I dag kom jag hem från sjukhuset efter att ha fått vänstra bröstet borttaget. Cancern var inte riktigt så snäll som vi först hoppades. Prognosen verkar dock fortfarande vara god. Som det nu ser ut slipper jag både cytostatika och strålbehandling – jag får hormonmedicin i stället.
Inför utskrivningen hamnade jag i en "protesdiskussion". Sköterskan, som skulle förse mig med "tillfällig protes", ansåg tydligen att den var viktig. Jag skulle behöva den när jag till exempel går i affärer. Hon sade att ingen tidigare patient hade tackat nej.
Men, jag tycker att "människan Karin" bor innanför pannbenet, inte i de vid min ålder inte längre funktionella brösten. Jag har ammat sju barn och lär inte få fler. Jag är jag - precis som jag ser ut.
Om blinda människor måste dölja sin blindhet, om människor som saknar en arm inte får visa det och om människor i rullstol inte vill ge sig ut bland folk för att de tror sig bli glodda på, då glömmer vi att människan bakom skadan eller handikappet fortfarande är en fullständig människa. Därför vill jag inte ha någon protes. Jag är fortfarande den jag är – inuti mig.
Om jag senare, av genetiska skäl, måste ta bort även det andra bröstet, kan det hända att jag ändrar mig. Men då har jag i alla fall hunnit känna efter, i stället för att redan från början förneka mitt nya utseende.
Vem?
- Karin
- Fyrtiotalist som läser mycket och tänker, ibland ganska långa och komplicerade tankar, leker med datorn eller kryper omkring i rabatter för att titta på växter och skojiga insekter. Eller sitter vid dammkanten och beundrar djurlivet i vattnet. Har konstant kameran inom grepphåll och svarta naglar så länge det inte är tjäle i jorden. Tränar ambitiöst på att bli gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar