Bålgeting

Bålgetingen, Vespa crabro, upplevs av många som skrämmande, trots att den är betydligt fridsammare än den vanliga getingen. Jag gissar att det är storleken som skrämmer, och det högljudda brummandet under flykten. Den här drottningen i vårt fönster är ungefär 3,5 cm lång, vilket ju kan jämföras med högst 2 cm hos vanlig geting.

Drottningen har gadd och hon kan stickas. Att sticka dödar henne däremot inte. Enligt folktron dödar sju bålgetingstick en häst, tre en vuxen man och två ett barn. Detta är en myt – bålgetingstick är inte farligare än bistick eller stick från vanlig geting. Dessutom är bålgetingen svår att reta till stick, utom i direkt anslutning till boet som den självklart försvarar. Till och med bin, som undviker att stickas (sticket dödar biet) så länge det inte är absolut nödvändigt, är aggressivare än bålgetingar.

Bålgetingen förekom tidigare i stora delar av Götaland och Svealand. I dag finns den främst i södra och sydöstra Sverige (Smålands landskapsinsekt), Mälardalen och på Öland, men där kan den vara ganska allmän. Vår bålgeting befinner sig alltså långt utanför det "allmänna" utbredningsområdet.

I dag är arten hotad. Den har gått starkt tillbaka över hela norra Europa. Detta kan bero på att områdena med lämpliga boplatser – gammal skog med murkna lövträd – minskar, men också på klimatförändringar. Bålgetingen är akut hotad i Finland. I Norge troddes den vara utdöd sedan 1911, men 2007 observerades den där på nytt. Återkomsten där kan möjligen bero på klimatförändringar. Tidigare (till 2000) har den varit rödlistad i Sverige.

Läs även andra bloggares inlägg om djur, insekter, rödlistan