Monke

Monke, som den hette när jag träffade den första gången under torrsommaren 1955, eller blåmunkar, Jasione montana, lär vara ganska vanliga i södra Sverige men mindre allmänna längre norrut. Jag har mest bott i detta "längre norrut", vilket kanske förklarar varför det har gått 56 år mellan de två gånger då jag har sett monke.

Första gången handlade det om en enda planta på en snustorr och sandig bergssluttning vid vårt landställe i Sörmland. Min äldre syster "samlade" den omedelbart till sitt herbarium – på den tiden ingick skapandet av ett herbarium i sommarlovsplikterna och vi hade många roliga växtsamlarhyss för oss den våren och sommaren. Tänk, en sådan påhittig och skojig storasyster jag hade! I dag måste jag dock erkänna att ett av hyssen möjligen var mindre roligt för vår arme granne, som fick en i och för sig vacker men dock tistel planterad i sin ena stövel. Nåväl, det är preskriberat i dag, och grannen troligen sedan länge samlad till sina fäder.

Andra gången, i dag, hittade jag roligt nog två bestånd. Det ena – till vänster ovan – står i mycket fuktig och näringsrik mark som skuggas av träd och buskar. Där har en del av blommorna inte slagit ut än. Det andra – höger – innehåller flera plantor och står i mycket torr sandmark och fullt solsken nedanför den gamla mur som löper längs vägen nedanför betesvallen. Där är blommorna nästan utblommade och plantorna mindre och tunnare.