En ensam nickskära, Bidens cernua – även kallad gulskära, har på okända vägar lyckats leta sig fram till en av kryddlådorna. Här är det alldeles för torrt för att den skall trivas och till närmaste vettiga naturliga växtplats är det minst hundra meter. Där har den dock inga släktingar. Kanske har ett frö råkat följa med en fågel nerifrån sjön.
Men nu är den här och jag skall flytta den till något våtare läge vid dammen, så att den kan fröa av sig där. Där den växer nu är den bara ett par decimeter hög. I blötare jord kan den bli närmare metern. Däremot är en våtbädd inte så lämplig, eftersom nickskäran vill ha näringsrik mark.
Jag har en gammal flora, där jag under många år har gjort anteckningar om växter som jag har träffat. I den står att jag hittade brunskära, Bidens tripartita, på Enskedefältet i Stockholm 1955, men nickskäran fick sin allra första anteckning först i år.
I Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ (1806) skriver A.J. Retzius: "En årig Ört som wäxer ömnigt wid Källsåg, i rännilar och gölar; finnes både med och utan strålblommor. Den skall ätas af Geten. I Ryssland färgar man med denna, såsom med Brunskäran, brandgult med tilsats af Alun, då likwäl yllegodset förut betas med Jämna."
Om nu någon undrar: "Jämna" är detsamma som plattlummer, Lycopodium complanatum, och "källsåg" är ett gammalt uttryck för källvatten som sakta silar fram längs eller strax under markytan.
Rörflen, Phalaris arundinacea , växer vilt över stora delar av norra Europa, Asien och Amerika. Den odlade formen 'Picta' (bilden) kallas vanligen randgräs, men har även en rad andra intressanta namn. Det här gräset är mycket tåligt och kan bli drygt en och en halv meter högt – under blomningen betydligt högre.
Namnet har randgräset fått på grund av de olikbreda, vita strimmor som täcker bladen. I Dalarna kallas gräset "människans själ", därför att bladen är så olika varandra som människorna själva – det finns inte två exakt lika människosjälar och inte heller två exakt lika randgräsblad, inte ens på en och samma planta. I Hälsingland kallas gräset "människans olikhet" och i våra trakter helt enkelt "människogräs". Det förekommer även namn som "förklädesband" och "målat gräs". I äldre trädgårdsböcker kallas gräset ibland "spanskt gräs", men inte för att det är från Spanien utan för att "spanskt" var ett uttryck för något som verkade litet exotiskt.
Randgräset har en lång historia som prydnadsväxt. Trädgårdsmästaren Peter Lundberg skrev 1777 i sin Den svenske församlaren: "Phalaris Picta. Spanskt gräs wäxer med schatterade blader." Anders Retzius klargjorde 1806 i Försök till en Flora oeconomica att randgräset "odlas i Trädgårdarna för utseendets skull".
Randgräset klarar litet torrare lägen, men växer bättre i fuktiga områden. En våtbädd i soligt läge är bra – solljuset gör att de vita strimmorna utvecklas bättre. Gräset klarar till och med att växa på ned till 10 cm vattendjup i dammen. Man får dock vara beredd på att det har stor förmåga att sprida sig, så man får räkna med att det behöver hållas efter.
Moses brinnande buske eller diptam, Dictamnus albus, är inte helt lättodlad. Den behöver en solig plats med jord som är näringsrik, väldränerad (ganska torr) och gärna kalkhaltig. Dessutom vill den växa i fred så att den kraftiga rotstocken inte skadas. Om plantan flyttas kan det dröja flera år innan den börjar växa igen.
Men om allt det här fungerar är den värd försöket – man får en vacker halvbuske som blir drygt en halvmeter hög, med vita till ljust rosa blommor som får en mörkare rosa teckning på de 3 cm långa kronbladen. Blommorma sitter i klaseliknande toppställda blomställningar.
Men det är nog framför allt det spännande namnet som frestar: "Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden, och att busken dock icke blev förtärd.
Då tänkte Mose: 'Jag vill gå ditbort och betrakta den underbara synen och se varför busken icke brinner upp.'"
Så dramatiskt blir nu inte brinnandet. Men om man tänder en tändsticka intill växten en riktigt varm dag, slår små eldslågor knastrande ut runt bladen. Busken hinner dock inte ta någon skada av att de eteriska oljorna antänds.
En varning!
Den eteriska oljan är giftig. Hela växten, men särskilt frökapslarna, innehåller en hudirriterande olja som framkallar rodnad, sveda och svullnad, särskilt om huden sedan utsätts för solbestrålning. Om man har hanterat växten med bara händerna bör man tvätta ordentligt med tvål och vatten och sedan se till att inte utsätta huden för solljus under de närmaste dagarna. Enklare är att redan från början använda någon typ av handskar.
Fröna sitter i fina femflikade kapslar, påminnande om stjärnanis. Kapslarna öppnar sig explosivt och slungar ut 2-3 svarta frön. Om man vill använda fröna kan man vika in fröställningarna i luftig gasväv för att fånga upp fröna när kapslarna exploderar. Fröna sås direkt efter skörden på hösten i kallbänk och behöver temperaturer under 0° i minst 12 veckor för att gro. Man kan också föröka med rotsticklingar, som man försiktigt tar från plantans utsida utan att flytta själva plantan.
Moses brinnande buske är fullt härdig hos oss. Det naturliga utbredningsområdet är mellersta och södra Europa till östra Asien och Himalaya.
En gallbildning på undersidan av ett salixblad. Gallbildningar, eller galler, uppstår genom onormal tillväxt hos växten och denna i sin tur orsakas av en parasit.
Det finns ett mycket stort antal organismer som kan orsaka gallbildning, och av många typer, som rundmaskar, kvalster, insekter, bakterier, svampar och kärlväxter.
Jag vet inte vem som bär ansvaret för just den här gallen, men ofta är det en stekel som har varit i farten. Stekelhonan lägger ett ägg i en nerv på bladet, och bladet svarar med att utveckla gallen. Ägget utvecklas inne i den skyddande gallen, där larven kläcks, äter av gallens innanmäte och förpuppar sig, för att så småningom bli en fullbildad stekel. Denna kan sedan stanna kvar inne i gallbildningen, för att komma fram först när det blir dags för nästa äggläggning.
Livscykeln ser olika ut beroende på vilken gallalstrande organism det gäller. I vissa fall tar utvecklingen till och med flera år, genom olika typer av gallbildningar hos en och samma växt men på olika delar av växten.
Ett exempel är potatisgallen på ek. Den befruktade gallstekelhonan lägger först ägg på ekens rötter, där små rotgaller utvecklas. I slutet av andra vintern kommer det fram vinglösa honor, som utan föregående befruktning lägger ägg i ekens knoppar. Kring äggen utvecklas en ny typ av galler, ur vilka vingade hanar och vinglösa honor kommer fram för att inleda nästa varv i livscykeln.
När jag var liten bodde vi i Enskede gård i Stockholm. Vi hade en ganska stor trädgård med många fruktträd, och bland dem fanns ett litet hampusträd.
Äpplena på det trädet var godare än alla andra äpplen. De mognade tidigt, så pass att man kunde börja äta dem innan sommarlovet var slut – det var ju längre på den tiden då man fortfarande hade sexdagarsvecka i skolan.
De här äpplena var dessutom så lagom stora. Två rejäla tuggor räckte för att sluka hela äpplet, med kärnhus och allt. Man var inte så kräsen i den åldern.
Jag var väldigt förtjust i det här trädet, så pass att jag kallade det "mitt". Jag bestämde att jag skulle ha ett hampusträd när jag blev stor. Nu är jag stor, och nu har jag äntligen det där hampusträdet. Det gav ett enda äpple första året det bodde här. Förrförra och förra året var utdelningen något generösare. Och i år har det slagit till riktigt på allvar – minst hundra hampusäpplen blev det.
På förmiddagen, då solen bara har börjat lysa upp stormhattarna, ligger daggen som pärlor över spindelnätet. Tusen och åter tusen glittrande små droppar lyser i spindelnätet.
Nätet har ingen märkbar regelbundenhet. Många, många små trådar går kors och tvärs över varandra utan någon som helst ordning, och alltsammans är bara ett tillfällighetsverk. Om ett dygn har spindeln gjort sig ett nytt nät.
Som rationellt tänkande människa tycker man ju att det saknar all logik – "mycket skrik för litet ull". Som om man skulle sticka sig en ny tröja varje kall morgon och sedan slänga den några timmar senare när det har blivit för varmt för tröja. Eller kanske som när man köper två nya plastkassar varje gång man handlar, bara för att bära hem maten. Det saknar också logik.
En ensam nickskära, Bidens cernua – även kallad gulskära, har på okända vägar lyckats leta sig fram till en av kryddlådorna. Här är det alldeles för torrt för att den skall trivas och till närmaste vettiga naturliga växtplats är det minst hundra meter. Där har den dock inga släktingar. Kanske har ett frö råkat följa med en fågel nerifrån sjön.
