fall att eleverna skulle vara närvarande vid undervisningen. Nu krävs inte ens det.
      Jag undrar hur långt man kan driva det här. Jag skulle gärna vilja vara läkare och ha lön som en läkare. Kan jag skriva in mig på till exempel Karolinska, aldrig delta i undervisningen och efter fem år hämta min examen? Eller vore det att ta i?
• Sjukvården slår sig för bröstet med "vårdgaranti".
      Men kvinnor med diagnosen bröstcancer får vänta i flera veckor eller månader på operation, trots att man vet att detta avsevärt minskar överlevnaden. Kvinnan som har fått denna diagnos är sannolikt inte i psykiskt skick för att leva rövare tillräckligt för att få behandling tidigare.
      Forskningen har nu kunnat visa att människor som drabbas av depression gör det igen, och att depressionen blir djupare för varje gång. Man vet också att man med lämplig terapi kan skjuta upp nästa depression, kanske flera år. Detta tar sjukvården till sig genom att ha väntetid på flera år innan den deprimerade patienten får terapi! Människor som är deprimerade är sannolikt inte heller i psykiskt skick för att leva rövare tillräckligt för att få behandling tidigare.
      Lysande – hur tänker de egentligen? Det kan väl ändå inte vara så illa att man har räknat ut att om fler tar livet av sig innan de får vård, kortar man vårdköerna samtidigt som den totala vårdkostnaden minskar.
• Politiker, särskilt moderata sådana, talar om att "minska utanförskapet" när de i själva verket struntar fullständigt i hur de sjuka/arbetslösa mår. Byt "utanförskapet" mot "samhällets kostnader oavsett konsekvenserna" och uttalandet blir plötsligt sant.
• Telia tar ifrån glesbygdsbor deras fasta förbindelse till omvärlden – det som förr i tiden kallades telefon. För den som inte vet det, Telia till exempel, kan jag tala om att "glesbygd" är det där som den övervägande andelen av Sveriges yta består av. Dessutom bor det människor i denna glesbygd.
      Till råga på allt är den lilla sverigebit som inte är glesbygd beroende av just glesbygden. Det är nämligen från detta egendomliga befolkningstomrum som det mesta av maten kommer. Att hålla ko i villaträdgården i storstadsförorten eller odla tomater på balkongen räcker nämligen inte för att försörja storstadsfolket med mat.
      Det här har man vetat sedan de allra första stadsbildningarna. Förutsättningen för att en stad skulle kunna bildas var att det runt staden fanns en fungerande landsbygd som kunde försörja staden med mat. Det gäller fortfarande, men vi som bor i denna glesbygd kallas glesbygdsromantiker.
      Vi som bor så här har långt till allt. Vi har oftast inte tillgång till teatrar, operor eller museer, men vi betalar skatt för denna kultur. Själv är jag rätt förtjust i Naturhistoriska riksmuseet. Om jag bodde i Stockholm kunde jag ta tunnelbana eller buss dit och sedan betala 80 kronor i inträde. I stället får jag köra bil 42 mil à cirka 9 kronor per mil i bensinkostnad och sedan betala 80 kronor i inträde.
      Vi har dessutom långt till sjukvården. Skulle vi behöva åka ambulans till sjukhuset, tar det minst en halvtimme för ambulansen att komma hit. Sedan tar det minst en halvtimme att köra till sjukhuset. Det är kort tid, jämfört med hur det är där Telia tar bort den fasta telefonförbindelsen. Och en förutsättning för att man skall kunna tillkalla ambulans, är ju att telefonförbindelsen fungerar.
      Än så länge har vi kvar den fasta telefonen. Än så länge har vi till och med kvar postutdelning. Vi får väl se hur länge det varar.

Ljusglimt i novembermörkret

Det egendomliga vädret gör att tillvaron känns litet jobbig. Det är för varmt för årstiden och när det inte regnar är det dimma.

Mörkret är påtagligt. Redan vid fyratiden på eftermiddagen sänker det sig som en svart filt över tillvaron och fortfarande är det en hel månad kvar innan det blir som mörkast – om inte snön kommer. Soltimmarna den här månaden kan nästan räknas på ena handens tumme.

Men ibland lättar det en aning fram emot solnedgången. En tisdag när jag åkte för att köra Johan till bowlingen såg det ut så här vid sjön.

En fantastisk solnedgång. Men den gick fort. Mellan den första och den andra bilden hann det bara gå 26 sekunder. Redan några sekunder efter den andra bilden var det för mörkt för att ta en meningsfull bild.