Den fallna enen

Roten står kvar men
stammen är bruten

Det här var en 9 meter hög och mycket grov en. Ungefär en meter från marken hade den en omkrets på 85 centimeter. Den växte i ett röjningsröse, där den troligen har stått i flera hundra år.

Men för knappt tio år sedan drabbades den av en storm som den inte mäktade med. Troligen hade den redan tidigare någon stor skada nära marken och nu bröts den av strax ovanför roten. Stubben och den nedersta delen av stammen har stora sprickskador.

Understa grenen är grövre än
stammen på en normalstor en

Enen blev liggande vågrätt, stödd på grenarna så att stammen vilar ungefär en meter ovanför markytan. Större delen av trädet dog, men en liten del av stammen lyckades behålla kontakten med roten.

De flesta grenarna och nästan hela stammen har förlorat all bark, men en del grenar levde fortfarande. Medan enen har vuxit vidare på dessa överlevare, har det utvecklats helt nya livsmiljöer på den liggande stammen och på grenarna. Däremot är stubben fortfarande relativt fri från påväxter och träet där är friskt. En granstubbe skulle vid det här laget ha varit mer eller mindre osynlig under mossor, lavar, svampar och blomväxter.

Den ynkliga rotförbindelsen
räcker för tillväxten

Eneträ är mycket hållbart och tål avsevärt mer blöta än till exempel en fallen gran skulle göra. Efter de tio år som gått skulle granen ha murknat, men enens grenar är fortfarande hårda och en del av dem är helt kala – inte ens mossorna och lavarna har fått fäste på dem.

Både grenar och stam är mossbevuxna, men veden är fortfarande hård och oangripen. Det svampmycel som går att urskilja i träet ligger i ett bara någon millimeter djupt skikt och där innanför syns det ljusa eneträet..

Min tumnagel verkar jättelik

Flera svamparter har slagit sig ned i enen, och de delar utrymme med mossor, lavar och vissna kvistar och löv. En av svamparterna är den lilla hjulbroskingen, Marasmius rotula (höger). De flesta är dock litet större än just det här exemplaret.

En liten filtlav växer
under svamparna

Betydligt fler men ungefär lika stora är de här svamparna (vänster).

Hattens ovansida är parasollmönstrad som hos hjulbroskingen, men brun i stället för vit, och den har nedlöpande lameller som påminner en aning om kantareller. Jag har inte lyckats fastställa vilken art det är, men jag lutar litet åt rostnavling, Xeromphalina campanella.

En rad pyttesmå
spindelskivlingar

I en springa mellan två barkflagor hittade jag den här lilla spindelskivlingen. Den största av svamparna är bara 11 mm hög och jag kan omöjligt avgöra vilken art det är – eller om den tänker bli större.

Filtlav – drygt 20 arter
har hittats i Sverige

Den gråsvarta filtlaven, Peltigera sp, växer på flera ställen i mossan – ett litet exemplar syns under rostnavlingen ovan. Lavbålen har formen av ett blad med stora lober. Undersidan är ådrad med penselliknande utskott.

Bägarlav, Cladonia sp

Lavar är så kallade bålväxter – de har inte rot, stam och blad. De består av en svamp och en alg (ibland en cyanobakterie). Svampen tar upp vatten och fungerar som stödjevävnad åt algen, samtidigt som algen genom fotosyntesen producerar näring som svampen behöver.

Länge har det ansetts att detta är ett förhållande som båda parter drar nytta av. Nu finns dock forskning som visar att det inte behöver förhålla sig så: svampen kan leva parasitiskt på algen. Algen i laven växer bättre utan svamp, men svampen klarar sig mycket sämre utan alg. Dessutom hittar man sällan den lavbildande svampen utan sin algpartner, medan algen ofta är frilevande.